Huru man skall undervisa.

Hur betydelsefull är icke den undervisning, som kan givas barnen och de unga, genom att man för dem upplåter skriften med samma rättframhet som Kristus! Läraren måste lämna alla sina invecklade, högtravande uttryck och meningar hemma, och skall endast använda de enklaste ord, som de unga lätt kunna förstå. Men för att vara en duglig lärare fordras icke endast att man skall undervisa på ett enkelt sätt; man måste också föra sympati och kärlek med sig in i sabbatsskolan. Barnen skola uppskatta dessa egenskaper och påverkas av dem. De äldre äro blott vuxna barn. Påverkas icke även vi av blickar och ord, som vittna om en verklig sympati och kärlek? Jesus, den gudomlige läraren, försäkrade lärjungarna om sin kärlek till dem. Han iklädde sig icke människonaturen i någon annan avsikt än den att kunna visa människorna Guds barmhärtighet, kärlek och godhet genom att giva frälsning och lycka åt dem, han skapat. I denna avsikt var det han led döden. På samma gång som han uttalade sitt djupaste medlidande, gladde han sig i medvetandet om, att han ämnade göra “långt mera”, än de kunde bedja om eller ens tänka på. I sitt verk för människornas väl, uppenbarade han dagligen hur öm hans kärlek till det fallna människosläktet var. Hans hjärta var en outtömlig källa av medlidande, ur vilken det längtande hjärtat kunde fyllas med livets vatten ...VS 26.1

(S. S. W., april 1889.)