Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Apostlagärningarna

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Kapitel XXXI—Budskapet hörsammas.

    Från Efesus begaf sig Paulus ut på en annan missionsresa, under hvilken han hoppades att ännu en gång få besöka de platser i Europa, där han varit förut. Han dröjde en tid i Troas “för att predika Kristi evangelium”, och här fann han några, som voro villiga att lyssna till hans budskap. “En dörr var öppnad för mig i Herren”, sade han sedermera om sitt arbete på denna plats. Men ehuru hans bemödanden i Troas voro så framgångsfulla, kunde han ej stanna länge där. Yården af alla församlingarna hvilade tungt på hans hjärta, och i synnerhet hade han omsorg om församlingen i Korint. Han hade hoppats att möta Titus i Troas och att af honom få upplysning om hur hans budskap hade blifvit mottaget; men härutinnan blef han missräknad. “Jag hade ingen ro i min ande”, skref han rörande sin erfarenhet, “emedan jag icke fann min broder Titus”. Han lämnade därför Troas och for öfver till Macedonien, där han i Filippi träffade Timoteus.Ag 318.1

    Under denna tid af ängslan för församlingen i Korint hoppades Paulus dock det bästa, ehuru han stundom erfor en känsla af djup bedröfvelse vid tanken på att hans råd och förmaningar möjligen kunde missförstås. “Vårt kött hade ingen ro”, skref han senare, “utan vi voro på allt sätt trängda; utifrån strider, inifrån förskräckelser. Men Gud, som hugsvalar de nedslagna, hugsvalade oss genom Titus’ ankomst”.Ag 319.1

    Denne trogne budbärare bragte den glädjande nyheten, att en underbar förändring hade försiggått bland de troende i Korint. Många hade mottagit den undervisning, som Paulus gaf dem i sitt bref, och hade omvändt sig från sina synder. Deras lif var ej längre en vanära för kristendomen, men utöfvade däremot en kraftig inflytelse till fördel för praktisk gudaktighet.Ag 319.2

    Häröfver blef aposteln så glad, att han sände ett annat bref till de troende i Korint och uttryckte sin stora glädje däröfver, att ett godt verk blifvit utfördt bland dem. “Om jag ock bedröfvade eder med brefvet, så ångrar jag det icke”. När han plågades af fruktan för att hans ord skulle blifva föraktade, ångrade han ibland, att han skrifvit så bestämdt och så strängt. “Och om jag än ångrade det”, fortsätter han, “så gläder jag mig nu, icke därför att I blefven bedröfvade, utan att I blefven bedröfvade till bättring. Ty I blefven bedröfvade efter Guds sinne, på det att I icke genom oss skulle lida någon skada. Ty den sorg, som är efter Guds sinne, kommer åstad bättring till frälsning, som man icke ångrar”. Den omvändelse, som frambringas genom inflytelsen af Guds nåd på hjärtat, leder till syndens bekännelse och öfvergifvande. Sådana voro de frukter, som apos- teln förklarade blifvit synliga hos de troende i Korint. “Hvilken ifver har det icke åstadkommit hos eder, hvilket ursäktande, hvilken förtrytelse, hvilken fruktan, hvilken längtan, hvilket nit”!Ag 319.3

    Under en längre tid hade Paulus burit en börda på sitt hjärta för medlemmarna inom församlingarna, en börda, som höll på att blifva honom alltför tung. Falska lärare hade sökt att tillintetgöra hans inflytelse bland de troende och att få dem att antaga deras läror i stället för evangelii sanningar. Det betryck och de svårigheter, som vederfarits aposteln, antyder han i följande ord: “Vi vilja icke, mina bröder, att I skolen vara okunniga om vårt betryck, som har träffat oss i Asien, att vi öfvermåttan blifvit betungade, utöfver förmåga, så att vi ock misströstade om lifvet”.Ag 320.1

