Orubbat förtroende

Men Johannes döparen gav inte upp sin tro på Jesus! Minnet av rösten från himmelen och av duvan som sänkte sig ned, Jesu fläckfria renhet, den helige Andes kraft som hade vilat över Johannes, när han kom i Frälsarens närhet, samt de profetiska skrifternas vittnesbörd, alltsammans vittnade om att Jesus av Nasaret var den utlovade.Vn 207.3

Johannes ville inte tala med sina medarbetare om sina tvivel och sin otro. Han bestämde sig för att sända bud med frågor till Jesus. Detta uppdrag anförtrodde han två av sina lärjungar i förhoppning om att ett samtal med Frälsaren skulle bekräfta deras tro och skapa förvissning för deras bröder. Han längtade efter några ord från Jesus direkt avsedda för honom själv.Vn 207.4

Lärjungarna kom till Jesus med sitt budskap: »Är du den som skulle komma eller skola vi förbida någon annan?»Vn 208.1

Det var inte länge sedan Johannes döparen hade pekat pa Jesus och förkunnat: »Se Guds Lamm som borttager världens synd.” — Joh. 1:29. »Den som kommer efter mig, han är före mig; ty han var förr än jag.» — Joh. 1:15. Och nu kommer frågan: »Ar du den som skulle komma?» Den var mycket bitter och nedslående med avseende på människorna. Om Johannes, den trofaste förelöparen, inte kunde känna igen Jesu uppdrag, vad kunde man då vänta sig av folkmassan som bara sökte sin egen fördel?Vn 208.2

Frälsaren svarade inte genast på lärjungarnas frågor. Under det att de stod där och undrade över varför han var så tyst, kom sjuka och lidande människor till honom för att bli botade. De blinda famlade sig fram genom folkskaran, sjuka människor av alla samhällsklasser trängde sig fram, några med egen hjälp, andra burna av sina vänner, ivriga att komma fram till Jesus. Den mäktige Läkarens röst trängde in genom dövas öron. Ett ord eller en beröring av hans hand öppnade de blindas ögon, så att de kunde se dagens ljus och den natur som omgav dem, se vänners ansikten och Befriarens. Jesus botade sjukdom och stillade feber. Hans röst nådde de döende och de reste sig upp, friska och starka. Förlamade återfick sin rörlighet och besatta lydde hans ord, vanvettet lämnade dem och de tillbad honom. Medan han botade deras sjukdomar, undervisade han folket. De fattiga bönderna och arbetarna som rabbinerna undvek som orena, samlade sig omkring honom och han talade det eviga livets ord till dem.Vn 208.3

Sa gick dagen och Johannes’ lärjungar såg och hörde allt-sammans. Till sist kallade Jesus dem till sig och bad dem att ga och berätta för Johannes vad de hade upplevt och tillade: • Salig är den för vilken jag icke bliver en stötesten.» — Luk. 7: 23. Beviset för hans gudom visade sig i det sätt på vilket han tillfredsställde lidande människors behov. Hans härlighet v isade sig i hans förnedring, då han blev en av oss.Vn 208.4

Lärjungarna framförde budskapet och det räckte. Johannes påmindes om denna profetia om Kristus: »Herrens, Herrens Ande är över mig, ty Herren har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de ödmjuka; han har sänt mig till att läka dem som hava ett förkrossat hjärta, till att predika frihet för de fångna och förlossning för de bundna, till att predika ett nådens år från Herren.” — Jes. 61:1,2. Det som Jesus gjorde bekräftade inte bara att han var Messias, utan det visade också på vilket sätt hans rike skulle upprättas. Johannes fick se en uppenbarelse av samma sanning som klargjordes för Elia i öknen då »en stor och stark storm, som ryckte loss berg och bröt sönoe klicpor, gick före Herren; men icke var Herren i stormen. Etter stormen kom en jordbävning, men icke var Herren i jordbävningen. Efter jordbävningen kom en eld, men icke var Herren i elden”. (1 Kon. 19:11, 12.) Och efter elden talade Gud till profeten i »en stilla susning”. På samma sätt skulle Jesus utföra sin gärning. Inte med vapengny, inte heller genom att omstörta troner och riken, utan genom att tala till människorna genom ett liv i barmhärtighet och självuppoffring.Vn 209.1

Principen i Johannes döparens eget självförnekande liv var det messianska rikets princip. Johannes visste mycket väl, hur främmande detta var för Israels ledares förhoppningar och principer. Det som för honom var ett övertygande bevis för Jesu gudom skulle inte vara något bevis alls för dem. De väntade på en Messias, som det inte hade getts något löfte om. Johannes såg att Frälsarens uppdrag bara kunde åstadkomma hat och fördömelse från deras sida. Han, förelöparen, fick nu dricka av den bägare som Jesus själv skulle få tömma i botten.Vn 209.2

Frälsarens ord: »Salig är den för vilken jag icke bliver en stötesten”, var en mild tillrättavisning till Johannes. För hans vidkommande var den inte förgäves. Då han nu fick en klarare förståelse av vad Jesu uppdrag innebar, överlämnade han sig åt Gud till liv eller död, efter det som bäst kunde tjäna den saks intresse som han älskade.Vn 209.3

Då Johannes utsända hade gått, talade Jesus till folket om Johannes. Frälsaren kände medlidande med sin trofaste före-löpare som nu var inspärrad i Herodes’ fängelse. Han ville inte låta folket dra slutsatsen att Gud hade övergett Johannes eller att hans tro hade svikit i prövningens stund. »Varför var det I gingen ut i öknen? Var det för att se ett rör som drives hit och dit av vinden?”Vn 209.4

Det höga sjögräs som växte vid Jordan och som vajade för varje vinddrag var en utmärkt bild pa rabbinerna, som hade stått som kritiker och domare över Johannes döparens verk-samhet. De lät sig svängas hit och dit av folkopinionens vindkast. De ville inte ödmjuka sig till att ta emot Johannes döparens rannsakande budskap. Men av fruktan för folket vågade de ändå inte uppenbart motarbeta hans verksamhet. Men Guds sändebud hade inte något sådant vacklande sinne. De skaror som samlades omkring Jesus hade sett Johannes döparens verksamhet. De hade hört hans orädda tillrättavisande av synd. Till de självrättfärdiga fariséerna, de prästerliga sadducéerna, konung Herodes och hans hov, till furstar och soldater, tulltjänstemän och bönder hade Johannes talat lika tydligt. Han var inte något vajande grässtrå som lät sig svängas hit och dit av människors beröm eller förkastelse. I sin trohet mot Gud och i sin iver för rättfärdighet var han densamme i fängelset, som han var då han förkunnade Guds budskap ute i öknen. I sin trohet mot principerna stod han fast som en klippa.Vn 210.1