Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Såningsmannen och andra berättelser

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Kapitel 28—Nådens belöning

    Grundat på Matt 19:16-30; 20:1-16;

    Mark 10:17-31; Luk 18:18-30

    Kristi samtida hade nästan helt tappat Guds fria nåd ur sikte. Rabbinerna undervisade att man var tvungen att förtjäna Guds välvilja. Den rättfärdiges belöning hoppades de få genom egna ansträngningar. På det sättet blev deras gudsdyrkan präglad av en sniken och självisk anda. Inte ens Kristi lärjungar var helt befriade från denna anda, och Frälsaren tog till vara varje tillfälle att visa dem deras fel. Innan han berättade liknelsen om arbetarna hände det något som gav honom möjlighet att lägga fram de rätta principerna.SB 324.1

    När han gick utmed vägen kom en ung man springande till honom, knäböjde vid Kristus och hälsade värdigt på honom. “Gode mästare,” sade han, “vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Mark 10:17.SB 324.2

    Den förnäme unge mannen hade tilltalat Kristus som han skulle ha tilltalat en rabbin, utan att se Guds Son i honom. Frälsaren sade: “Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud.” Mark 10:18.SB 324.3

    På vilka grunder kallar du mig god? Gud är den ende som är god. Om du upplever mig som god måste du ta emot mig som sådan. Du måste ta emot mig som Guds Son och representant.SB 325.1

    “Men vill du gå in i livet,” tillade han, “så håll budorden.” Matt 19:17. Guds karaktär finns uttryckt i hans lag, och för att du ska kunna komma i harmoni med Gud måste alla dina handlingar präglas av den.SB 325.2

    Kristus har inte minskat på lagens krav. Han säger att lydnad för lagen är en förutsättning för evigt liv — samma sak krävdes av Adam innan han föll — och han säger det på ett sätt som inte kan missförstås. Herren förväntar sig inte mindre av människorna i dag än av dem som bodde i paradiset. Det handlar om ovillkorlig lydnad och fullkomlig rättfärdighet. Kraven under nådens förbund är precis lika omfattande som de var i Eden. I bägge fallen är det fråga om att vara i harmoni med Guds lag, som är helig, rättfärdig och god.SB 325.3

    På de två orden “håll budorden”, svarade den unge mannen: “Vilka?” Han tog för givet att Kristus talade om någon ceremoni, men Frälsaren talade om lagen som gavs vid Sinai. Han nämnde flera av buden från den andra delen av dekalogen och sammanfattade sedan allt i budet: “Du skall älska din nästa som dig själv.”SB 325.4

    Utan att tveka svarade den unge mannen: “Allt detta har jag hållit. Vad är det som fattas?” Matt 19:20. Hans uppfattning om lagen var ytlig. Med mänskliga mått mätt hade han bevarat en fläckfri karaktär. I stort sett hade hans liv varit felfritt, utåt sett. Han trodde verkligen att hans lydnad varit utan brist. Ändå var han rädd för att det kunde finnas något som inte stod rätt till mellan honom och Gud. Det var det som låg bakom frågan: “Vad är det som fattas?”SB 325.5

    “’Om du vill bli fullkomlig,’ sade Kristus, ‘så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.’ När ynglingen hörde svaret gick han sin väg bedrövad, för han ägde mycket.” Matt 19:21, 22.SB 325.6

    Själviskhet är överträdelse av lagen. Det var detta som Jesus ville få den unge mannen att förstå, och han satte honom på prov för att överbevisa honom om hans själviskhet. Jesus visade på den sjuka delen av hans karaktär. Den unge mannen ville inte ha mer upplysning eftersom han hade omhuldat en avgud, världen var hans gud. Han utgav sig för att ha rättat sig efter buden, men i verkligheten saknade han alla de principer som är själva livet och andan i dem. Han hade inte den verkliga kärleken till Gud och sina medmänniskor. Denna saknad var saknaden av allt som skulle kunna berättiga honom att komma in i himmelriket. Genom sin själviskhet och sitt intresse för världslig vinning var han inte i samklang med himlens principer.SB 326.1

    När den unge mannen kom till Jesus vann hans uppriktighet och allvar Jesu hjärta, för “Jesus såg på honom med kärlek”. Mark 10:21. I denne unge man såg han en som skulle kunna tjäna som rättfärdighetens predikant. Han skulle ha tagit emot denne begåvade och ädle unge man lika villigt som han tog emot de fattiga fiskare som blev hans lärjungar. Om denne unge man hade velat lägga sin kraft på att frälsa människor, skulle han ha kunnat bli en flitig och framgångsrik tjänare för Kristus.SB 326.2

    Men då hade han varit tvungen att godta villkoren för lärjungaskap och helt och hållet överlåta sig till Gud. När Frälsaren kallade lämnade Johannes, Petrus, Matteus och deras kamrater “allt och steg upp och följde honom”. Luk 5:28. Det ställdes samma krav på den unge mannen, och Kristus ställde inte krav på ett större offer än han själv givit. “Han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattig- dom.” 2 Kor 8:9. Det enda den unge mannen hade att göra var att gå där Kristus redan gått.SB 326.3

    Kristus såg efter den unge mannen och längtade efter att kunna vinna hans själ. Han längtade efter att få sända ut honom som en budbärare till välsignelse för människor. I ersättning för det som Kristus bad honom överge blev den unge mannen erbjuden förmånen att få samarbeta med Kristus. “Följ mig,” sade han. Petrus, Jakob och Johannes hade glatt sig över denna förmån. Den unge, rike mannen såg med beundran på Kristus, och hans hjärta drogs till Frälsaren. Men han var inte beredd att acceptera Frälsarens principer när det gällde offer utan valde rikedomen före Jesus. Han ville ha evigt liv men ville inte ta emot den osjälviska kärlek som ensam är livet, och med sorg i sinnet vände han sig bort från Kristus.SB 327.1

    När den unge mannen gett sig av sade Jesus till sina lärjungar: “Hur svårt är det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike.” Luk 18:24. Lärjungarna blev helt överraskade av de orden. De hade lärt sig att rikedom var en gåva från himlen och något att se upp till, och det var världslig makt och rikedom de hoppades att få i Messias rike. Om den rike inte kom till himlen, vad fanns det då för hopp för alla andra?SB 327.2

    “Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. De blev ännu mer förskräckta. ” Mark 10:23-25. Nu insåg de att den högtidliga varningen också gällde dem. I ljuset av Frälsarens ord uppenbarades deras egen längtan efter makt och rikedom. Med onda aningar utropade de: “Vem kan då bli frälst?”SB 327.3

    “Jesus såg på dem och sade: ‘För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt’.” Mark 10:27.SB 327.4

    En rik man kommer inte till himlen för att han är rik. Rike- domen ger honom inte rätt till de heligas arv i ljusets rike. Det är uteslutande genom Kristi nåd som någon kan få komma in i Guds stad.SB 327.5

    Dessa ord från den helige Ande gäller både rik och fattig: “Ni tillhör inte er själva. Gud har köpt er och priset är betalt.” 1 Kor 6:19, 20. När människan tror detta kommer hon att se sina ägodelar som något som ska användas enligt Guds anvisningar, för att rädda de förlorade och för de lidandes och fattigas bästa. För människan är detta helt omöjligt att genomföra, eftersom hennes hjärta klamrar sig fast vid de världsliga rikedomarna. Den människa som förbundit sig att tjäna Mammon är helt döv för det mänskliga lidandet, men i gemenskap med Gud är allt möjligt. Genom att se på Kristi ojämförliga kärlek smälter och övervinns det själviska hjärtat. Den rike mannen kommer, liksom farisén Saul, bli tvingad att säga: “Allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus.” Fil 3:7, 8. Sedan kommer de inte att anse något som sitt eget. De kommer att finna glädje i att betrakta sig själva som tjänare av Guds mångfaldiga nåd och genom honom också alla människors tjänare.SB 328.1

    Den förste som slöt sig till Kristus på grund av en hemlig överbevisning genom Frälsarens ord var Petrus. Han tänkte med tillfredsställelse på vad han och hans bröder hade offrat för Kristus. “Vi har ju lämnat allt och följt dig.” Matt 19:27. Han kom ihåg det ovillkorliga löftet som den unge mannen fick: “Då får du en skatt i himlen.” Matt 19:21. Nu frågade han vad han och hans vänner skulle få som belöning för sina offer.SB 328.2

    Det svar som Frälsaren gav fick de galileiska fiskarnas hjätan att fröjda sig. Det gav en bild som uppfyllde deras högsta drömmar: “Sannerligen, var och en som för min och evangeliets skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen.” Sedan tillade han: “Här i världen skall han få hus och bröder och systrar och mödrar och barn och åkrar mitt under förföljelser, och sedan evigt liv i den kommande världen.” Mark 10:29, 30.SB 328.3

    Men Petrus fråga: “Vad ska vi få för det?” visade en anda som gjorde lärjungarna oanvändbara som Kristi budbärare, eftersom de traktade efter världslig vinning. Trots att lärjungarna var fängslade av Jesu kärlek var de inte helt befriade från fariseism. De hade fortfarande den tanken att de skulle få belöning som stod i proportion till det arbete de utförde. De omhuldade en anda som var präglad av självtillräcklighet och självtillfredsställelse, och dessutom jämförde de sig med varandra. När någon av dem kom till korta på ett eller annat sätt kände de andra sig överlägsna.SB 329.1

    För att lärjungarna inte skulle tappa evangeliets principer ur sikte berättade Kristus en liknelse som illustrerade sättet Gud behandlade sin tjänare och i vilken anda han ville att de skulle verka för honom.SB 329.2

    “Med himmelriket,” sade han, “är det som när en jordägare vid dagens början gick ut för att leja arbetare till sin vingård.’ Matt 20:1. Det var vanligt att de män som ville ha arbete väntade på torgen, och dit kom också den som skulle leja arbetskraft. Mannen i liknelsen går ut vid olika tidpunkter på dagen för att anställa arbetare. De som anställs tidigt på dagen godtar den lön de erbjuds, och de som anställs senare överlåter betalningen till arbetsgivarens godtycke.SB 329.3

    “På kvällen sade vingårdens ägare till förmannen: ‘Kalla samman arbetarna och ge dem deras lön. Börja med dem som kom sist och sluta med de första.’ De som hade lejts vid elfte timmen kom fram och-fick en denar var. När sedan de första steg fram, trodde de att de skulle få mer, men fick var sin denar de också.” Matt 20:8-10.SB 329.4

    Denne mans sätt att behandla sina anställda representerar Guds behandling av människofamiljen och är helt motsatt det som är vanligt hos människan. När det gäller affärer här i världen får man lön efter mängden arbete man utfört. Den anställde räknar inte med att få mer än vad han förtjänat. Men i liknelsen illustrerar Kristus principerna i hans rike — ett rike som inte är av denna världen. Han styrs inte av några mänskliga värderingar. Herren säger: “Se, mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar... Nej, så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket är också mina vägar högre än era vägar, och mina tankar högre än era tankar.” Jes 55:8, 9.SB 330.1

    I liknelsen accepterade de anställda att arbeta för en bestämd summa och fick heller varken mer eller mindre. De som lejts senare litade på arbetsgivarens löfte: “Det som är rätt skall jag ge er.” De visade att de litade på honom genom att inte ställa några frågor om lönen, utan de litade på hans rättvisa. De belönades inte efter vad de uträttat, utan efter arbetsgivarens givmilda sinnelag.SB 330.2

    På samma sätt vill Gud att vi ska lita på honom då han rättfärdigar den ogudaktige. Den belöning han ger grundar sig inte på våra förtjänster, utan är i harmoni med hans egen plan: “Den avsikt med världen som han förverkligade i och med Kristus Jesus, vår herre.” Ef 3:11. “Inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar, utan därför att han är barmhärtig.” Tit 3:5. Och för dem som litar på honom ska han verka “i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka”. Ef 3:20.SB 330.3

    Det är inte mängden arbete som utförs och de synliga resultaten som räknas utan den anda som verkar. Den gör arbeitet värdefullt för Gud. De som anställdes vid elfte timmen var tacksamma över att ha fått möjligheten att arbeta. De var fulla av tacksamhet mot den som gett dem arbete, och när arbetsdagen var slut fick de betalt för en hel dag vilket gjorde dem ytterst förvånade, eftersom de visste att de inte hade förtjänat en sådan lön.SB 330.4

    Herren vill att vi ska lita på honom utan att bekymra oss om lönens storlek. När Kristus får bo i hjärtat är inte frågan om lönen det viktigaste, och det är heller inte den som ligger till grund för vår tjänst. Visst är det riktigt att vi på ett underordnat sätt ska ha respekt för belöningen, eftersom Gud vill att vi ska uppskatta de löften han gett. Men han vill inte att vår iver ska rikta sig mot en belöning, snarare ska vi göra det som är rätt utan att tänka på någon ersättning. Vårt motiv ska vara att älska Gud och våra medmänniskor.SB 331.1

    I denna liknelse finns ingen ursäkt för dem som hört den första kallelsen till tjänst men som inte bryr sig om att gå in i Herrens vingård. När arbetsgivaren gick till torget den elfte timmen och hittade arbetslösa sade han: “Varför står ni här hela dagen utan att arbeta?” Matt 20:6. Han fick till svar: “Därför att ingen har lejt oss.” Matt 20:7. Ingen av dem som kallades senare på dagen fanns på torget på morgonen. De hade inte motsatt sig kallelsen. De som vägrar och sedan ångrar sig gör väl då de ångrar sig, men det är farligt att ta lättvindigt på den första nådens kallelse.SB 331.2

    Då vingårdsarbetarna fick “var sin denar”, kände de som börjat tidigt på dagen att de var förolämpade. Hade inte de ändå arbetat i tolv timmar, resonerade de, och det var väl inte mer än rätt att de fick mer betalt än de som bara arbetat en timme under den svala delen av dagen? “Då protesterade de och sade till ägaren: ‘De där som kom sist har bara hållit på en timme, och du jämställer dem med oss som har slitit hela dagen i solhettan’.” Matt 20:11.SB 331.3

    “’Min vän,” sade arbetsgivaren, ‘jag är inte orättvis mot dig. Vi kom ju överens om en denar, ta nu vad du skall ha, och gå. Men jag vill ge den siste lika mycket som du fick. Har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god?’ Så skall de sista bli först och de första sist.” Matt 20:13-16.SB 332.1

    “Många är bjudna, men få är utvalda.” Matt 22:14.SB 332.2

    De första arbetarna i liknelsen representerar dem som kräver att få mer än de andra på grund av sina tjänster. De framställer sitt arbete i en självupphöjande anda utan att lägga in någon självförnekelse och något offer i det. De kan mycket väl ha bekänt sig att tjäna Gud i sitt liv. De kan till och med ha varit de främsta i att uthärda prövningar och försakelse. Därför anser de sig berättigade till en stor belöning. De tänker alltså mer på belöningen än på att ha förmånen att vara Kristi tjänare. De anser att deras arbete och offer gör dem förtjänta av mer ära än andra, och de känner sig förolämpade om detta inte uppfylls. Om de bara utfört sitt arbete med ett tillitsoch kärleksfullt sinnelag kunde de ha fortsatt att vara de första. Men deras klagande och gnällande är inte Kristuslikt och därför är de opålitliga. Deras uppträdande uppenbarar deras åtrå att sätta sig själva i främsta ledet, deras brist på Gudstillit och att de visar avund och är kritiska mot sina bröder. Herrens godhet och frikostighet ser de bara som en orsak till ogillande. På det sättet visar de att det inte finns någon kontakt mellan dem och Gud. De har ingen aning om vilken glädje det innebär att samarbeta med arbetarnas Arbetare.SB 332.3

    Det finns inget mer kränkande för Gud än en trångsynt och självisk anda. Det är omöjligt för honom att samarbeta med någon som har dessa karaktärsdrag, eftersom de är helt okänsliga för Guds Andes verk.SB 332.4

    Det var det forna Israel som först kallades att arbeta i vingården, och det gjorde att de utvecklade stolthet och självrättfärdighet. Eftersom de hade tjänstgjort för Herren i så många år ansåg de att de gjort sig förtjänta av en större belöning än andra. Ingenting kunde göra dem mer förbittrade än påståendet att Gud skulle ge hedningarna samma privilegier som de själva skulle ha.SB 333.1

    Kristus varnade de lärjungar som han hade kallat först så att inte de skulle omhulda samma onda anda. Han såg att det var självrättfärdigheten som var svagheten och kyrkans förbannelse. Människorna skulle inbilla sig att de genom gärningar kunde förtjäna en plats i himmelriket. De skulle intala sig att när de haft någon framgång skulle Herren komma och hjälpa dem. På det sättet skulle det bli mycket av jaget och ytterst litet av Jesus. Då skulle många som haft litet framgång bli uppblåsta och tro att de var överlägsna andra. De skulle gärna ta emot smicker men fyllas av avund om de inte ansågs som de främsta. Det är för denna fara som Kristus vill varna sina lärjungar.SB 333.2

    Att skryta om egna förtjänster är helt malplacerat. “Så säger Herren: Den vise må inte berömma sig av sin vishet, den starke må inte berömma sig av sin styrka, den rike må inte berömma sig av sin rikedom. Nej, den som vill berömma sig, han må berömma sig av att han har förstånd till att känna mig: att jag är Herren, som gör nåd, rätt och rättfärdighet på jorden. Ty till sådana har jag behag, säger Herren.” Jer 9:23, 24.SB 333.3

    Det är inte genom prestationer vi får belöningen utan av nåd, så att ingen kan skryta med sig själv. “Vad innebär nu detta om vi tänker på Abraham, vårt folks stamfar? Hur gick det för honom? Om han blev rättfärdig genom gärningar, har han nå- got att vara sto.lt över. Men inte inför Gud. Ty vad säger skriften? Abraham trodde på Gud och därför räknades han som rättfärdig. Den som har gärningar att peka på får sin lön inte som en nåd utan som en rättighet.” Rom 4:1-5.SB 333.4

    Därför finns det ingen grund för att förhäva sig över andra eller vara missunnsam. Det finns ingen som har en bättre ställning än någon annan, och ingen kan heller göra anspråk på belöningen som en rätt.SB 334.1

    Både den förste och den siste ska få del i den stora, eviga lönen, och den förste borde med glädje hälsa den siste välkommen. Den som klagar över den belöning som någon annan får glömmer bort att han själv är frälst enbart genom nåd. Liknelsen är en tillrättavisning för all avund och misstänksamhet. Kärleken gläder sig i sanningen och gör inga avundsjuka jämförelser. Den som har kärlek jämför bara Kristi kärlek med sin egen ofullkomliga karaktär.SB 334.2

    Denna liknelse är en varning till alla arbetare, oavsett hur lång tjänstetiden har varit och hur mycket arbete vi har utfört, att utan kärlek till våra bröder och ödmjukhet inför Gud är vi absolut ingenting. Det är ingen religion i att upphöja sig själv. Den som har som mål att förhärliga sig själv kommer en gång att bli tvungen att konstatera att han är helt utan den nåd som är det enda vilket kan göra honom till en effektiv Kristi tjänare. Överallt där stolthet och självtillräcklighet får styra, där är verksamheten förstörd.SB 334.3

    Det är inte arbetstiden som är avgörande för Gud, utan hur villiga och trofasta vi har varit. Det krävs en helhjärtad överlåtelse i allt vi gör för Gud. Den minsta uppgift som görs i en uppriktig och självförsakande anda gläder Gud mer än det största arbete som är fördärvat genom själviskhet. Han vill se hur mycket av Kristi Ande vi är uppfyllda av och om vårt arbete uppenbarar Kristuslikhet. Han tar mer hänsyn till den kärlek och trofasthet vi lägger ner i det vi gör.SB 334.4

    Det är bara när själviskheten är död och när kampen om att vara främst har fördrivits, när tacksamhet fyller hjärtat och kärleken gör livet till en väldoft — det är då och bara då som Kristus kan bo i själen och vi blir antagna som Guds medarbetare.SB 335.1

    Oavsett hur prövande arbetet är kommer inte de sanna arbetarna att betrakta det som ett meningslöst slit. De är beredda att offra och offras, men det är ändå ett glädjande arbete som utförs med ett glatt hjärta. Glädjen i Gud kommer till uttryck genom Jesus Kristus. Deras glädje är den glädje som finns hos Kristus. “Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk.” Joh 4:34. Den sanne arbetaren är i harmoni med härlighetens Herre. Tanken på detta gör arbetet lättare och ökar viljan, och det gör sinnet berett att tåla allt som händer i livet. När vi arbetar med ett osjälviskt hjärta och det har blivit förädlat genom att vi deltagit i Kristi lidanden, när vi delat hans medkänsla och vi samarbetat med honom, då strömmar hans glädje ut och hans upphöjda namn blir ärat och prisat.SB 335.2

    Det är detta som är drivkraften när det gäller all tjänst för Gud. Många som ser ut att vara de första blir i verkligheten de sista på grund av att de inte har Anden, medan de som har Anden och som man trodde skulle bli de sista i realiteten blir de första.SB 335.3

    Många har överlämnat sig till Kristus utan att se någon anledning till att uträtta något stort eller offra något för hans skull. Dessa kan finna tröst i tanken att det som står först i himlens böcker inte nödvändigtvis är martyrens erfarenhet, inte heller det missionären upplever genom att dagligen stå inför olika faror och ansikte mot ansikte med döden. Det som verkligen be- tyder något är att helhjärtat vara kristen i vardagslivet och överlåta sig till Gud. Det handlar om att vara kristen när det gäller ärlighet och rena tankar, att trots provokationer vara ödmjuk i tron och hängivenheten samt att vara trofast i det lilla. Den som visar allt detta och Kristi karaktär i hemmet kommer i Guds ögon att vara mer dyrbar än den i världen mest aktade missionär eller martyr.SB 335.4

    O, vilken himmelsvid skillnad det är på Guds och människans mått på karaktären! Gud ser att man motstår frestelser som världen och nära vänner inte har en aning om, frestelser i hemmet och i hjärtat. Han ser själens ödmjukhet då den ställs ansikte mot ansikte med sin egen svaghet. Han ser en uppriktig ånger över till och med den minsta tanke som är ond. Han ser den helhjärtade hängivenheten i hans tjänst. Han har lagt märke till alla timmar i kamp mot jaget — en strid där man avgick med seger. Allt detta känner Gud och änglarna till. En minnesbok har skrivits inför hans ansikte över dem som fruktar Herren och tänker på hans namn.SB 336.1

    Hemligheten bakom framgången finns inte att hämta i vår visdom eller ställning inom samfundet, inte heller i hur många talenter vi fått ansvar för. Den går inte att hitta i människans vilja. När vi känner vår egen otillräcklighet ska vi tänka på Kristus och genom honom som är all makts makt, alla tankars tanke, kommer den som är villig och lydig att gå från seger till seger.SB 336.2

    Oavsett hur kort eller ödmjukt vårt arbete är kommer vi inte att bli besvikna över belöningen om vi med en enkel tro följer Kristus. Det som inte ens den störste eller visaste kan förtjäna kommer den svagaste och ödmjukaste att kunna få. Himlens portar öppnas inte för den som upphöjer sig själv eller för dem som har en stolt ande. De eviga portarna öppnar sig för en darrande beröring av ett litet barn. Välsignad kommer nådens belöning att bli för dem som i all enkelhet och kärlek har verkat för Gud.SB 336.3

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents