Kapitel IV—Pingstdagen.
När lärjungarna kommo tillbaka från Oljeberget till Jerusalem, väntade folket att i deras anletsdrag finna uttryck af sorg, missräkning och nederlag, men fann i stället tillfredsställelse och segerfröjd. De sörjde nu ej öfver felslagna förhoppningar. De hade sett den uppståndne Frälsaren, och de afskedsord, han talade till dem, genljödo nu ständigt i deras öron.Ag 34.1
I lydnad för Kristi befallning förbidade nu lärjungarna i Jerusalem uppfyllelsen af Faderns löfte — Andens utgjutelse. De voro dock icke sysslolösa under denna tid. Berättelsen därom säger, att “de voro alltid i templet, prisande och lofvande Gud”. De voro äfven församlade för att bedja och göra sina begär kunniga för Fadern i Jesu namn. De visste, att de hade en representant i himmelen, en försvarare inför Guds tron. Med högtidlig vördnad böjde de knä, upprepande löftet: “Allt livad I bedjen Fadern i mitt namn, det skall han gifva eder. Hittills hafven I icke bedt om något i mitt namn. Bedjen, och I skolen få, på det att eder glädje må vara fullkomnad”. Allt högre sträckte de trons hand med det kraftiga argumentet: “Kristus är den, som har dött, ja, än mer, har uppstått, som ock sitter på Guds högra sida, som ock manar godt för oss”.Ag 34.2
Under det lärjungarna väntade uppfyllelsen af löftet, ödmjukade de sina hjärtan i sann ånger och bekände sin otro. Vid hågkomsten af de ord, Jesus hade talat till dem före sin död, förstodo de nu bättre deras innebörd. De blefvo påminda om sanningar, som hade gått dem ur minnet, och dessa upprepade de nu för hvarandra. De förebrådde sig själfva för att de hade så missuppfattat Frälsaren. Den ena scenen efter den andra ur hans underbara lif framträdde nu för deras sinnen såsom ett panorama. Vid begrundandet af hans rena och heliga lif tyckte de, att ingen möda vore för svår, intet offer för stort, om de endast kunde genom sitt lif vittna om älskvärdheten af Kristi karaktär. O, om de blott vore i tillfälle att åter genomlefva de sistförflutna tre åren,, hur annorlunda skulle de icke uppföra sig! Om de blott kunde få se Mästaren igen, med hvilken ifver skulle de ej bevisa honom sin kärlek! Huru uppriktig var ej nu deras sorg öfver att de hade bedröfvat honom med ett enda ord eller en enda handling af otro! Men de erforo tröst vid tanken på att han hade förlåtit dem. Och nu fattade de ett fast beslut att, så långt de möjligen kunde, godtgöra sin otro genom att oförskräckt bekänna honom inför världen.Ag 35.1
Lärjungarna bådo innerligt om nåd att kunna på lämpligt sätt umgås med människorna och att tala sådana ord, som kunde leda syndare till Kristus. All tvedräkt och all traktan efter att vara hvarandra öfverlägsna bannlystes, och de voro innerligt förenade genom kristlig brödrakärlek. I det de kommo i allt innerligare gemenskap med Gud, insågo de, hvilken stor förmån de åtnjutit, därigenom att det förunnats dem att hafva personligt umgänge med Frälsaren. Och deras hjärtan fylldes med bedröfvelse vid tanken på huru ofta de bedröfvat honom genom sin senfärdighet eller oförmåga att fatta de lärdomar, han sökte meddela dem för deras bästa.Ag 35.2
Dessa beredelsedagar voro dagar af djup hjärterannsakning. Lärjungarna kände sitt andliga behof och bådo innerligt till Herren om den heliga smörjelse, som skulle göra dem skickliga att deltaga i arbetet för själars frälsning. De bådo ej om välsignelse allenast för sig själfva, utan de kände en börda för andras frälsning. De visste, att evangelium skulle utbredas i hela världen, och de bådo om den kraft, som Jesus lofvat dem.Ag 36.1
