Kapitel VI—Vid tempelporten.

Kristi lärjungar hade en djup känsla, af sin egen oförmåga, och under ödmjukhet och bön förenade de sin svaghet med hans kraft, sin okunnighet med hans visdom, sin ovärdighet med hans rättfärdighet, sin fattigdom med hans outtömliga rikedom. Sålunda stärkta och utrustade, tvekade de ej, att gå framåt i sin Mästares tjänst.Ag 56.1

En kort tid efter den Helige Andes utgjutelse och strax efter en stund af brinnande bön, fingo Petrus och Johannes, då de stodo i begrepp att gå in i templet, vid den s. k. sköna tempelporten se en ofärdig, som var fyratio år gammal och som allt ifrån moderlifvet varit behäftad med lidande och svaghet. Denne olycklige man hade länge önskat få se Jesus, på det att han måtte blifva helbrägdagjord; men han var nästan hjälplös och långt skild från den store läkarens verksamhetsfält. Genom sina ifriga böner bevekte han slutligen några af sina vänner att bära honom till den sköna tempelporten, men då han anlände dit, fann han, att den, till hvilken han ställt sitt hopp, hade blifvit grymt dödad.Ag 56.2

Hans missräkning tilldrog sig deras sympati, hvilka visste, huru länge han med innerlig längtan hoppats att blifva botad af Jesus, och dagligen buro de honom till templet, så att förbigående af medömkan måtte bevekas att bidraga något till hans nödtorft. När Petrus och Johannes gingo förbi, bad han dem om en allmosa. Dessa två lärjungar betraktade honom medlidsamt, och Petrus sade: “Se på oss! Och han gaf akt på dem, väntande att få något af dem. Då sade Petrus: Silfver och guld har jag icke”, När Petrus sålunda omtalade sin fattigdom, sänktes den ofärdiges ögon mot marken; men hans ansikte ljusnade strax, då aposteln tillade: “Men livad jag har, det gifver jag dig: I Jesu Kristi, nasareens, namn, stå upp och gå”!Ag 57.1

“Och han fattade honom vid högra handen och reste upp honom, och strax blefvo hans fötter och fotknölar stärkta, och han sprang upp och stod och gick och följde dem in i templet, gick och sprang och prisade Gud. Och allt folket såg honom gå och prisa Gud, och de kände igen honom, att det var den som, för att få allmosa, plägade sitta vid den sköna tempelporten, och de uppfylldes med häpnad och bestörtning öfver det, som hade vederfarits honom. Och då han höll sig till Petrus och Johannes, lopp allt folket till dem vid den så kallade Salomonska pelargången och voro häpna”. De häpnade öfver, att lärjungarna kunde utföra underverk liknande dem, som Jesus utförde. Här var nu denne man, som i fyratio år varit en hjälplös krympling, fröjdande sig öfver sina lemmars fulla bruk och lycklig i tron på Jesus.Ag 57.2

När lärjungarna sågo folkets förvåning, frågade Petrus: “Hvarför undren I häröfver, eller hvarför fästen I ögonen på oss,.liksom hade vi af egen kraft eller gudaktighet åstadkommit, att denne går”! Och han förklarade, att underverket hade utförts i Jesu, nasareens, namn och genom hans förtjänst, hvilken Gud hade uppväckt från de döda. “Genom tron på hans namn har hans namn stärkt denne, hvilken I sen och kännen; och tron, som är genom honom, har nu gifvit honom denna fulla hälsa i allas eder åsyn”.Ag 58.1

Apostlarna talade tydligt om den stora synd, judarna begått, i det de förkastade och korsfäste lifvets furste, men de voro försiktiga att ej drifva sina åhörare till förtviflan. Petrus sade: “I förnekaden den helige och rättfärdige och begärden, att en mandråpare skulle skänkas eder. Och lifvets furste dräpten I, honom, hvilken Gud har uppväckt från de döda, hvarom vi äro vittnen.... Och nu, mina bröder, vet jag, att i hafven gjort det af oförstånd, likasom ock edra rådsherrar; men Gud har så fullbordat hvad han har förutsagt genom alla sina profeters mun, att Kristus skulle lida”. Och han förklarade, att den Helige Ande manade dem till ånger och omvändelse, samt bedyrade, att det ej fanns något hopp om frälsning, med mindre de försäkrade sig om hans nåd, hvilken de hade korsfäst. Endast genom tron på honom kunde deras synder blifva förlåtna.Ag 58.2

“Bättren eder därför och omvänden eder”, ropade Petrus, “att edra synder må varda utplånade, på det att tider af vederkvickelse må komma från Herrens ansikte”.Ag 58.3

“I ären barn af profeterna och af det förbund, hvilket Gud gjorde med våra fäder, då han sade till Abraham: Och i din säd skola alla släkter på jorden varda välsignade. För eder först och främst har Gud uppväckt sin tjänare Jesus och sändt honom till att välsigna eder, då hvar och en af eder omvänder sig från sin ondska”.Ag 58.4

Sålunda predikade lärjungarna om Kristi uppståndelse. Många bland dem, som lyssnade, hade väntat få höra detta vittnesbörd,och då de nu fingo höra det, trodde de. Det påminde dem om de ord, Jesus hade talat, och de förenade sig nu med dem, som anammade evangelium. Den säd, som Frälsaren hade sått, sprang sålunda upp och bar frukt.Ag 59.1

Medan lärjungarna talade till folket, “uppträdde mot dem prästerna och befälhafvaren öfver tempelvakten och sadduceerna, förtretade däröfver, att de lärde folket och förkunnade i Jesus uppståndelsen från de döda”.Ag 59.2

Efter Kristi uppståndelse hade prästerna utbredt både när och fjärran det falska ryktet, att lärjungarna hade kommit och bortstulit hans kropp, medan den romerska vakten sof. Man kan då ej undras öfver, att det misshagade dem, när de hörde Petrus och Johannes predika att den, som de dödat, uppstått. Det var synnerligen sadduceerna, som blefvo uppbragta häröfver. De befarade, att deras favoritlära och deras anseende stodo på spel.Ag 59.3

Den nya läran vann många anhängare, och både fariseer och sadduceer voro af den meningen, att om dessa nya lärare tillätes fortsätta med sitt predikande, skulle deras egen inflytelse råka i större fara, än när Jesus var på jorden. Följaktligen företog sig befälhafvaren af tempelvakten med tillhjälp af ett antal sadduceer att arrestera Petrus och Johannes och förpassa dem till fängelse, emedan det då redan var för sent på dagen att förhöra dem.Ag 59.4

Lärjungarnas fiender kunde ej annat än blifva öfverbevista om, att Jesus hade uppstått från de döda. Bevisen därför voro för tydliga att kunna sättas i fråga. Det oaktadt förhärdade de sina hjärtan och ville ej ångra den förskräckliga handling, de begingo, då de dödade Jesus. De judiska rådsherrarna hade många och klara bevis för, att apostlarna talade och handlade under den Helige Andes ingifvelse, men de satte sig hårdnackadt mot sanningens budskap. Kristus hade icke kommit på det sätt, de förväntat, och änskönt de tidtals varit öfverbevista om, att han var Guds Son, kväfde de sin öfvertygelse och korsfäste honom. I sin nåd gaf Gud dem dock ännu flera bevis, och nu hade de ännu ett tillfälle att omvända sig till honom. Han utsände sina lärjungar att säga till dem, att de hade korsfäst lifvets furste, och i denna förskräckliga beskyllning gafs dem ännu en kallelse till omvändelse. Men de judiska lärarna kände sig trygga i sin egen rättfärdighet och ville icke medgifva, att lärjungarna talade under ingifvelse af den Helige Ande, när de beskyllde dem för att hafva korsfäst Kristus.Ag 60.1

Sedan prästerna en gång börjat sätta sig emot Kristus, blef hvarje dylik motsägelse, de rönte, en ny driffjäder för dem att fortsätta på samma bana, och de blefvo alltmer hårdnackade. De kunde hafva låtit sig bevekas, men de ville icke. De blefvo ej afskurna från frälsning, därför att de voro skyldiga och förtjänade döden eller därför att de hade dödat Guds Son, utan därför att de uthärdade i sitt motstånd mot Gud. De vidblefvo envist att förkasta ljuset, och de kväfde den inre öfvertygelse, som den Helige Ande gifvit dem. Den ande, som härskar i olydnadens barn, verkade i dem och ledde dem till att misshandla de män, genom hvilka Gud utförde sitt verk. Ondskan i deras uppror stegrades med hvarje påföljande handling af motstånd mot Gud och det budskap, han gifvit sina tjänare att förkunna. Hvarje dag de vägrade att omvända sig, fortskredo de allt längre i sitt uppror och beredde sig för att skörda hvad de själfva hade sått.Ag 60.2

Guds vrede drabbar icke oomvända syndare på grund af de synder, de hafva begått, utan fastmer därför, att de vid hvarje kallelse till omvändelse fortfarande sätta sig emot och upprepa sitt förkastande af det ljus, som gifves dem. Om de judiska ledarna låtit beveka sig af den Helige Andes öfverbevisande kraft, skulle de hafva fått förlåtelse; men de voro beslutna att icke gifva efter. Det är genom ett dylikt envist motstånd som syndaren försätter sig själf i ett sådant tillstånd, att Guds Ande ej kan påverka hans sinne.Ag 61.1

Dagen efter den ofärdige blifvit botad, voro Hannas och Kaifas tillika med andra öfverhetspersoner samlade i templet för att förhöra fångarna, som de läto föra fram inför sig. I just detta rum och inför några af dessa män hade Petrus så skamligt förnekat sin Herre. Detta rann honom nu klart i sinnet, då han själf framställdes för att blifva förhörd. Och nu fick han tillfälle att försona sin feghet.Ag 61.2

De närvarande, som kommo ihåg, hur Petrus hade betett sig vid sin Mästares förhör, smickrade sig själfva med den tanken, att man nu kunde skrämma honom genom att hota honom med fängelse och död. Men den Petrus, som förnekade Kristus i hans mörkaste pröfningsstund, var obetänksam och själfsäker, helt olik den Petrus, som nu stod inför det stora rådet. Sedan hans fall vid det tillfället, hade han blifvit omvänd. Han var ej längre stolt och skrytsam, utan ödmjuk och tillbakadragen. Han var uppfylld af den Helige Ande, och med tillhjälp af denna kraft var han nu besluten att utplåna vanäran af sitt fall genom att hedra det namn, han en gång förnekat.Ag 61.3

Prästerna hade så till vida undvikit att nämna Jesu korsfästelse och uppståndelse. Men nu voro de, på grund af sitt beslut, nödsakade att fråga de anklagade, hur den ofärdige mannen hade blifvit botad. “Af hvilken makt eller i hvilket namn hafven I gjort detta”? frågade de.Ag 62.1

Med heligt mod och i Andens kraft förklarade nu Petrus: “Vare det veterligt för eder alla och för hela Israels folk, att genom Jesu Kristi, nasareens, namn, hvilken I hafven korsfäst, och hvilken Gud har uppväckt från de döda, genom honom står denne helbrägda inför eder. Han är den sten, som af eder som byggningsmän vardt förkastad och som har blifvit en hörnsten; och i ingen annan är frälsningen, ty det är icke något annat namn under himmelen, bland människor gifvet, i hvilket vi skola blifva frälsta”.Ag 62.2

Detta oförskräckta svar förbryllade de judiska ledarna. De hade förmodat, att lärjungarna skulle blifva utom sig af fruktan och sinnesförvirring, när de kommo inför rådet. Men i stället talade de, såsom Kristus hade talat, med en så öfverbevisande kraft, att motståndarna blefvo nedtystade. Det fanns intet spår af feghet i Petrus’ röst, då han förklarade om Kristus: “Han är den sten, som af eder såsom byggningsmän vardt förkastad, och som har blifvit en hörnsten”.Ag 62.3

Petrus använde här en språkbild, som prästerna väl kände till. Profeterna hade talat om den förkastade stenen, och Kristus sade själf vid ett tillfälle till prästerna och de äldste: “Hafven I aldrig läst i Skrifterna: Den sten, som byggningsmännen för kastade, han har blifvit en hörnsten. Af Herren har han blifvit detta och är underbar i våra ögon. Fördenskull säger jag till eder, att Guds rike skall tagas ifrån eder och gifvas till ett folk, som gör dess frukt. Och den, som faller på den stenen, han skall krossas, men den, på hvilken stenen faller, honom skall han slå i stycken”.^{1Matt. 21:42-44.}Ag 63.1

Under det prästerna lyssnade till apostlarnas djärfva ord, förnummo de, att “de hade varit med Jesus”.Ag 63.2

Det säges om lärjungarna, att de vid slutet af det skådespel, som ägde rum på förklaringsberget, “sågo ingen utan Jesus allena”^{2Matt. 17:8.} — i dessa ord finna vi hemligheten af det lif och den kraft, som utmärkte den tidigare församlingens historia. Lärjungarna kände sitt behof af Kristus, när de först fingo lyssna till hans ord. De sökte, de funno, de följde honom. De voro med honom i templet, vid bordet, på bergsluttningen, ute på fältet. De voro såsom elever omkring sin lärare, dagligen mottagande den eviga sanningens lärdomar från hans läppar.Ag 63.3

Efter Kristi himmelsfärd erforo de ännu, att han, full af kärlek och ljus, var närvarande hos dem. Detta var en personlig närvaro. Frälsaren själf, han, som vandrat och talat och bedit med dem, som talat hugsvalande och hoppingifvande ord till deras hjärtan, hade, medan ännu fridens ord låg på hans läppar, blifvit upptagen till himmelen. Då änglavagnen mottog honom, nåddes deras öron af hans ord: “Se, jag är med eder alla dagar intill världens ände”.^{3Matt. 28:20.} Han uppfor till himmelen i mänsklig gestalt. Lärjungarna visste, att han inför Guds tron ännu var deras vän och Frälsare; att han ännu hyste samma sympati för dem; att han skulle evinnerligen identifiera sig med den lidande mänskligheten. De visste, att han nu framställde för Fadern förtjänsten af sitt utgjutna blod, visande sina sårade händer och fötter såsom ett minne af det pris, han hade betalt för de återlösta. Denna tanke stärkte dem att uthärda försmädelse för hans skull. Deras förening med honom var starkare nu, än då han var hos dem i egen person. En inneboende Frälsares ljus, kärlek och kraft utstrålade från dem, så att de, som sågo det, förundrade sig däröfver.Ag 63.4

Kristus erkände de ord, som Petrus talade till hans försvar. Tätt invid lärjungen stod ett kraftigt vittne — den man, som blifvit botad genom ett underverk. Utseendet af denne man, som kort förut varit en hjälplös krympling, men nu var fullkomligt återställd, var en slående bekräftelse af Petrus’ vittnesbörd. Präster och rådsherrar förblefvo tysta. De kunde icke motsäga Petrus’ förklaring, men voro icke desto mindre beslutna att förhindra lärjungarna från att utbreda sin lära.Ag 64.1

Kristi förnämsta underverk, hans uppväckande af Lasarus, hade beseglat prästernas beslut att undanrödja Jesus och hans underbara gärningar, som hastigt undergräfde den inflytelse, de hade öfver folket. De hade korsfäst honom, men här var nu ett ogensägligt bevis för att de ej lyckats förebygga utförandet af underverk i hans namn, ej heller hade de lyckats förhindra utbredandet af de sanningar, han förkunnade. Allaredan hade den ofärdiges botande och apostlarnas predikningar förorsakat stor uppståndelse i Jerusalem.Ag 64.2

För att dölja sitt bryderi befallde prästerna och rådsherrarna, att apostlarna skulle föras ut, så att de kunde öfverlägga sinsemellan. De voro alla ense om, att det vore fruktlöst att förneka, att mannen blifvit botad. Gärna skulle de genom falska förklaringar hafva för allmänheten doldt det underverk, som blifvit utfördt, men det vore nu omöjligt att så göra, ty det hade blifvit utfördt på ljusa dagen inför en stor folkskara, och ryktet därom hade redan utbredt sig till tusentals. De hade emellertid kommit till den slutsatsen, att apostlarnas verk nu måste bringas till ett slut, i annat fall skulle Jesus vinna en stor mängd efterföljare. De skulle då själfva komma • i vanrykte, ty man skulle hålla dem ansvariga för att hafva dödat Guds Son.Ag 65.1

Men oaktadt prästerna så gärna önskade undanrödja apostlarna, vågade de ej mer än hota dem med det svåraste straff, om de fortfore att predika eller verka i Jesu namn. De inkallade dem därför åter för rådet och tillsade dem strängeligen att icke mer lära i Jesu namn. Men härtill svarade Petrus och Johannes: “Om det är rätt inför Gud att höra eder mer än Gud, därom mån I döma; ty vi kunna icke förtiga, hvad vi hafva sett och hört”.Ag 65.2

Prästerna hade med nöje straffat dessa män för deras oryggliga trohet i deras heliga kall, men de fruktade folket, “eftersom alla prisade Gud för det, som hade skett”. Apostlarna blefvo därför efter upprepade hotelser och förbud frigifna.Ag 65.3

Medan Petrus och Johannes sutto i fängelse, bådo de andra lärjungarna för dem utan återvändo, ty de kände till judarnas ondska och de befarade, att den grymhet, de hade visat mot Kristus, kunde komma att upprepas. Efter sin frigifvelse gingo apostlarna genast till de andra lärjungarna och omtalade för dem utgången af förhöret. Stor blef då de troendes fröjd. “De upphofvo endräktigt sin röst till Gud och sade: Herre, du är Gud, som har gjort himmelen och jorden och hafvet och allt hvad i dem är, som genom din tjänares, vår fader Davids, mun genom den Helige Ande har sagt: Hvarför larmade hedningar och tänkte folk fåfänglighet? Jordens konungar reste sig upp, och furstarna församlade sig tillhopa mot Herren och hans Smorde. Ty i denna stad hafva i sanning mot din helige tjänare Jesus, hvilken du har smort, både Herodes och Pontius Pilatus, jämte hedningarna och Israels stammar, förenat sig för att göra allt hvad din hand och ditt råd förut hade beslutit, att det skulle ske. Och nu, Herre, se till deras hotelser och gif dina tjänare att med all frimodighet tala ditt ord, i det att du uträcker din hand till att bota sjuka och för att tecken och under må göras genom din helige tjänare Jesu namn”.Ag 66.1

Lärjungarna bådo, att de måtte erhålla mycken kraft i sin predikoverksamhet; ty de insågo, att de komme att möta samma hårdnackade motstånd, som Kristus hade mött, när han var på jorden. Och medan de sålunda endräktigt bådo i tro, erhöllo de sitt svar. Rummet, där de voro samlade, skakades, och de blefvo ånyo uppfyllda med den Helige Ande. Deras hjärtan fylldes med frimodighet, och de gingo åter ut att predika Guds ord i Jerusalem. “Och apostlarna afgåfvo med stor kraft vittnesbördet om Herren Jesu Kristi uppståndelse”, och Gud välsignade rikligen deras verksamhet.Ag 66.2

Den princip, som apostlarna så oförfäradt försvarade, när de till svar på befallningen att icke mer tala i Jesu namn, förklarade: “Om det är rätt inför Gud att höra eder mer än Gud, därom mån I döma”, är densamma, som evangelii anhängare i reformationens dagar kämpade för att bibehålla. När de tyska furstarna år 1529 församlades vid riksdagen i Speier, upplästes kejsarens påbud, som inskränkte religionsfriheten och förbjöd all vidare utbredning af reformationens läror. Det tycktes då, som om man hade helt tillintetgjort världens hopp. Skulle furstarna antaga detta påbud? Skulle de skaror, som ännu sutto i mörker, beröfvas evangelii ljus? För hela världen betydelsefulla frågor stodo här på spel. De, som antagit den reformerta tron, kommo tillsammans, och deras enhälliga beslut var: “Vi förkasta detta beslut; i samvetssaker har flertalet ingen rätt”.^{4D'Aubignes Reformationshistoria, bok 13, kap. 5.}Ag 67.1

Vi måste i våra dagar beslutsamt bibehålla samma princip. Sanningens och religionsfrihetens fana, som svajade öfver grundläggarna af den evangeliska församlingen och öfver alla Guds vittnen under de förflutna århundradena, har blifvit öfverlämnad åt oss, som kämpa i den sista stora striden. Ansvarigheten för denna stora gåfva hvilar på dem, som Gud välsignat med stort ljus i hans ord. Vi måste anamma hans ord såsom den högsta auktoriteten i allt. Vi måste erkänna den världsliga regeringsmakten såsom förordnad af Gud inom vissa gränser. Men när dess fordringar komma i strid med Guds fordringar, måste vi lyda Gud mer än människor. Guds ord måste upphöjas öfver alla mänskliga lagar. Ett “så säger Herren” får ej åsidosättas för ett “så säger församlingen” eller ett “så säger staten”. Kristi krona måste upphöjas öfver alla jordiska regenters kronor.Ag 67.2

Det fordras ej af oss, att vi skola trotsa världsliga myndigheter. Våra ord, vare sig i tal eller skrift, böra vara försiktigt öfvervägda, så att vi ej må säga något, som kan tydas såsom stridande mot gällande lag och ordning. Vi böra icke säga eller göra något, som onödigtvis skulle lägga hinder i vår väg. Vi böra gå framåt i Kristi namn och försvara de sanningar, som han anförtrott oss. Om vi blifva förbjudna att göra detta, kunna vi svara med apostlarna: “Om det är rätt inför Gud att höra eder mer än Gud, därom mån I döma; ty vi kunna icke förtiga, hvad vi hafva sett och hört”.Ag 68.1

* * * * *