Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Apostlagärningarna

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Kapitel XVII—Evangelii förkunnare.

    Sedan Paulus och Barnabas blifvit ordinerade af bröderna i Antiokia, foro de “sålunda utsända af den Helige Ande,... ned till Seleucia och seglade därifrån till Cypern”. Därmed började apostlarnas första missionsresa.Ag 164.1

    Cypern var en af de platser, till hvilka de troende hade flytt från Jerusalem på grund af den förföljelse, som rasade där efter Stefanus’ död. Det var från Cypern vissa män hade kommit till Antiokia, förkunnande “evangelium om Herren Jesus”.1Apg. 11:20. Barnabas var själf “bördig från Cypern”,2Apg. 4:36. och nu besökte han och Paulus tillika med Johannes, som ock kallas Markus, en släkting till Barnabas, denna ö.Ag 164.2

    Johannes’ moder var omvänd till den kristna religionen, och hennes hem stod alltid öppet för apostlarna. Där voro de alltid välkomna och där kunde de alltid finna ro och hvila. Det var under ett af apostlarnas besök i detta hem, som Johannes föreslog för Paulus och Barnabas, att han skulle följa med dem på deras missionsresa. Han erfor, att Guds välbehag hvilade öfver honom, och han längtade att få ägna sig helt åt evangelii verk.Ag 164.3

    Ankomna till Salamis “förkunnade de Guds ord i judarnas synagogor.... Och sedan de hade genomvandrat hela ön ända till Pafos, funno de där en viss trollkarl, en falsk profet, en jude vid namn Barjesus, som var hos ståthållaren Sergius Paulus, en förståndig man. Denne kallade till sig Barnabas och Saulus och begärde att få höra Guds ord. Men Elymas, trollkarlen — ty det betyder hans tillnamn — satte sig upp mot dem och sökte att afvända ståthållaren från tron”.Ag 165.1

    Det är icke utan strid satan tillåter, att Guds rike främjas på jorden. Det ondas härskaror äro invecklade i en oupphörlig strid mot dem, som Gud tillsatt att sprida evangelium, och dessa mörkrets makter äro synnerligen verksamma, när sanningen framhålles inför framstående individer, som äro ärliga och rättskaffens. Så förhöll det sig, när Sergius Paulus, ståthållaren på Cypern, lyssnade till evangelii budskap. Han hade kallat till sig apostlarna för att få undervisning rörande det budskap, de kommit till ön att förkunna. Nu begynte de onda makterna verka genom trollkarlen Elymas och sökte genom sina fördärfliga antydningar att afvända honom från tron och tillintetgöra Guds plan.Ag 165.2

    Sålunda verkar alltid den store fienden för att i sina led kvarhålla inflytelserika män, hvilkas omvändelse kunde blifva af stor nytta för Guds sak. Men Guds trogne tjänare behöfver ej frukta nederlag från fienden; ty det är hans förmån att vara beklädd med makt från ofvan att motstå hvarje satanisk inflytelse.Ag 165.3

    Ehuru hårdt antastad af satan, hade Paulus mod att bestraffa den person, genom hvilken fienden verkade. Paulus “uppfylldes med den Helige Ande och fäste ögonen på honom och sade: O du, som är full af allt bedrägeri och all arglistighet, du djäfvulens barn, fiende till all rättfärdighet, skall du icke upphöra att förvända Herrens räta vägar? Och se, nu är Herrens hand öfver dig, och du skall vara blind och icke se solen till en tid. Och strax föll töcken och mörker öfver honom, och han gick omkring och sökte vägledare. När då ståthållaren såg, hvad som hade skett, trodde han och förundrade sig öfver Herrens lära”.Ag 166.1

    Trollkarlen hade tillslutit sina ögon för evangelii sanningar, och i rättfärdig harm lät Herren honom förlora sin naturliga syn. Denna blindhet var dock blott tillfällig och var afsedd att varna honom, att han måtte omvända sig och söka förlåtelse af Gud, som han hade så svårt förolämpat. Genom denna hemsökelse tillintetgjordes hans bedrägliga trolldom, hvarigenom han ville skada Kristi sak. Den omständigheten, att han nödgades trefva sig fram i mörkret, var ett bevis för' alla, att de underverk, som apostlarna hade utfört och som Elymas förklarade vara blott taskspeleri, utfördes genom gudomlig makt. Ståthållaren blef öfverbevist om sanningen af apostlarnas lära och anammade evangelium.Ag 166.2

    Elymas var icke någon lärd man, men han hade särskilda anlag, som gjorde honom till ett skickligt redskap för satan. De, som predika Guds sanning, komma att möta fienden i många olika skepnader. Ibland skola de möta honom i lärda, men oftare i okunniga män, som han inöfvat, så att de kunna med framgång bedraga själar. Det är hvarje Kristi tjänares plikt att stå troget på sin post, fruktande Gud och förlitande på hans makt, och sålunda kan han vara i stånd att åstadkomma förvirring bland satans härar och att vinna seger i Herrens namn.Ag 166.3

    Paulus och hans medarbetare fortsatte sin resa och anlände till Perge i Pamfylien. Deras färd var tröttsam. De mötte många svårigheter och försakelser och voro på alla sidor omgifna af faror. I de byar och städer, som de färdades genom, och utefter de ensliga landsvägarna hotades de af både synliga och osynliga faror. Men Paulus och Barnabas hade lärt sig att förtrösta på Guds makt att rädda och hjälpa. Deras hjärtan voro uppfyllda af brinnande kärlek för mot fördärfvet rusande själar. Såsom trogna herdar, hvilka sökte efter det förlorade fåret, tänkte de ej på sin egen ro eller bekvämlighet. De glömde sig själfva och aktade hvarken trötthet, hunger eller köld. De hade endast ett mål i sikte — att frälsa dem, som hade förirrat sig från fårahuset.Ag 167.1

    Det var här Johannes, öfverväldigad af fruktan och missmod, en tid vacklade i sitt beslut att ägna sig helt och hållet åt Herrens verk. Han var ej van vid svårigheter, och de faror och försakelser, som han måste genomgå under resan, gjorde honom modlös. Han hade verkat med framgång under gynnsamma omständigheter, men nu, midt ibland motstånd och faror, som så ofta möta banbrytaren, kunde han ej uthärda svårigheter såsom en god korsets stridsman. Han måste ännu lära sig att uthärda faror, förföljelser och motstånd med tapperhet och mod. Medan de andra apostlarna gingo framåt trots tilltagande motstånd, begynte Johannes hjärta att frukta, han förlorade modet och ville ej fortsätta längre, utan återvände till Jerusalem.Ag 167.2

    Detta Johannes’ beteende föranledde Paulus att fälla ett ofördelaktigt omdöme om honom, ja, att för en tid döma honom tämligen hårdt. Barnabas däremot var benägen att döma honom mildare på grund af hans oerfarenhet. Han ville dock gärna, att Johannes skulle fortsätta i missionsarbetet, ty han såg hos honom förmågor, som kunde göra honom till en skicklig arbetare för Kristus. Barnabas’ intresse för Johannes blef äfven rikligen belönadt under senare år; ty den unge mannen öfverlämnade sig omsider helt och hållet åt Herren och förkunnandet af evangelium på svåra missionsfält. Under Guds rika välsignelse och Barnabas’ visa ledning utvecklades han till en framgångsrik arbetare.Ag 168.1

    Paulus blef efteråt försonad med Johannes och mottog honom såsom en medarbetare. Han rekommenderade honom äfven till kolosserna såsom en “medarbetare för Guds rike”, en, som hade varit honom “till hugnad”.3Kol. 4:11. Och en kort tid före sin död sade han om honom, att han varit “till god nytta med sin tjänst”.42 Tim. 4:11.Ag 168.2

    Sedan Johannes lämnat Paulus ocli Barnabas, besökte de Antiokia i Pisidien, där de på sabbatsdagen gingo in i judarnas synagoga och satte sig ned. “Och sedan lagen och profeterna hade blifvit förelästa, sände synagogans föreståndare till dem, sägande: I män och bröder, hafven I något förmaningsord till folket, så talen”. Efter en sådan inbjudning “stod Paulus upp, gaf tecken med handen och sade: I män af Israel och I, som frukten Gud, hören”. Sedan följde en underbar predikan. Han gaf en berättelse om Herrens styrelse med judarna ända från deras förlossning ur den egyptiska träldomen samt om den utlofvade Frälsaren af Davids säd, och han framhöll utan fruktan, att “af hans säd uppväckte Gud, efter sitt löfte, åt Israel en Frälsare, Jesus, sedan Johannes, före hans uppträdande, hade predikat bättringens döpelse för hela Israels folk. Och när Johannes fullbordade sitt lopp, sade han: Hvem menen I mig vara? Jag är det icke, men se, efter mig kommer den, hvilkens skor jag icke är värdig att lösa af hans fötter”. Sålunda predikade han med kraft om Jesus såsom människornas Frälsare, den i profetiorna förutsagde Messias.Ag 168.3

    Sedan han gjort denna förklaring, sade han: “I män och bröder, barn af Abrahams släkte, och de bland eder, som frukta Gud! Till eder har ordet om denna frälsning blifvit sändt. Ty emedan Jerusalems invånare och deras rådsherrar icke kände honom, hafva de ock genom sin dom uppfyllt profeternas utsagor, hvilka hvar sabbat föreläsas”.Ag 169.1

    Paulus tvekade ej att framhålla den rena sanningen med hänsyn till att de judiska ledarna förkastat Frälsaren. “Och ehuru de icke funno någon dödssak”, förklarade aposteln, “bådo de Pilatus, att han måtte dödas. Och när de hade fullbordat allt det, som var skrifvet om honom, togo de honom ned från trät och lade honom i en graf. Men Gud har uppväckt honom från de döda. Och han har varit sedd i många dagar af dem, som med honom hade gått upp från Galileen till Jerusalem och som äro hans vittnen inför folket”.Ag 169.2

    “Och vi förkunna eder”, fortsatte aposteln, “det glada budskapet om det löfte, som var gjordt åt fä- derna, att detta har Gud uppfyllt åt oss, deras barn, därigenom att han har uppväckt Jesus, såsom det ock är skrifve t i den andra psalmen: Du är min son; i dag har jag födt dig. Och därom, att han har uppväckt honom från de döda, så att han icke mer skall återvända till förgängelse, har han så sagt: Jag skall gifva eder det heliga, som är lofvadt David, det vissa. Därför säger han ock på ett annat ställe: du skall icke låta din helige se förgängelse. Ty då David för sin samtid hade tjänat Guds vilja, afsomnade han och vardt lagd till sina fäder och såg förgängelse; men den, som Gud har uppväckt, han såg icke förgängelse”.Ag 169.3

    Och sedan Paulus sålunda talat till judarna om uppfyllelsen af väl kända profetior angående Messias, predikade han för dem omvändelse och syndernas förlåtelse genom Jesu, deras Frälsares, förtjänst. “Därför vare det eder veterligt, I män och bröder”, sade han, “att genom honom varder eder förkunnad syndernas förlåtelse, och att från allt, hvarifrån I icke kunden rättfärdiggöras genom Moses lag, varder livar och en som tror rättfärdigad i honom”.Ag 170.1

    Guds Ande verkade genom det ord, som talades, så att hjärtan blefvo rörda. Aposteln hänvisade till det gamla testamentets profetior, och hans förklaring, att dessa hade blifvit uppfyllda i den mission, som Jesus af Nasaret hade utfört på jorden, öfverbevisade mången själ, som längtade efter Messias’ ankomst. Och hans försäkran, att det “glada budskapet” om frälsning var för både judar och hedningar utan skillnad, bragte hopp och glädje till dem, som icke hade blifvit räknade bland Abrahams barn efter köttet.Ag 170.2

    När judarna gått ut ur synagogan, bådo hedningarna, att “samma ord måtte nästa sabbatsdag blifva talade till dem”. Och när mötet var upplöst, “följde många af judarna och de gudfruktiga proselyterna med Paulus och Barnabas, hvilka talade till dem och förmanade dem att stadigt förblifva vid Guds nåd”. Dessa voro sådana, som den dagen hade anammat det glada budskapet.Ag 170.3

    Det intresse, som Paulus’ predikan hade väckt i Antiokia i Pisidien, gjorde, att “den följande sabbaten kom nästan hela staden tillsammans för att höra Guds ord”. Men när judarna sågo de stora folkskarorna, blefvo de afundsamma och begynte häda och motsäga Paulus.Ag 171.1

    “Då togo Paulus och Barnabas mod till sig och sade: Till eder måste Guds ord först talas, men då I stöten det från eder och icke ansen eder själfva värdiga det eviga lifvet, se, så vända vi oss till hedningarna. Ty så har Herren bjudit oss: Jag har satt dig till ett ljus för hedningar, att du skall vara till frälsning intill jordens ända”.Ag 171.2

    “Och när hedningarna hörde detta, vordo de glada och prisade Herrens ord, och de trodde, så många, som voro bestämda till evigt lif”. De fröjdade sig storligen öfver, att Kristus erkände dem som Guds barn, och de lyssnade med tacksamma hjärtan till det talade ordet. De, som trodde, meddelade nitiskt evangelii budskap till andra, och sålunda “spridde sig Herrens ord öfver hela landet”.Ag 171.3

    Många hundra år förut hade inspirationens penna beskrifvit detta hedningarnas mottagande af evangelium, men profetiorna därom hade blifvit endast dunkelt förstådda. Osea hade sagt: “Men antalet af Israels barn skall blifva såsom hafvets sand, som man livarken kan mäta eller räkna; och det skall ske, att i stället för att det har varit sagdt till dem: I ären icke mitt folk, skola de kallas den lefvande Gudens barn”. Och vidare:“Och jag skall plantera henne åt mig i landet och förbarma mig öfver LoRuhama och säga till Lo-Ammi: Du är mitt folk. Och det skall svara: Du är min Gud”.5Os. 1:10; 2:23.Ag 171.4

    Frälsaren själf förutsade, då han var här på jorden, att evangelium skulle förkunnas bland hedningarna. I liknelsen om vingården förklarade han för de obotfärdiga judarna: “Guds rike skall tagas ifrån eder och gifvas åt ett folk, som gör dess frukt”.6Matt. 21:43. Och efter sin uppståndelse gaf han sina lärjungar i uppdrag att “gå ut i hela världen” och “göra alla folk till lärjungar”. De skulle ej förbigå någon, utan “predika evangelium för hela skapelsen”.7Matt. 28:19; Mark. 16:15.Ag 172.1

    Då Paulus och Barnabas började verka bland hedningarna i Antiokia i Pisidien, upphörde de icke med att verka bland judarna på andra platser, hvarhelst gynnsamma tillfällen yppade sig och intresserade åhörare funnos. Senare predikade Paulus och hans medarbetare evangelium för både judar och hedningar i Tessalonika, Korint, Efesus och andra störré städer. Men hädanefter ägnade de sig förnämligast åt uppbyggandet af Guds rike på hedniskt område, bland folk, som icke hade någon eller endast ägde föga kunskap om den sanne Guden och hans Son.Ag 172.2

    Paulus och hans medarbetares hjärtan ömmade för dem, som voro “utan Kristus, afskilda från Israels samfund och främmande för löftets förbund, utan hopp och utan Gud i världen”. Genom det outtröttliga arbete, som utfördes af hedningarnas apostlar, blefvo de, som voro “främlingar och gäster” och som “fordom voro fjärran”, upplysta om, att de “kom-Ag 172.3

    mit nära genom Kristi blod”, och att de genom tro på hans försoningsoffer kunde blifva “medborgare med de heliga och Guds husfolk”.8Ef. 2:12,13,19.Ag 173.1

    Med en ständigt tilltagande tro verkade Paulus oupphörligen för uppbyggandet af Guds rike bland dem, som Israels lärare hade försummat. Han upphöjde ständigt Jesus Kristus såsom “konungars Konung och herrars Herre”91 Tim. 6:15. och förmanade de troende att vara “rotade och uppbyggda i honom och befästade i tron”.10Kol. 2:7.Ag 173.2

    För dem som tro är Kristus en säker grundval, en lefvande klippa, på hvilken både judar och hedningar kunna bygga. Den är stor nog för alla, och den är stark nog att uppbära hela världens tyngd och börda. Denna stora sanning framhöll Paulus mycket tydligt. Då hans verksamhetstid nalkades sitt slut, sade han till en del troende hedningar, som förblifvit trofasta i sin kärlek till evangelii sanningar : “I ären.... uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Jesus Kristus själf”.11Ef. 2:19,20.Ag 173.3

    När evangelium började blifva mera allmänt spridt i Pisidien, företogo sig de otroende judarna i Antiokia i sin blinda fördomsfullhet att “uppegga de kvinnor, som fruktade Gud och voro ansedda, och de förnämsta männen i staden och uppväckte en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drefvo dem från sina gränser”.Ag 173.4

    Apostlarna blefvo dock icke missmodiga öfver denna behandling. De kommo ihåg sin Mästares ord: “Saliga ären I, när de försmäda och förfölja eder och, ljugande, säga allt ondt mot eder för min skull. Glädjens och fröjden eder, ty eder lön är stor i him-Ag 173.5

    melen; ty sammalunda hafva de förföljt profeterna, som voro före eder”.12Matt. 5:11,12. Ag 174.1

    Evangelii budskap rönte framgång, och apostlarna hade alla skäl att känna sig uppmuntrade. Deras verksamhet hade blifvit rikligen välsignad bland pisidierna i Antiokia, och de troende, som de lämnade där att för en tid ensamma fortsätta arbetet, “voro uppfyllda med fröjd och den Helige Ande”.Ag 174.2

    * * * * *

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents