Kapitel XXIX—Ett budskap af varning och förmaning.
Sitt första bref till församlingen i Korint skref aposteln Paulus under senare tiden af sin vistelse i Efesus. För inga andra hade han känt ett djupare intresse och arbetat med mer outtröttlig ifver än för de troende i Korint. Han hade verkat bland dem under ett och ett halft år, dragande deras sinnen till den korsfäste och uppståndne Frälsaren såsom den enda vägen till frälsning samt enträget förmanat dem att förlita sig på hans nåds omskapande kraft. Innan de, som bekände sig till kristendomen, blefvo intagna i församlingen, gaf han dem utförlig och särskild undervisning med hänsyn till den kristnes förmåner och plikter, och han hade med stort nit sökt hjälpa dem att vara trogna i uppfyllelsen af sitt dopsförbund.Ag 294.1
Paulus hade djup insikt i den strid, som hvarje själ måste utkämpa mot de onda makter och inflytelser, hvilka ständigt söka bedraga och snärja; och han hade verkat outtröttligt för att stärka och stadfästa dem, som voro nybörjare i tron. Han hade uppmanat dem att helt öfverlämna sig åt Gud, ty han visste, att den, som icke gör det, har ej helt öfvergifvit synden utan de naturliga begären söka ännu behålla sitt herravälde öfver honom, och frestelserna förvirra hans samvete.Ag 294.2
Detta öfverlämnande åt Gud måste vara fullständigt. Hvarje svag, tviflande, kämpande själ, somutan förbehåll fogar sig efter Herrens vilja, försättes i direkt förbindelse med de medel, som iståndsätta henne att öfvervinna. Hon kommer i nära förbindelse med himmelen, och får i hvarje nöd och profiling hjälp af Guds änglar.Ag 295.1
Medlemmarna af församlingen i Korint voro omgifna af afguderi och sinnliga njutningar af den mest lockande beskaffenhet, men så länge Paulus var kvar hos dem, hade dessa inflytelser ej mycken makt öfver dem. Apostelns fasta tro, hans brinnande böner och allvarliga undervisning och framför allt hans gudliga lefverne hade hjälpt dem att förneka sig själfva för Kristi skull hellre än att finna behag i syndens nöjen.Ag 295.2
Men sedan Paulus lämnade dem, uppstodo ogynnsamma förhållanden bland dem: ogräset, som fienden hade utsått, begynte visa sig bland hvetet, och snart utvecklades de onda frukterna. Detta var en tid af svåra pröfningar inom församlingen i Korint. Aposteln var ej längre hos dem för att upplifva deras nit och bistå dem i deras försök att lefva i harmoni med Guds vilja. Många af dem blefvo så småningom vårdslösa och likgiltiga samt tilläto sina naturliga böjelser att få kontroll öfver dem. Den, som sä ofta manat dem till att lefva ett högre lif af renhet och rättfärdighet, var ej längre hos dem, och icke så få, som vid sin omvändelse bortlagt sina onda vanor, återgingo nu till hedendomens skändligheter.Ag 295.3
Paulus hade skrifvit till församlingen och förmanat medlemmarna att icke umgås med dem, som ej ville afstå från sitt oordentliga lefverne; men många af de troende förvände apostelns ord och gåfvo dem en annan betydelse samt sökte däri en ursäkt för att de uraktläto att följa hans undervisning.Ag 296.1
Församlingen afsände ett bref till Paulus, hvari man bad om råd rörande åtskilliga saker, men ingenting nämndes däri om de svåra synder, som existerade i församlingen. Aposteln fick dock genom den Helige Ande ett kraftigt intryck af att man sökt dölja församlingens verkliga tillstånd och att syftemålet med detta bref var att få honom till att göra uttalanden, som brefskrifvarna kunde förvända till sin egen fördel.Ag 296.2
Vid denna tid anlände till Efesus några medlemmar af Kloes husfolk, en kristlig familj, som åtnjöt högt anseende i Korint. Paulus utfrågade dem om tillståndet i Korint, och de omtalade, att församlingen var söndersliten genom tvedräkt. De oenigheter, som hade uppstått under Apollos’ besök, hade storligen ökats. Falska lärare sökte förmå medlemmarna att förkasta Paulus’ undervisning. Evangelii läror och förordningar hade blifvit förvrängda. Högmod, afguderi och ett lösaktigt lefverne voro i ständigt tilltagande bland dem, som en gång nitälskat för ett kristligt lefverne.Ag 296.3
Af denna framställning insåg Paulus, att hans värsta farhågor blifvit mer än besannade. Han gaf dock ej efter för den påträngande tanken, att hans arbete i Korint var fruktlöst. Med ångestfullt hjär-Ag 296.4
ta och under många tårar sökte han råd af Gud. Han skulle med glädje genast hafva aflagt ett besök i Korint, om det varit rådligast att göra så. Men han visste, att de troende i sitt dåvarande tillstånd ej skulle få någon nytta af hans verksamhet, och därför sände han Titus att bereda vägen för honom, så att han själf kunde besöka dem framdeles. Undertryckande alla personliga känslor med hänsyn till deras handlingar, som hade uppenbarat ett så besynnerligt tillstånd af andligt fördärf, samt under innerlig tro och förtröstan på Gud skref aposteln till församlingen ett af sina mest lärorika och värdefulla bref.Ag 297.1
Med ovanlig klarhet besvarade han de frågor, som församlingen förelagt honom, samt framhöll principer, hvilkas efterföljd skulle leda dess medlemmar till en högre andlig ståndpunkt. De voro i fara, och han ville ej försumma att i denna kritiska ställning söka nå deras hjärtan. Troget varnade han dem för de hotande farorna och bestraffade dem för deras synder. Han drog deras uppmärksamhet ånyo till Kristus och sökte återupplifva deras forna nitälskan för sann kristendom.Ag 297.2
Apostelns stora kärlek till de troende i Korint uppenbaras i hans ömma hälsning till församlingen. Han påminde dem om deras erfarenhet, då de blefvo omvända från afguderi till att tjäna den sanne Guden, och om den Helige Andes gåfva, som de hade mottagit, samt att det var deras saliga förmån att ständigt göra framsteg i det kristliga lifvet, intill dess de uppnådde den renhet och helighet, som är i Kristus Jesus. Han skref, att “I uti alla stycken hafven blifvit rika i honom, i allt ord och all kunskap, såsom vittnesbördet om Kristus har blifvit stadfäst hos eder, så att I icke stån efter i någon nådegåfva, medan I vänten vår Herre Jesu Kristi uppenbarelse”.Ag 297.3
Paulus talade tydligen om de tvister, som hade uppstått inom församlingen i Korint, och förmanade medlemmarna att afstå från all tvedräkt. “Jag förmanar eder, mina bröder, vid vår Herre Jesu Kristi namn, att I fören alla samma tal, och att inga söndringar må finnas bland eder, utan att I ären fullkomnade i ett sinne och i en mening”.Ag 298.1
Aposteln ansåg sig hafva frihet att nämna, huru och genom hvem han fått upplysning om söndringen inom församlingen. “Af Kloes husfolk har det blifvit berättadt för mig om eder, mina bröder, att tvister äro bland eder”.Ag 298.2
Paulus var en inspirerad apostel. De sanningar, som han framställde för andra, hade han mottagit “genom uppenbarelse”; men Herren uppenbarade dock ej alltid sitt folks tillstånd på detta direkta sätt. I förevarande fall hade de, som voro intresserade i den korintiska församlingens framgång och hade sett dessa fördärfliga ting smyga sig in i den, framställt denna sak för aposteln; och genom de gudomliga uppenbarelser, som han hade fått förut, var han i stånd att bedöma utvecklingen i församlingen. De, som uppriktigt sökte efter ljus, antogo hans budskap såsom ett uttryck af Kristi sinne, ehuru Herren icke hade gifvit honom någon ny uppenbarelse för detta särskilda tillfälle. Herren hade visat honom de svårigheter och faror, som skulle uppkomma inom församlingarna, och när detta onda visade sig, visste aposteln hvad det betydde. Han var tillsatt att försvara och beskydda församlingen. Han skulle vaka öfver själar såsom den, hvilken måste göra räkenskap för Gud. Var det då icke rättmätigt och resonligt, att han ägnade uppmärksamhet åt dessa rapporter om tvedräkt och anarki bland dem? Visserligen. Och den bestraffning han sände dem var visserligen lika mycket skrifven under den Helige Andes ingifvelse som något af hans öfriga bref.Ag 298.3
Aposteln nämnde ingenting om de falska lärare, som sökte tillintetgöra frukterna af hans verksamhet. På grund af det mörker och den söndring, som existerade inom församlingen, var det visligt af honom att ej förarga den med sådana hänsyftningar af fruktan för att helt och hållet drifva somliga bort från sanningen. Han kallade församlingsmedlemmarnas uppmärksamhet till sitt eget arbete bland dem såsom utfördt af “en vis byggmästare ”, som lagt grunden för en annan att bygga på. Men han sökte ej härigenom upphöja sig själf, utan förklarade: “Vi äroAg 299.1
Guds medhjälpare”. Han gjorde ej anspråk på någon egen vishet, utan erkände, att endast genom Guds makt hade han blifvit iståndsatt att framhålla sanningen på ett sätt, som var behagligt för Gud. Förenad med Kristus, den störste af alla lärare, hade Paulus varit i stånd till att meddela undervisning från den gudomliga visdomen, som motsvarade alla klassers behof och som var tillämplig på alla tider, platser och omständigheter.Ag 299.2
Bland de mera allvarliga onda förhållanden, som utvecklats bland de troende i Korint, var en återgång till många af hedendomens vanärande seder. En af de först omvända hade fallit så djupt, att hans osed liga vandel var en öfverträdelse till och med af den hedniska världens måttstock rörande denna sak. Aposteln förmanade församlingen innerligen att skil- ja sig från “den, som är ond”. “Veten I icke”, sade han, “att litet surdeg syrar hela degen? Bortrensen den gamla surdegen, på det att I mån blifva en ny deg, såsom I ären osyrade”.Ag 299.3
Ett annat ondt, som hade insmugit sig i församlingen, var, att bröder gingo till rätta med hvarandra inför otrogna. Det hade gjorts tillräckliga anstalter för att inom de troendes egen krets afgöra tvister bröder emellan. Kristus gaf själf tydlig undervisning därom, i det han lämnade följande råd: “Om din broder syndar mot dig, så gå och tillrättavisa honom mellan dig och honom allena. Om han hör dig, så har du vunnit din broder. Men om han icke hör dig, så tag med dig ännu en eller två, på det att hvar sak må bestämmas efter två eller tre vittnens utsago. Men hör han dem icke, så säg det till församlingen. Hör han icke heller församlingen, så vare han för dig såsom hedningen och publikanen. Sannerligen säger jag eder: Allt hvad I binden på jorden, det skall vara bundet i himmelen, och allt livad I lösen på jorden, det skall vara löst i himmelen”. Ag 300.1
Till de troende i Korint, som glömt denna tydliga undervisning, gaf Paulus följande ingalunda otvetydiga förmaning och bestraffning: “Djärfves någon af eder, som har sak mot en annan, att gå till rätta inför de orättfärdiga och icke inför de heliga? Eller veten I icke, att de heliga skola döma världen? Och om världen dömes af eder, ären I då ovärdiga att döma i de ringaste mål? Veten I icke, att vi skola döma änglar? Mycket mer då i timliga saker. Om I nu hafven timliga saker att afdöma, så sätten I dem, som äro föraktade i församlingen, till domare. Eder till blygd säger jag detta. Finnes då bland eder icke nå-Ag 300.2
gon vis man, som kan blifva skiljedomare för sin broder? Utan broder går till rätta med broder, och detta inför otrogna. Det är redan i allmänhet en brist hos eder, att I gån till rätta med hvarandra. Hvarför låten I icke hellre göra eder orätt?... Men I gören själfva orätt och skada, och detta mot bröder. Eller veten I icke att orättfärdiga icke skola ärfva Guds rike”?Ag 301.1
Satan söker ständigt väcka misstro, oenighet och fiendskap bland Guds folk. Vi frestas ofta till att tycka, att våra rättigheter blifvit kränkta, till och med då det ej finnes någon verklig orsak för sådana känslor. De, som älska sig själfva mer än Kristus och hans verk, sätta sina egna intressen främst och använda nästan hvilka medel som helst att försvara och bibehålla dem. Äfven bland dem, som synas vara samvetsgranna kristna, finnas många, som af högmod och för höga tankar om sig själfva hindras att enskildt gå till dem, som de tro hafva förirrat sig, och tala med dem i en kristlig anda samt bedja med och för dem. När de tro sig förorättade af sina bröder, gå de ofta till rätta med dem i stället för att följa Frälsarens regel.Ag 301.2
Kristna böra icke vädja till världsliga domstolar för att afgöra tvister, som uppstått mellan församlingsmedlemmar. Sådana tvister böra afgöras bland dem själfva eller af församlingen i harmoni med Kristi undervisning. Kristi ödmjuka efterföljare böra hellre lida orättvisa, hellre låta sig blifva bedragna än att yppa sina trossyskons synder för världen.Ag 301.3
Lagsökningar bröder emellan bringa vanära öfver sanningens sak. Kristna, som lagsöka hvarandra, blottställa församlingen för fiendernas hån och gifva mörkrets makter orsak att triumfera. De såra Kristus på nytt och öppet vanära honom. Genom att ej taga hänsyn till den myndighet, som Gud gifvit församlingen, visa de förakt för honom själf.Ag 301.4
I detta sitt bref till korintierna sökte Paulus visa dem Kristi makt att bevara dem från det onda. Han visste, att de kunde blifva starka i den Allsmäktiges kraft, om de ville uppfylla de fastställda villkoren. Paulus förmanade dem att uppfylla hans fordringar, till hvilken de vid sin omvändelse hade helgat sina lif, ty därigenom skulle de iståndsättas att sönderslita syndens bojor och utveckla helighet i Herrens fruktan. “I ären Kristi”, förklarade han. “I ären icke edra egna.... I ären dyrt köpta. Så prisen nu Gud i eder kropp och eder ande, hvilka tillhöra Gud”.Ag 302.1
Aposteln framställde tydligt följderna af att affalla från ett lif af renhet och helighet och nedsjunka till hedendomens fördärfliga seder. “Faren icke vilse”, skref han. “Hvarken horkarlar eller afgudadyrkare eller äktenskapsbrytare .... eller tjufvar eller giriga eller drinkare eller smädare eller roffare skola ärfva Guds rike”. Han förmanade dem innerligt att kontrollera sina lustar och begär. “Veten I icke”, frågade han, “att eder kropp är ett den Helige Andes tempel, hvilken bor i eder och som I hafven af Gud”?Ag 302.2
Paulus ägde stora intellektuella förmågor, men hans lif uppenbarade en ännu värdefullare visdoms kraft, som gaf honom en snabb fattningsförmåga och uppfyllde hans hjärta med sympati samt bragte honom i nära beröring med andra, iståndsättande honom att väcka deras bättre natur och uppmuntra dem till att sträfva efter ett högre lif. Hans hjärta var upp- fylldt af brinnande kärlek till de troende i Korint. Han längtade att se dem uppenbara en inre fromhet, som skulle betrygga dem mot frestelse. Han visste, att satans synagoga komme att lägga hinder i vägen för hvarje steg på den kristna vädjebanan, och att de måste kämpa och uthärda i kampen för hvarje dag. De måste värna sig mot fiendens listiga angrepp, afvärja gamla vanor och naturliga böjelser samt alltid vaka och bedja. Paulus visste, att det högre lifvet i Kristus kunde lefvas endast genom mycken bön och ständig vaksamhet, och detta sökte han göra tydligt för dem. Men han visste äfven, att i den korsfäste Kristus erbjödos de en kraft, som vore tillräcklig att omvända själen och iståndsätta dem att motstå alla frestelser till det onda. Iförda trons sköld och med ordets svärd i sin hand, skulle de vara utrustade med en inre kraft, hvarmed de kunde slå tillbaka fiendens alla angrepp.Ag 302.3
De troende i Korint behöfde en djupare erfarenhet i det, som tillhörde Gud. De visste ännu ej till fullo, hvad det betydde att se hans härlighet och blifva förvandlade från karaktär till karaktär. De hade sett blott de första strålarna af denna härlighets dagbräckning. Paulus önskade, att de skulle blifva uppfyllda af all Guds fullhet samt mer och mer lära känna honom, som är “lik en morgonrodnad”, och fortfara att lära af honom, till dess de uppnå middagshöjden af evangelii fullkomliga tro.Ag 303.1