Under patriarkernas tidsålder hade den Helige Andes inflytelse .ofta uppenbarats på ett märkbart sätt, men aldrig i sin fullhet. Nu efterkommo lärjungarna Frälsarens uppmaning att bedja om denna gåfva, och i liimmelen lade Kristus sin bön till deras böner. Han gjorde anspråk på Andens gåfva, på det att han måtte utgjuta den öfver sitt folk.Ag 36.2
“Och när pingstdagen var inne, voro de alla endräktigt tillsamman. Då vardt plötsligt ett dån från himmelen, såsom af ett framfarande häftigt väder, och uppfyllde hela huset, där de sutto”.Ag 36.3
Anden kom öfver de väntande, bedjande lärjungarna i sådan ymnighet, att den nådde hvarje hjärta. Den Evige uppenbarade sig i kraft för sin försam- ling. Det tycktes, som om denna inflytelse hade under långa tidsåldrar tillbakahållits, och nu gladde sig himmelen öfver att kunna öfver församlingen utgjuta Andens nådeskatter. Och under Andens inflytelse blandades de ångerfullas bekännelser med de förlåtnas lofsånger. Man hörde tacksägelsens ord och äfven profetians röst. Hela himmelen åsåg detta skådespel och beundrade den makalösa och outgrundliga kärlekens visdom. Hänförd af beundran utropade aposteln: “Däruti består kärleken”. De mottogo den erbjudna gåfvan. Och hvad blef resultatet? Andens svärd, ånyo skärpt med kraft och blixtrande af himmelens ljungeldar, trängde genom otrons mörker, och tusentals blefvo omvända på en enda dag.Ag 36.4
“Det är nyttigt för eder, att jag bortgår”, sade Kristus till sina lärjungar, “ty om jag icke bortgår, kommer icke Hugsvalaren till eder; men när jag har gått bort, skall jag sända honom till eder”. “Men när han, sanningens Ande, kommer, skall han leda eder till hela sanningen, ty han skall icke tala af sig själf, utan allt hvad han har hört, det skall han tala, och det kommande skall han förkunna eder”.Ag 37.1
Kristi himmelsfärd utgjorde den signal, som tillkännagaf, att tiden var inne, då den utlofvade välsignelsen skulle utgjutas. Det var på detta de skulle vänta, innan de begynte sin verksamhet. När Kristus inträdde genom himmelens portar, omslöts han af änglarna, som upphöjde honom på tronen och gåfvo honom sin hyllning. När denna ceremoni var slut, utgöts den Helige Ande i rika strömmar öfver lärjungarna, och Kristus blef då i sanning förhärligad, ja, med den härlighet, som han hade hos sin Fader från all evighet. Andens utgjutelse på pingstdagen var himmelens tillkännagifvande, att kröningsceremonien hade ägt rum. I öfverensstämmelse med sitt löfte hade Kristus sändt sina efterföljare den Helige Ande från himmelen såsom ett tecken på, att han som präst och konung mottagit all myndighet i himmelen och på jorden och nu var den smorde, som stod öfver sitt folk.Ag 37.2
“Och dem syntes tungor såsom af eld, hvilka fördelade sig och satte sig på hvar och en af dem. Och de vordo alla uppfyllda af den Helige Ande och begynte tala på andra tungomål, efter som Anden gaf dem att tala”. Den Helige Ande antog skepnaden af eldtungor och hvilade på de församlade. Detta var en symbol af den gåfva, som då bestods på lärjungarna och iståndsatte dem att ledigt tala språk, som de ej förut kände till. Tungornas utseende af eld betecknar det stora nit, som skulle utmärka apostlarnas verksamhet, och den kraft, som skulle åtfölja densamma.Ag 38.1
“I Jerusalem voro judar boende, gudfruktiga män af allehanda folk, som äro under himmelen”. Under förskingringen hade judarna blifvit kringspridda öfver hela den då bebodda världen, och under deras fångenskap hade de lärt sig tala olika språk. Många af dessa judar voro vid detta tillfälle i Jerusalem för att öfvervara de religiösa högtiderna. Hvarje kändt tungomål var alltså representeradt bland de församlade. Denna mångfald af språk skulle hafva varit ett stort hinder för evangelii utbredande, och därför afhjälpte Gud genom ett underverk denna bristfällighet hos apostlarna. Den Helige Ande gjorde för dem hvad de ej själfva kunde hafva gjort på en hel lifstid.Ag 38.2
“Och när detta ljud skedde, kom folket i mängd tillsamman, och de vordo bestörta, emedan hvar och en hörde, att de talade hans eget språk. Och alla häpnade och förundrade sig, sägande till hvarandra: Se, äro icke alla dessa, som tala, galileer? Och huru kunna vi då hvar och en höra sitt modersmål”?Ag 39.1
Prästerna och rådsherrarna blefvo mycket uppbragta öfver dessa underbara företeelser, men de vågade icke gifva sina hätska känslor fritt lopp af fruktan för att utsätta sig för folkets raseri. De hade dödat den föraktade nasareen, men här voro nu hans efterföljare, olärda män från Galileen, hvilka på alla då kända språk berättade om hans lif och verksamhet. Prästerna, som föresatt sig att förklara lärjungarnas förunderliga makt på något naturligt sätt, påstodo, att de voro druckna af det vin, som tillredts för högtiden. Några af de okunnigaste bland de närvarande antogo denna antydan som sanning; men de mera förståndiga visste, att den var falsk, och de, som förstodo de olika språken, intygade, att lärjungarna talade dem riktigt och med ledighet.Ag 39.2
Som svar på prästernas beskyllning visade Petrus, att livad de sågo var en direkt uppfyllelse af Joels profetia, i det denne profet förutsagt, att en sådan kraft skulle komma öfver vissa individer för att bereda dem för ett särskildt verk. Petrus sade: “I judiska män och I alla, som bon i Jerusalem! Detta vare eder veterligt, och lyssnen till mina ord. Ty dessa äro icke druckna, såsom I menen; det är ju tredje timmen på dagen. Utan detta är det som är sagdt genom profeten Joel: Och det skall ske i de yttersta dagarna, säger Gud: Jag skall utgjuta af min Ande öfver allt kött, och edra söner och edra döttrar skola profetera, och edra ynglingar skola se syner, och edra äldste skola drömma drömmar, och öfver mina tjänare och öfver mina tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta af min Ande, och de skola profetera”.Ag 39.3
Petrus vittnade med tydlighet och kraft om Kristi död och uppståndelse: “I män af Israel, hören dessa ord: Jesus från Nasaret, en man, som för eder af Gud blifvit vitsordad genom krafter och under och tecken, hvilka Gud har gjort genom honom bland eder, såsom I ock själfva veten, honom,... som efter Guds fastställda råd och förutseende var utlämnad, hafven I tagit och genom orättfärdigas händer fastnaglat och dödat. Honom har Gud uppväckt, sedan han lossat dödens vånda, emedan det icke var möjligt, att han skulle behållas af döden”.Ag 40.1
Petrus hänvisade icke till hvad Kristus själf hade sagt för att bekräfta sin ståndpunkt, ty han visste, att åhörarnas fördomar voro så stora, att dylika hänsyftningar ej skulle hafva någon verkan. Men han talade till dem om David, som af judarna betraktades som en af deras patriarker: “Ty David säger om honom : Jag hade Herren för mina ögon alltid, ty han är på min högra sida, på det att jag icke må vackla. Fördenskull gladde sig mitt hjärta, och min tunga fröjdade sig, och äfven mitt kött skall hvila på förhoppning. Ty du skall icke lämna min själ i dödsriket och icke låta din helige se förgängelse.... I män och bröder, man kan öppet säga till eder om patriarken David, att han är både död och begrafven, och hans graf finnes ibland oss intill denna dag”. Han “talade om Kristi uppståndelse, att han icke skulle lämnas i dödsriket, och att hans kött icke skulle se förgängelse. Denne Jesus har Gud uppväckt, hvarom vi alla äro vittnen”.Ag 40.2
Denna scen är högst intressant. Se, huru folket tillströmmar från alla håll för att lyssna till lärjungarnas vittnesbörd om sanningen, såsom den är i Kristus Jesus. De tränga sig in, tills templet är öfverfullt. Prästerna och rådsherrarna äro där med ondskans prägel på sina ansikten och sina hjärtan uppfyllda af obevekligt hat mot Kristus samt sina händer ännu besudlade af det blod, de utgöto, när de korsfäste världens Återlösare. De hade väntat att finna apostlarna försagda under förtryckets och mordets starka hand men finna dem i stället vara fullkomligt oförskräckta och uppfyllda med den Helige Ande, kraftigt bedyrande, att Jesus af Nasaret hade utgått från Gud. De höra dem djärft förklara, att den, som så nyligen blifvit försmädad och förnedrad, slagen af grymma händer och korsfäst, var lifvets Furste och att han nu var upphöjd till Majestätets tron i himmelen.Ag 41.1
Somliga af dem, som lyssnade till apostlarna, hade tagit verksam del i att döma och döda Jesus. De hade blandat sina röster med pöbelns, då de fordrade, att han skulle korsfästas. När Jesus och Barabbas stodo inför dem i domssalen och Pilatus frågade: “Hvilken viljen I, att jag skall gifva eder lös”? ropade de: “Icke denne, utan Barabbas”. Och när Pilatus lämnade Kristus i deras händer, sägande: “Tagen I honom och korsfästen honom; ty jag finner icke något brott hos honom”; “oskyldig är jag i denne mans blod”, ropade de: “Hans blod komme öfver oss och öfver våra barn”.Ag 41.2
Nu hörde de dessa lärjungar bedyra, att det var Guds Son, som de hade korsfäst. Prästerna och rådsherrarna bäfvade af fruktan, medan folket greps af inre öfvertygelse och ångest. “Då de hade hört detta, fingo de ett styng i hjärtat och sade till Petrus och de andra apostlarna: I män och bröder, livad skola vi göra”? Bland dem, som lyssnade till lärjungarna, voro äfven gudfruktiga judar, som voro uppriktiga i sin tro. Den kraft, som åtföljde talarens ord, öfvertvgade dem om, att Jesus verkligen var Messias.Ag 41.3
“Petrus sade till dem: Gören bättring, och hvar och en af eder låte döpa sig i Jesu Kristi namn till syndernas förlåtelse; och I skolen undfå den Helige Andes gåfva. Ty åt eder är löftet gifvet och åt edra bam och åt alla, som fjärran äro, så många, som Herren, vår Gud, skall kalla härtill”.Ag 42.1
Petrus sökte intrycka på de öfverbevista åhörarnas sinnen den omständigheten, att de hade förkastat Kristus, emedan de blifvit bedragna af prästerna och rådsherrarna, och om de fortforo att se upp till dessa och ej vågade erkänna Kristus, förrän de gjorde det, så skulle de aldrig komma att tro på honom. Ehuru dessa mäktiga män bekände sig vara gudfruktiga, fikade de efter jordisk ära och rikedom. De voro icke villiga att komma till Kristus för att få ljus.Ag 42.2
Under inflytelsen af denna flod af gudomligt ljus framstodo de sanningar, som Kristus hade förklarat för lärjungarna, i strålande klarhet. Det täckelse, som hade förhindrat, dem från att se slutet af det, som blifvit afskaffadt, var nu undanröjdt, så att de kunde tydligen förstå ändamålet med Kristi mission samt beskaffenheten af hans rike. De kunde tala om Frälsaren med kraft, och i det de utvecklade frälsningens plan för sina åhörare, blefvo många öfver- bevista. De stadgar och vidskepelser, som prästerna hade inpräglat hos dem, bortsopades, och Frälsarens lära blef antagen.Ag 42.3
“De, som då gärna mottogo hans ord, läto döpa sig; och på den dagen förökades församlingen med omkring tre tusen själar.”Ag 43.1
De judiska ledarna förmodade, att Kristi verk skulle sluta med hans död, men de fingo i stället bevittna pingstdagens underbara scener. De hörde lärjungarna med aldrig hittills förspord kraft och ifver predika Kristus, och de sågo deras ord bekräftas med tecken och under. I Jerusalem, själfva hufvudsätet för judendomen, bekände tusentals offentligen sin tro på Jesus af Nasaret som Messias.Ag 43.2
Lärjungarna blefvo förvånade och utom sig af glädje öfver den rika skörd af själar deras predikan medförde. De betraktade dock icke denna underbara skörd som en följd af sina egna bemödanden; de visste, att de endast fullföljde andra mäns arbete. Ända sedan Adams fall hade Kristus öfverlämnat åt utvalda tjänare att utså ordets säd i mänskliga hjärtan, och under sitt eget lif på jorden hade han själf utsått sanningens säd och vattnat den med sitt eget blod. De omvändelser, som inträffade på pingstdagen, utgjorde frukten af detta utsäde, skörden af Kristi verksamhet, uppenbarad i kraften af hans lära.Ag 43.3
Apostlarnas argument, ehuru tydliga och öfverbevisande, skulle icke i och för sig hafva fördrifvit de fördomar, som inga bevis förut kunnat rubba. Men den Helige Ande intryckte dessa argument på åhörarnas hjärtan med gudomlig kraft. Apostlarnas ord kommo såsom skarpa pilar från den Allsmäktige och öfvebevisade människorna om den förskräckliga skuld de dragit öfver sig, i det de förkastat och korsfäst härlighetens Herre.Ag 43.4
Genom Kristi undervisning hade lärjungarna kommit till kännedom om sitt behof af den Helige Ande, och genom Andens undervisning blefvo de slutligen fullt beredda för sitt lifsverk. De voro nu ej längre okunniga och obildade; de voro ej längre som en samling af oberoende enheter eller som disharmoniska och stridiga element. Deras förhoppningar voro ej längre riktade till världslig storhet. De voro endräktiga, af “ett hjärta och en själ”. Deras tankar voro upptagna med Kristus, och deras syftemål var att främja hans rike. Till sinne och karaktär hade de blifvit lika sin Mästare, och man kunde se, att “de hade varit med Jesus”.Ag 44.1
På pingstdagen erhöllo de en fullhet af ljus från höjden, och nu utvecklades för dem de sanningar, som de ej kunde förstå, medan Kristus var hos dem. Med en tro och förvissning, som de aldrig förut erfarit, anammade de nu de heliga skrifternas läror. Att Kristus var Guds Son, var för dem ej längre endast en trossak. De visste nu, att han verkligen var Messias, ehuru han varit iklädd mänsklig natur, och de omtalade sin erfarenhet inför världen med en tillförsikt, som visade, att Gud var med dem.Ag 44.2
De kunde nu utan tvekan och tvifvel uttala namnet Jesus, ty var han icke deras vän och äldre broder? De ägde en så innerlig gemenskap med Jesus, att de sutto med honom i det himmelska. Huru brinnande voro icke deras ord, när de vittnade om honom! Deras hjärtan voro genomträngda af en kärlek, så fullkomlig, så djupgående, så vidtomfattande, att de manades att gå ända till jordens ändar för att vittna om “ Jesu kraft. De voro uppfyllda af innerlig längtan efter att främja det verk, Jesus hade begynt. De insågo sin stora skuld till Gud och kände ansvarigheten af sitt verk. Stärkta genom den Helige Andes gåfva, gingo de ut, fulla af nit, för att vinna segrar för korset. Anden upplifvade dem och talade genom dem. Deras ansikten voro upplysta af Kristi frid. De hade helgat sina lif åt hans tjänst, och själfva deras ansiktsdrag vittnade om, att de hade helt öfverlämnat sig åt honom.Ag 44.3
* * * * *