    Men nu var en orsak till hans ängslan undanröjd. Då han erhöll meddelande om att hans bref blifvit väl upptaget af bröderna i Korint, begynte han tacka och prisa Gud i följande ord: “Välsignad vare Gud och vår Herre Jesu Kristi Fader och all hugsvalelses Gud, som hugsvalar oss i allt vårt betryck, att vi må kunna hugsvala dem, som äro i allehanda betryck med den hugsvalelse, hvarmed vi själfva af Gud hugsvalas! Ty såsom Kristi lidanden rikligen komma öfver oss, så kommer ock vår hugsvalelse rikligen genom Kristus. Ehvad vi nu lida betryck, så är det till eder hugsvalelse och frälsning, eller vi hugvsalas, så är det eder hugsvalelse, som visar sig verksam i tålamod vid samma lidanden, som äfven vi lida. Och vårt hopp om eder är stadigt, emedan vi veta, att såsom I delen lidandena, så delen I ock hugsvalelsen”.Ag 320.2

    Då Paulus uttryckte sin glädje öfver deras omvän- delse och tillväxt i nåden, tillskref han Gud all äran för denna förändring till hjärta och lefverne. “Men Gud vare tack, som alltid förer oss i triumf i Kristus och uppenbarar lukten af sin kunskap genom oss allestädes! Ty vi äro Kristi vällukt för Gud, bland dem, som varda frälsta, och bland dem, som varda förtappade”. På den tiden var det sed, att en general, som segrat på slagfältet, förde med sig ett antal fångar såsom bevis på den seger han vunnit. Vid sådana tillfällen buro utvalda män rökelse i spetsen för segertåget, och lukten från denna rökelse var för de fångar, som skulle afrättas, “en dödslukt till död”, tillkännagifvande för dem, att tiden nalkades för deras afrättning, medan för de fångar, som funnit nåd hos sina tillfångatagare, var den “en lifslukt till lif”, visande, att dagen för deras frigifvande var nära.Ag 320.3

    Paulus var nu uppfylld af tro och hopp. Han var förvissad om, att satan icke skulle triumfera öfver Guds verk i Korint, och han utgöt sitt hjärta i lof och tacksägelse. Han och hans medarbetare skulle fira denna seger öfver Kristi och sanningens fiender genom att gå ut med förnyad ifver för att utbreda kunskapen om Frälsaren. Såsom en rökelse skulle evangelii vällukt utbreda sig öfver hela världen. För dem, som anammade Kristus, skulle detta budskap blifva “en lifslukt till lif”, medan det för dem, som fortsatte i sin otro, skulle blifva “en dödslukt till död”.Ag 321.1

    Paulus insåg den stora utsträckning detta verk skulle få, och han utropade: “Hvem är härtill skicklig”? Hvem är i stånd till att predika Kristus på ett sådant sätt, att hans fiender ej kunna få någon rättvis anledning att förakta budbärarna eller det budskap de förkunna? Paulus önskade intrycka på de troende det stora ansvar, som hvilade på dem, som förkunnade evangelium. Trohet i ordets förkunnande tillika med ett rent och därmed öfverensstämmande lif — endast detta kan göra predikantens arbete antagligt för Gud och till nytta för själar. Nutidens predikanter, som känna bördan af sitt viktiga kall, ha orsak att med aposteln utropa: “Hvem är härtill skicklig”?.Ag 321.2

    Det fanns sådana, som hade beskyllt Paulus för att hafva fördömt sig själf genom hvad han skref i sitt första bref. Aposteln åsyftade detta, då han nu frågade församlingsmedlemmarna, om de sålunda dömde hans bevekelsegrunder. “Begynna vi nu åter att förorda oss själfva”, frågade han. “Eller behöfva vi väl, såsom somliga, förordande bref till eder eller förordande bref från eder”? Troende, som flytta till nya platser, medtaga ofta rekommendationsbref från den församling de tillhört; men de ledande predikanter, som hade bildat dessa församlingar, behöfde ingen sådan rekommendation. De troende i Korint, hvilka hade blifvit förda från afgudadyrkan till tron på evangelium, utgjorde själfva den enda rekommendation, som Paulus behöfde. Deras antagande af sanningen och den reform, som ägt rum i deras lif, var ett vältaligt vittnesbörd om hur troget aposteln hade verkat bland dem samt visade, att han hade myndighet att gifva råd, bestraffa och förmana såsom en Kristi tjänare.Ag 322.1

    Paulus betraktade bröderna i Korint som ett så dant vittnesbörd. Han skref härom: “Vårt bref ären I, inskrifvet i våra hjärtan, kändt och läst af alla människor, då det är uppenbart, att I ären ett Kristi bref, tillkommet genom vår tjänst, skrifvet icke med bläck, utan med lefvande Guds Ande, icke på taflor af sten utan på hjärtats taflor af kött”.Ag 322.2

    Syndares omvändelse och deras helgande i sanningen utgör det kraftigaste bevis en predikant kan hafva på att han blifvit af Gud kallad till predikoämbetet. Beviset för hans kallelse är tecknadt på de omvändas hjärtan, och de bära vittne därom genom sitt kristliga lif. Kristus har fått rum i deras hjärtan och blifvit deras härlighetshopp. En predikant erhåller mycken uppmuntran och kraft af dessa tecken på sin kallelse.Ag 323.1

    Kristi tjänare i våra dagar böra erhålla samma vittnesbörd, som det församlingen i Korint gaf Paulus och hans verksamhet. Men oaktadt det i vår tid finnas många predikanter, är det dock stor brist på skickliga och Gud verkligt helgade lärare — sådana, hvilkas hjärtan äro uppfyllda af Kristi kärlek. Högmod, själfförmätenhet, kärlek till världen, tadel, bitterhet och afund utgöra den frukt, som många bära, hvilka bekänna sig till Kristi religion. Deras lefverne, så helt olikt Frälsarens lif, är ofta ett bedröfligt vittnesbörd om beskaffenheten af den predikoverksamhet, under hvilken de blefvo omvända.Ag 323.2

    En individ kan ej vederfaras någon större ära än att vara af Gud antagen som en skicklig evangelii förkunnare. Men de, som Herren välsignar med kraft och framgång i verksamheten, yfvas icke däröfver. De erkänna, att de äro helt beroende på Herren, ty de känna, att de äga ingen skicklighet af sig själfva. Med Paulus säga de: “Icke att vi af oss själfva äro skickliga att tänka något, såsom af oss själfva, utan vår skicklighet är från Gud, hvilken ock har gjort oss skickliga att vara ett nytt förbunds tjänare”.Ag 323.3

    En sann tjänare utför Mästarens verk. Han inser, att han har ett viktigt verk att utföra, att han står i samma förhållande till församlingen, som Kristus gjorde. Han verkar outtröttligt för att leda syndare till ett ädlare och högre lif, på det att de må få segervinnarens lön. Hans läppar äro berörda af lefvande kol från altaret, och han upphöjer Jesus såsom syndares enda hopp. De, som höra honom, förnimma, att han varit i nära umgänge med Gud genom brinnande och verksam bön. Den Helige Ande har hvilat öfver honom, hans själ har uppeldats af den lefvande elden från himmelen, och han är i stånd att jämföra andligt med andligt. Makt är honom gifven att nedrifva satans fästningsverk. Hjärtan förkrossas genom hans framställning af Guds kärlek, så att mången frågar: “Hvad skall jag göra, att jag må varda frälst”?Ag 324.1

    “Därför, då vi hafva detta ämbete, efter den barmhärtighet, som oss vederfarits, så förtröttas vi icke, utan hafva frånsagt oss alla skammens smygvägar och vandra icke i illfundighet och förfalska icke heller Guds ord, utan genom sanningens uppenbarande förorda vi oss hos hvarje mänskligt samvete inför Gud. Men om ock vårt evangelium är förtäckt, så är det förtäckt hos dem, som varda förtappade, hos hvilka denna världens gud har förblindat de otrognas sinnen, att för dem icke skall stråla ljuset af Kristi härlighets evangelium, hvilken är Guds afbild. Ty vi predika icke oss själfva, utan Kristus Jesus såsom Herre och oss själfva såsom edra tjänare för Jesu skull. Ty Gud är den, som bjöd ljuset lysa utur mörkret och lyste i våra hjärtan, på det att kunskapen om Guds härlighet i Jesu Kristi ansikte skulle framlysa”.Ag 324.2

    Sålunda upphöjde aposteln Guds nåd och kärlek, såsom uppenbarade i det heliga kall, han fått sig anförtrodt i egenskap af Kristi tjänare. Genom Guds öfverflödande nåd hade han och hans bröder uppehållits under svårigheter, lidanden och faror. De hade icke lämpat sin tro och lära efter sina åhörares önskningar ej heller uraktlåtit att framhålla de för frälsning väsentliga sanningarna för att göra sin predikan mera tilldragande. De hade förkunnat sanningen på ett enkelt och klart sätt under innerlig bön, att själar måtte komma till besinning och omvända sig. Och de hade beflitat sig om att föra ett med sin lära öfverensstämmande lefverne, så att den framställda sanningen måtte anbefalla sig till hvarje människas samvete.Ag 325.1

    “Vi hafva denna skatt”, fortfor aposteln, “i lerkäril, på det att den öfversvinneliga kraften må vara Guds och icke af oss”. Gud kunde hafva sändt syndfria änglar att förkunna sanningen, men det skulle icke hafva öfverensstämt med hans frälsningsplan. Han väljer därtill människor, som äro behäftade med svagheter, till redskap, medelst hvilka han kan utföra sitt verk. Den ovärderliga skatten lägges i lerkäril. Genom människor skola hans välsignelser delgifvas världen. Genom dem skall hans härlighet genomtränga syndens mörker. I kärlek skola de betjäna de nödställda och i synden nedsjunkna och hjälpa dem fram till korsets fot. Och i all sin verksamhet skola de gifva all ära och allt pris åt honom, som står öfver allt och alla.Ag 325.2

    Paulus visade, då han talade om sin egen erfarenhet, att han icke af själfviska bevekelsegrunder valt att tjäna sin Frälsare, ty hans lefnadsbana hade varit beströdd med pröfningar och frestelser. Härom skref han: “Vi äro på allt sätt trängda, men icke under tryckta, rådvilla, men icke rådlösa, förföljda, men icke öfvergifna, nederslagna, men icke förlorade; vi föra alltid omkring Jesu död i vår kropp, på det att ock Jesu lif må i vår kropp varda uppenbart”.Ag 325.3

    Han påminde sina bröder om att såsom Kristi budbärare voro han och hans medarbetare ständigt i faror. De svårigheter de måste uthärda nedbröto så småningom deras krafter. “Ty vi, som lefva”, säger han, “öfverlämnas alltid åt döden för Jesu skull, på det att ock Jesu lif må uppenbaras i vårt dödliga kött. Således är nu döden verksam i oss, men lifvet i eder”. I kroppsliga lidanden, mödor och försakelser vandrade dessa Kristi budbärare på dödens stig. Men det, som verkade död hos dem, medförde lif och hälsa för bröderna i Korint, hvilka genom tron på sanningen gjordes delaktiga af det eviga lifvet. På grund häraf skulle Jesu efterföljare akta sig, att de icke genom försumlighet och missnöje göra Guds tjänares bördor och pröfningar ännu större.Ag 326.1

    “Vi hafva samma trons Ande”, fortsatte Paulus, “så — enligt livad som är skrifvet: Jag trodde, därför talade jag — tro ock vi, därför tala vi ock”. Fullt öfvertygad om verkligheten af den honom anförtrodda sanningen kunde ingenting förmå Paulus att skrymtaktigt behandla Guds ord eller dölja sin själs öfverbevisning. Han ville icke förskaffa sig rikedom, ära eller världsliga nöjen genom att foga sig efter världens åsikter. Ehuru han ständigt hotades af martyrdöden för den lära, som han predikat för korintierna, lät han dock ingenting afskräcka sig; ty han visste, att den, som hade dött och uppstått igen, kunde uppväcka honom ur grafven och framställa honom för Fadern.Ag 326.2

    “Allt sker för eder skull”, sade han, “på det att nåden, som öfverflödat, må för de mångas tacksägelsers skull rikligen lända till Guds pris”. Apostlarna predikade icke evangelium för att upphöja sig själfva. Det var förhoppningen om att kunna frälsa själar, som föranledde dem att ägna hela sitt lif åt detta verk. Och samma förhoppning afhöll dem från att på grund af hotande faror eller verkliga lidanden upphöra med sina bemödanden.Ag 327.1

    “Därför förtröttas vi icke”, säger Paulus, “utan om ock vår utvärtes människa förgås, så förnyas dock den invärtes dag efter dag”. Aposteln var ej okunnig om fiendens makt; men midt under det hans fysiska krafter aftogo, fortfor han troget och oförfäradt att förkunna Kristi evangelium. Iklädd hela Guds vapenrustning, kämpade denne korsets hjälte sig framåt i striden. Och hans segerglädje visade, att han vann segrar. Riktande sin trosblick på de trognas lön, utropade han med segerfröjd: “Ty vår bedröfvelse, som är kort och lätt, bereder åt oss på öfversvinneligt sätt i öfversvinneligt mått en evig fullvikt af härlighet, åt oss, som icke se efter de ting, som synas, utan efter dem, som icke synas; ty de ting, som synas, äro timliga, men de, som icke synas, äro eviga”.Ag 327.2

    Mycket allvarlig och rörande är apostelns vädjan till bröderna i Korint att ånyo betrakta sin Återlösares outsägliga kärlek. “I kännen vår Herres Jesu Kristi nåd”, säger han, “att han, ehuru rik, vardt fattig för eder skull, på det att I genom hans fattigdom skullen varda rika”. I veten den upphöjda ställning, från hvilken han kommit, och det förnedringens djup, till hvilket han nedstigit. Och sedan han en gång beträdt själfförsakelsens och uppoffringens stig, vände han icke tillbaka, förrän han gifvit sitt lif. Det fanns ingen hvila för honom mellan tronen och korset.Ag 327.3

    Paulus dröjde vid den ena punkten efter den andra, så att de, som komme att läsa detta bref, måtte till fullo fatta Frälsarens förunderliga förnedring för deras skull. Han framställde Kristus, såsom han var, då han var jämlik Gud och med honom mottog änglarnas tillbedjan, och sedan beskref han detta gudomliga väsens bana ända ned till det lägsta djup af förnedring. Paulus kände sig öfvertygad om, att all själfviskhet skulle bannlysas från deras lif, om de kunde fatta Guds Sons häpnadsväckande uppoffring af sig själf. Han visade, hur han hade lämnat sin härlighet och frivilligt underkastat sig den mänskliga naturens alla förhållanden samt ödmjukat sig själf som en tjänare och blifvit “lydig intill döden, ja, intill korsets död”, 1Fil. 2:8. på det att han måtte upplyfta den fallna människan ur hennes förnedring till ett tillstånd af hopp och sällhet i himmelen.Ag 328.1

    När vi betrakta den gudomliga karaktären i korsets ljus, se vi nåd, ömmande medlidsamhet och förlåtande kärlek blandade med rättvisa och rättfärdighet. Vi se midt på tronen ett väsen, som i sina händer och på sina fötter bär märkena efter hvad han lidit för att försona människan med Gud. Vi se den evige Fadern, som bor i ett otillgängligt ljus, mottaga oss arma människor på grund af sin Sons förtjänst. Vredens moln, som hotade oss med endast ångest och förtviflan, upplyses nu af korsets ljus och uppenbarar Guds handskrift: Lef, syndare, lef! Du ångerfulle ocli troende själ, lef! Jag har betalt lösepenningen.Ag 328.2

    Då vi så betrakta vår Frälsare, dröja vi på stranden af ett gränslöst kärleksh af. Ord fattas oss, då vi försöka att beskrifva denna kärlek. Vi betrakta hans lif på jorden, hans uppoffring af sig själf för oss, hans tjänstgöring i himmelen såsom vår försvarare samt de boningar han nu bereder för dem, som älska honom, och vi kunna endast utropa: O, hvilken höjd och hvilket djup af Kristi kärlek! “Däruti består kärleken, icke att vi hafva älskat Gud, men att han har älskat oss och sändt sin enfödde Son till försoning för våra synder”. “Sen, hurudan kärlek Fadern har bevisat oss, att vi kallas Guds barn”. 21. Joh. 4:10; 3:1.Ag 329.1

    Hos hvarje sann lärjunge brinner denna kärlek såsom en helig eld på hjärtats altare. Det var på jorden Guds kärlek uppenbarades genom Kristus. Det är på jorden hans barn skola återspegla denna kärlek genom ett oklanderligt kristligt lefverne. Då skola syndare ledas till korset för att se Guds Lamm.Ag 329.2

    * * * * *

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents