Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "undefined".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Kapitel 1—På bergssluttningen

    Mer än fjorton århundraden före Jesu födelse i Betelhem var Israels barn församlade i Sikems dal, där de från bergssluttningarna genom prästerna hörde Guds budskap om välsignelse och förbannelse. »Se, jag förelägger eder i dag välsignelse och förbannelse: välsignelse, om I hören Herrens, eder Guds, bud, . . . förbannelse, om I icke hören.»— 5 Mos. 11:26-28. Detta var anledningen till att berget Gerissim, från vilket ord av välsignelse förkunnades, kom att kallas Välsignelsens berg. Men det var ändå inte på det berget de ord uttalades, som genom tiderna medfört välsignelser till en syndfull och sorgtyngd värld. Israeliterna uppnådde inte de höga ideal som förelagts dem. En annan än Josua måste föra Guds folk in i trons sanna vila, och det är inte längre Gerissim som kallas Välsignelsens berg. Så benämns i stället det berg vid sjön Gennesaret, där Jesus inför lärjungarna och det församlade folket inledde sin bergspredikan med saligheterna.GL 11.1

    Låt oss i tanken rekonstruera den tilldragelsen, och ta plats bland lärjungarna på bergssluttningen och sätta oss in i deras tankar och känslor. Om vi förstår vad Jesu ord betydde för dem, som lyssnade direkt till honom, kan vi själva upptäcka ny klarhet och skönhet i dem och tillägna oss de djupa lärdomar de förmedlar. När vår Frälsare inledde sin mission på jorden, var den vedertagna uppfattningen om Messias och hans verk sådan, att den hindrade folket att ta emot honom. Den sanna gudsfruktan hade gått förlorad i tradition och formalism, och profetietolkningen grundade sig på stolta, världsliga människotankar. Judarna väntade inte Messias som syndares Frälsare, utan som en stor furste, vilken skulle lägga alla folk under »Lejonet av Juda stam». Förgäves hade Johannes döparen i kraft av forna profeters hjärterannsakande budskap sökt leda folket till omvändelse. Förgäves hade han också på Jordanflodens strand förkunnat, att Jesus var det »Guds lamm, som borttager världens synd». Gud hade också sökt fästa detta folks uppmärksamhet på profeten Jesajas förutsägelser om den lidande Frälsaren, men de hade inte lyssnat.GL 12.1

    Om Israels lärare och ledare hade låtit sig påverkas av den omskapande nådens kraft, skulle Jesus ha gjort dem till sina sändebud bland människorna. Guds rikes närhet förkunnades först i Judeen och folket ställdes inför en appell till omvändelse. När Jesus drev ut månglarna ur templet i Jerusalem visade han, att han var Messias; den som skulle rena själen från syndens besmittelse och göra Guds folk till »ett heligt tempel i Herren». Men de judiska ledarna ville inte ödmjuka sig och ta emot den enkle läraren från Nasaret. Vid sitt andra besök i Jerusalem ställdes han inför Stora rådet, och om dess medlemmar inte fruktat för folket, skulle Jesus redan då ha dömts till döden. Men han lämnade Judeen och gick till Galileen, där han verkade några månader strax före framförandet av bergspredikan. Hans budskap: »Himmelriket är nära», som han förkunnat i alla delar av landet, hade väckt uppmärksamhet bland olika befolkningsgrupper och gett nytt liv åt deras ärelystna förhoppningar. Ryktet om den nye läraren hade nått utanför Palestinas gränser, och trots prästernas inställning till honom, troddes det ganska allmänt, att han möjligen var den väntade Förlossaren. Därför samlades stora, entusiastiska skaror omkring honom, var han än gick fram.GL 12.2

    Så hade tiden kommit när de lärjungar som stod honom närmast mera direkt skulle förena sig med honom i verksamheten, för att de stora människoskaror som trängdes omkring honom, inte skulle lämnas såsom får utan herde. Redan från början av hans verksamhet hade några av dessa lärjungar varit med honom, och de flesta av de tolv hade hela tiden stått honom mycket nära. Men också de hade berörts av rabbinernas framställning av den populära tanken, att Messias skulle upprätta ett rike på jorden. Därför kunde de inte till fullo fatta betydelsen av hans mission. Det förvånade och oroade dem, att han inte gjorde några ansträngningar att vinna prästerna och rabbinerna för sin sak, och att han inte vidtog några åtgärder för att skaffa sig den auktoritet som man kunde vänta av en jordisk konung. Det var därför ett stort verk som måste utföras för dessa lärjungar, innan de kunde gå in i den heliga och ansvarsfyllda uppgift, som skulle bli deras, innan Jesus återvände till himmelen. De älskade dock Kristus, och även om de var »tröghjärtade till att tro», fann han i dem män som kunde utbildas för det stora verket. Och när de nu varit tillsammans med honom länge nog för att bli stadfästa i sin tro på hans gudomliga mission, och när även folket fått obestridliga bevis på hans gudomliga kraft, låg vägen öppen för honom att framställa sitt rikes grundsatser, så att de kunde förstå dess verkliga beskaffenhet.GL 13.1

    På bergssluttningen vid Galileiska sjön hade Jesus tillbringat en natt ensam i bön för sina utvalda lärjungar. I daggryningen kallade han dem till sig, och i samband med bön och undervisning lade han sina händer på deras huvuden och avskilde dem för evangelii verk. Sedan gick han tillsammans med dem till sjöstranden, där en stor skara människor börjat samlas redan tidigt på morgonen.GL 15.1

    Utöver dem som vanligen kom från närliggande galileiska städer, hade denna gång människor kommit också från Judeen, Jerusalem, Pereen, den hedniska staden Dekapolis, Idumeen, landet söder om Judeen, samt från Tyrus och Sidon, de feniciska städerna vid Medelhavet. Alla hade hört »huru stora ting han gjorde», och de hade kommit »för att höra honom och för att bliva botade från sina sjukdomar . . . ty kraft gick ut ifrån honom och botade alla». — Mark. 3:8; Luk. 6:18, 19.GL 15.2

    Den smala sjöstranden kunde inte rymma alla dem som önskade höra Jesus, och därför ledde han folkskaran uppåt bergssluttningen. Han utvalde en lämplig samlingsplats, och satte sig sedan ner på marken. Lärjungarna och folkskaran följde hans exempel.GL 15.3

    I en känsla av att något mer än det vanliga kunde väntas, trängde sig lärjungarna nära Mästaren. Med tanke på vad som hänt på morgonen, trodde de kanske, att han skulle tillkännage något med avseende på det rike, som de ivrigt väntade få se honom upprätta. Folkskaran satt i spänd förväntan, och allas ansiktsuttryck vittnade om det djupaste intresse. Medan de väntade på den gudomlige lärarens ord, var allas tankar riktade mot en kommande härlighet. Skriftlärda och fariséer såg framåt till den dag då de skulle få makt över de hatade romarna och komma i besittning av det stora världsväldets rikedom och prakt. De enkla bönderna och fiskarna väntade sig en försäkran om att deras fattiga kojor, knappt tilltagna livsförnödenheter och ständiga möda och fruktan för nöd, skulle bytas ut mot palats, överflöd och välstånd. I stället för de grova mantlar de nu bar hoppades de, att Kristus skulle ge dem de romerska förtryckarnas praktfulla och dyrbara kläder.GL 15.4

    Således var allas hjärtan fyllda av förhoppningen, att Israel snart skulle upphöjas inför världens nationer och att Jersualem skulle bli huvudstad i ett världsrike.GL 16.1

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents