Sparsamhet och självförsakelse.

Sparsamhet behöves i varje gren av Herrens verk. Benägenheten hos vår tids ungdom går i riktning av att försumma och förakta sparsamhet och förväxla den med småaktighet och snålhet. Men sparsamhet sammanhänger med de mest vidsynta och liberala känslor; verklig frikostighet kan icke förekomma, där sparsamhet ej övas. Ingen bör anse det under sin värdighet att lära sparsamhet och att utfinna det bästa sättet att tillvarataga resterna. Sedan Kristus utfört ett märkligt underverk, sade han: “Samlen tillhopa de överblivna styckena, så alt intet förfares.”KE 53.1

Rätt så mycket kan gå till alldeles onödiga hotellräkningar. Guds sak låg banbrytarna i detta verk så varmt om hjärtat, att de sällan intogo en måltid på ett hotell, till och med om priset blott var 25 cents (icke fullt en krona). Men unga män och kvinnor bliva i allmänhet icke uppfostrade till sparsamhet, och överallt förekommer slöseri. I somliga familjer förekommer sådant slöseri inom hushållet, att det som förfares vore nog till att underhålla en annan familj. Om våra unga, då de äro utei på resa, hölle noggrann räkenskap över de penningar, de giva ut, post för post, såsom det är deras plikt att göra, skulle de lära inse, var för mycket penningar går åt. Om det också icke fordras, att de skola förneka sig varm mat, såsom de första arbetarna gjorde under sina resor, kunna de dock lära att förse sig med det, som de verkligen behöva, till långt mindre kostnad, än de nu anse nödvändigt. Det finnes personer, som öva sparsamhet för att kunna giva till Guds sak. Därför böra också arbetarna i varje gren av Guds verk öva självförsakelse genom att så mycket som möjligt inskränka sina utgifter. Det skulle vara nyttigt för alla våra arbetare att studera de valdensiska missionärernas historia och sträva efter att följa deras exempel i uppoffring och självförsakelse.KE 53.2