Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Kapitel 2—Vårt behov av Kristus

    MÄNNISKAN var ursprungligen begåvad med ädelt sinne och väl utvecklat förstånd. Hon var fullkomlig och i harmoni med Gud. Hennes tankar var rena och hennes syftemål heliga. Genom olydnad blev emellertid Hennes natur fördärvad, och kärleken fick vika för själviskhet. Hon blev genom överträdelse så försvagad, att hon inte längre av egen kraft kunde motstå det ondas makt. Satan gjorde henne till sin fånge och hon skulle för all framtid ha blivit kvar i denna fångenskap, om inte Gud själv trätt emellan. Det var frestarens avsikt att omintetgöra vad Gud avsett med människan. Han skulle fylla jorden med elände och förödelse och sedan förklara att allt detta var frukten av Guds eget rådslut.VTK 21.1

    I sitt syndfria tillstånd stod människan i glädjefylld gemenskap med honom, i vilken “visdomens och kunskapens alla skatter” finns fördolda. Kol. 2:3. Men sedan hon fallit fann hon inte längre någon glädje i gudsgemenskapen och hon försökte gömma sig för Gud. Sådan är fortfarande den ej förnyade människan. Hon känner inte harmoni med Gud och känner ingen glädje i att umgås med honom. Syndaren kan aldrig känna sig lycklig i Guds närvaro. Om han fick komma in i himmelen, skulle han inte finna någon glädje där. Han skulle inte kunna umgås med dess invånare. Den oegennvttiga kärleken råder där och den skulle inte finna någon genklang i hans sinne. Den fallna människans tankar, intressen, avsikter och livssätt skulle vara främmande för himmelens syndfria invånare. Där besjälas ju alla av samma anda som den oändliga kärlekens källa. Hon skulle bli en missljudande röst i den himmelska kören. Himmelen skulle bli en plåga för henne och hon skulle längta efter att kunna dölja sig för Honom, som är dess ljus och medelpunkten för dess glädje. Det är alltså inte på grund av något godtyckligt beslut från Guds sida, som de ogudaktiga utestängs från himmelen. De utestängs därför att de inte kan tillägna sig dess sätt att leva. Guds härlighet skulle för dem vara såsom en förtärande eld. De skulle hälsa döden som en kärkommen befriare undan Frälsarens blickar.VTK 21.2

    Vi kan inte frälsa oss själva från det förfall, i vilket vi har kommit. Våra hjärtan är onda, och vi kan inte förändra dem. “Som om en ren skulle kunna framgå av en oren?” Job 14:4. “Köttets sinne är fiendskap mot Gud, eftersom det icke är Guds lag underdånigt, ej heller kan vara det.” Rom. 8:7. Bildning, kultur, viljekraft och mänskliga bemödanden har sitt berättigande, men här kan de ingenting uträtta. De kan kanske åstadkomma en yttre fullkomlighet, men de kan inte förändra sinnelaget, de kan inte rena livets källsprång. Det måste till en inre kraft, ett nytt liv ovanifrån, för att människan skall kunna förändras från att leva ett syndigt liv till att leva ett heligt. Denna kraft är Kristus. Hans nåd är det enda som kan ge människan nytt liv och dra henne till Gud, till helighet. Frälsaren sade: “Om en människa icke bliver född på nytt”, dvs. om hon inte får ett nytt hjärta, nya önskningar, nya avsikter, nya bevekelsegrunder, som utvecklar sig i ett nytt liv, så kan hon inte “få se Guds rike”. Joh. 3:3. Föreställningen att människan bara behöver utveckla det goda som hon äger av naturen, är en farlig villfarelse. “Men en ‘själisk’ människa tager icke emot, vad som hör Guds Ande till. Det är henne en dårskap, och hon kan icke förstå det, ty det måste utgrundas på ett andligt sätt.” “Förundra digVTK 22.1

    icke över att jag sade dig, att I måsten födas på nytt.” 1 Kor. 2:14; Joh. 3:7. Om Kristus heter det: I det (Ordet) var liv, och livet var människornas ljus. Joh. 1:4 Det finns inte under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta. Apg. 4:12.VTK 23.1

    Det räcker inte med att vi har ett begrepp om Guds kärleksfulla välvilja och den faderliga mildheten i hans karaktär. Det räcker heller inte att vi förstår hans lags visdom och rättvisa, att vi inser att den är grundad på kärlekens eviga princip. Aposteln Paulus insåg allt detta, då han sade: Jag giver mitt bifall åt lagen och vidgår, att den är god. Alltså är visserligen lagen helig och budordet heligt och rättfärdigt och gott. Rom. 7:16, 12. Men med bitter själsångest och förtvivlan tillägger han: Jag är av köttslig natur, såld till träl under synden. Han längtade efter den renhet och rättfärdighet, som han ej själv kunde tillägna sig och han utropade: Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? Rom. 7:14, 24. Sådana frågor har framställts av bekymrade människor i alla länder och i alla tidsåldrar och på dem kan bara ges ett svar: Se, Guds lamm, som borttager världens synd! Joh. 1:29.VTK 24.1

    Många är de sinnebilder, som Guds Ande har använt för att belysa och tydliggöra denna sanning för oss som längtar efter frihet från syndens träldom. Då Jakob flydde från sin fars hus, sedan han på bedrägligt sätt försäkrat sig om förstfödslorätten, kände han bittert sin brottslighet. Ensam och övergiven, skild från allt som gjort livet kärt och behagligt för honom, plågades han mest av tanken, att hans synd för evigt hade skilt honom från Gud, att hans himmelske Fader hade övergett honom. Bedrövad lade han sig till vila på bara marken. Omkring honom reste sig de ensliga kullarna mot skyn, och över honom välvde sig den stjärnströdda himlen. Medan han sov, tyckte han sig bli omstrålad av ett underbart ljus. Och se, på marken, där han låg, stod en stege, som nådde upp till himmelens portar, och på den gick Guds änglar upp och ned. Från den strålande härligheten hördes en röst, som talade tröst och uppmuntran. Så fick Jakob upplysning om det som hans själ längtade efter — en Frälsare. Med glädje och tacksamhet såg han en väg, på vilken han, en syndare, kunde återvända till Gud. Den hemlighetsfulla stegen, som han såg i drömmen föreställde Kristus, den ende medlaren mellan Gud och människan.VTK 25.1

    Det var denna sinnebild Kristus syftade på, då han sade till Natanael: I skolen få se himmelen öppen och Guds änglar fara upp och fara ned över Människosonen. Joh. 1:51. När människan syndade skilde hon sig från Gud. Ett svalg uppstod mellan himmelen och jorden, vilket ingen människa kunde överbrygga. Men genom Kristus har jorden åter blivit förenad med himmelen. Genom sin egen förtjänst har Kristus byggt en bro över det svalg, som synden åstadkommit. Nu kunde de tjänstgörande änglarna åter betjäna människan. Kristus ger den fallna, svaga och hjälplösa människan tillträde till Allmaktens källa.VTK 26.1

    Människors drömmar om framgång är, liksom alla deras försök att förbättra mänskligheten meningslösa, om de försummar att dricka ur den enda källa, där det fallna släktet kan erhålla hopp och hjälp. “Idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker komma ned ovanifrån, från himlaljusens Fader.” Jak. 1:17. Det finns ingen sann och ädel karaktär utom hans, och den enda vägen till Gud är Kristus. Han säger: “Jag är vägen och sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Joh. 14:6.VTK 26.2

    Guds fadershjärta ömmar för hans jordiska barn med en kärlek, som är starkare än döden. Då han utgav sin enfödde Son uttömde han i en enda gåva himmelens hela skattkammare för oss. Frälsarens liv och död, hans förböner, änglarnas tjänst, Andens maningar, Faderns fortsatta verk och himmelska väsens oupphörliga deltagande, är de faktorer som samverkar till människans återlösning.VTK 26.3

    Låt oss därför begrunda det oändliga offer, som gjorts för oss! Låt oss söka att rätt uppskatta det stora verk himmelen utför för att frälsa de förlorade och återföra dem till Faderns hus. Kraftigare bevekelsegrunder finns inte och kraftigare medel kan aldrig sättas i verksamhet. En stor och härlig lön väntar alla de rättfärdiga — himmelens glädje, änglarnas sällskap, Faderns och hans Sons kärlek, våra förståndsgåvors förädling och utveckling genom evighetens tidsåldrar. Borde inte allt detta kraftigt mana och uppmuntra oss till att skänka vår Skapare och Återlösare vårt hjärtas innerligaste kärlek och vår mest hängivna tjänst?VTK 27.1

    Å andra sidan framställer Guds ord för oss den dom, som Gud uttalat över synden — det oundvikliga straffet, vår karaktärs förnedring, och den slutliga förgörelsen — såsom en varning för att tjäna fienden.VTK 27.2

    Skall vi då inte sätta värde på Guds nådVTK 27.3

    och kärlek? Vad mer kunde han väl ha gjort för oss? Låt oss söka att komma i ett rätt förhållande till honom som har älskat oss med en sådan outgrundlig kärlek! Låt oss dra nytta av de medel han skänkt oss, så att vi blir förvandlade till likhet med honom och får åtnjuta änglarnas sällskap och förenas med Fadern och Sonen!VTK 28.1

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents