Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Såningsmannen

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Kapitel 21—En stor klyfta faställd

    I liknelsen om den rike mannen visar Kristus att det är i detta livet som människan bestämmer sitt öde. Varje själ erbjuds Guds nåd under prövotiden. Men om människan kastar bort möjligheterna genom självbelåtenhet så är hon avskuren från den eviga livet. Det finns ingen senare prövotid för dem. Genom eget val har de skapat en oöverkomlig klyfta mellan sig och Gud.SM 205.1

    Denna liknelse visar kontrasten mellan de rika, som inte för litat sig på Gud, och de fattiga som gjort det. Kristus visar att det kommer en tid då situationen är omvänd mellan de två klasserna. De som är fattiga på världsliga ägodelar men ändå litar på Gud och är tålmodiga i sitt lidande kommer en dag att upphöjas över dem som haft de högsta positioner som världen kan erbjuda men inte överlåtit sina liv till Gud.SM 205.2

    Det var en rik man, sade Kristus, som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Men en tiggare som hette Lasaros låg vid hans port full av sår och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Luk 16:19-21. Den rike mannen tillhörde inte samma klass som den orättfärdige domaren, som öppet ignorerade både Gud och människor. Han gjorde anspråk på att vara Abrahams son. Han var inte våldsam mot tiggaren och krävde inte att han skulle ge sig av, fast det till och med var otrevligt att se honom. Om det fattiga, äckliga exemplet på människa kunde få tröst genom att se honom inom hans portar var den rike mannen villig att låta honom stanna. Men han var själviskt likgiltig för sin lidande broders behov.SM 205.3

    På den tiden fanns det inga sjukhus där man kunde ta hand om sjuka. De lidande och behövande fördes fram så att de som Herren hade anförtrott rikedom kunde se dem för att de därigenom skulle få hjälp och medkänsla. Sådan var alltså situationen med tiggaren och den rike mannen. Lasaros hade ett stort behov av hjälp eftersom han saknade vänner, hem, pengar och mat. Trots det lät man honom förbli i den situationen dag efter dag, medalj den välbärgade adelsmannen hade allt han behövde. Den som hade alla möjligheter att lätta sin medbroders lidande levde för sig själv, så som också många gör i dag.SM 206.1

    I dag har vi många som är hungriga, nakna och hemlösa, och de finns alldeles intill oss. Om vi nonchalerar att dela med oss av våra tillgångar till dessa nödlidande orsakar det att bördor läggs på oss vilka vi en dag kommer att möta med fruktan. All girighet är lika med avgudadyrkan. All självisk tillfredsställelse väcker anstöt i Guds ögon.SM 206.2

    Den rike mannen hade blivit satt att hushålla med Guds tillgångar, och det var hans plikt att uppmärksamma precis sådana fall som tiggarens. Budet hade getts: “Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft”, 5 Mos 6:5, och: “Du skall älska din nästa som dig själv.” 3 Mos 19:18. Den rike mannen var jude och kände mycket väl till Guds bud. Men han glömde att han var ansvarig för hur medlen han fått ansvar över användes. Ett överflöd av Herrens välsignelser vilade över honom, men han använde dem på ett själviskt sätt till att ära sig själv, inte sin Skapare. Lika stort som hans överflöd var, lika stor blev hans skyldighet att använda det till att hjälpa människor. Detta var Herrens bud, men den rike mannen tänkte inte på sin skyldighet gentemot Gud. Han lånade ut pengar och tog ränta, men han betalade ingen ränta på det han lånat av Gud. Han hade både kunskap och talanger men utvecklade dem inte. Han ägnade inte en tanke åt sitt ansvar inför Gud utan använde allt för egen tillfredsställelse. Allt som omgav honom, ständigt tidsfördriv och vännernas smicker, låg till grund för hans själviska liv. Han var så upptagen av umgänget med sina vänner att han förlorade all känsla för sitt ansvar - att samarbeta med Gud och hans verk för nåden. Han hade alla möjligheter att förstå och praktisera undervisningen i Guds Ord. Men det umgänge han hade, som bara älskade nöjen, upptog hans tid så till den grad att han glömde bort evighetens Gud.SM 206.3

    Så kom tidpunkten då förhållandena för de två männen förändrades. Den fattige hade fått lida dag efter dag men hade tålmodigt och stilla stått ut med det. Så småningom dog han och blev begravd. Ingen sörjde honom, men genom sitt tåliga lidande hade han vittnat för Kristus. Han hade klarat provet, och vid hans död framställs det som om änglar bär honom till Abrahams sköte.SM 207.1

    Lasaros representerar de fattiga som tror på Kristus. När basunen hörs och alla som är i gravarna hör Kristi röst och står upp får de sin belöning, eftersom deras tro på Gud inte bara var en teori, utan en verklighet.SM 207.2

    “Den rike dog också han och begravdes. I dödsriket, där han pinades, lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham, och Lasaros vid hans sida. Då ropade han: ‘Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasaros att doppa fingerspetsen i vatten och fukta min tunga, jag plågas här i lågorna’.” Luk 16:22-24.SM 207.3

    I den här liknelsen mötte Kristus folket på deras egen mark. Många av dem som lyssnade på Kristi ord hade uppfattningen att det fanns ett medvetet tillstånd mellan döden och uppståndelsen. Den här uppfattningen kände Frälsaren till och han framställde sin liknelse på ett sådant sätt att viktiga sanningar inpräntades genom dessa förutfattade meningar. Han framställde en spegel för sina åhörare, där de kunde se hurdan deras relation med Gud verkligen var. Han använde sig av den allmänna uppfattning för att förmedla det han ville att alla skulle lägga märke till - att ingen värderas efter ägodelar, eftersom alla ägodelar är ett lån från Gud. Genom att missbruka dessa gåvor placeras man lägre än de fattigaste och mest plågade, vilka älskar och litar på Gud.SM 208.1

    Kristus har en innerlig längtan efter att hans åhörare ska förstå att det är omöjligt för människan att tillförsäkra sig frälsning efter döden. Abraham representerar här den som svarar: “Min son, kom ihåg, att du fick ut ditt goda medan du levde, likasom Lasaros sitt onda. Nu har han funnit tröst här, medan du plågas. Dessutom gapar det en klyfta mellan oss och er, för att de som vill ta sig över från oss till er eller från er till oss inte skall kunna göra det.” Luk 16:25,26. Här framställer alltså Kristus det utsiktslösa i att hoppas på en andra prövotid. Människan har inte fritt någon annan tid än detta liv till att förbereda sig för evigheten.SM 208.2

    Den rike mannen hade inte övergivit tanken på att han var ett Abrahams barn, och nu när han plågas ropar han till honom för att få hjälp: “Fader Abraham”, ropade han, “förbarma dig över mig.” Luk 16:24. Han bad inte till Gud utan till Abraham. På det sättet visade han att han satte Abraham över Gud och att han förlitade sig på sin relation till Abraham för att bli frälst. Rövaren på korset riktade sin bön till Kristus: “Tänk på mig när du kommer med ditt rike.” Luk 23:42. Omedelbart fick han svaret: “Sannerligen säger jag dig i dag [då jag hänger på korset, förödmjukad och lidande], du skall vara med mig i paradiset.” Luk 23:43. Men den rike mannen bad till Abraham och fick inte sin bön besvarad. Det är bara Kristus som är upphöjd att vara “hövding och frälsare för att Israel skall kunna omvända sig och få förlåtelse för sina synder”. Apg 5:31. “Hos ingen annan finns frälsningen.” Apg 4: 12.SM 208.3

    Hela sitt liv hade den rike mannen ägnat sig åt att tillfredsställa sig själv, och när han upptäckte att han inte hade lagt undan något för evigheten var det för sent. Han insåg sin dårskap och tänkte på sina bröder som skulle fortsätta som han gjort, nämligen att leva för att tillfredsställa sig själva. Då framförde han sin begäran: “Då ber jag dig, fader, att du skickar honom [Lasaros] till min faders hus. Jag har fem bröder, och han måste varna dem, så att inte de också kommer hit till detta plågornas ställe.” Luk 16:27, 28. Men “Abraham sade: ‘De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem’. Mannen svarade: ‘Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig’. Men Abraham sade: ‘Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon uppstår från de döda’.” Luk 16:29-31.SM 209.1

    När den rike mannen bad om ytterligare bevis för sina bröder, fick han helt enkelt svaret att det inte skulle leda till att de blev övertygade. Hans begäran kastade skulden på Gud. Det var som om den rike mannen hade sagt: Om du sagt till mig ordentligt, skulle jag inte ha varit här nu. I sitt svar till den rike mannen, säger Abraham: Dina bröder har blivit tillräckligt varnade. De har fått ljus men har inte velat se. Sanningen har framställts för dem, men de har inte velat lyssna.SM 209.2

    Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon uppstår från de döda. Luk 16:31. Dessa ord har visat sig stämma i Kristi samtidas historia. Kristi sista mirakel var att han uppväckte Lasaros från döden efter fyra dagar. Kristi samtida fick en underbar bevisning på Frälsarens gudomlighet men avvisade den. Lasaros uppstod från döden och vittnade för dem, men de förhärdade sina hjärtan mot all bevisning, och de till och med ville döda honom. Joh 12:9-11.SM 210.1

    Lagen och profeterna är Guds förordnade förmedlare av frälsningen till människan. Kristus sade att de borde ägna sin uppmärksamhet åt dessa vittnesbörd. Om de inte lyssnar till Guds röst, som finns i hans Ord, så skulle de inte heller lyssna till ett vittne som uppstår från de döda.SM 210.2

    De som bryr sig om Moses och profeterna kommer inte att få större ljus än det Gud har gett. Men om de förkastar ljuset och inte uppskattar de möjligheter som de fått, skulle de heller inte lyssna till någon som uppstod från de döda, för att ge dem ett budskap. Inte heller dessa bevis skulle övertyga dem, för de som avvisar lagen och profeterna har så förhärdade hjärtan att de skulle förkasta allt ljus.SM 210.3

    Samtalet mellan Abraham och den före detta rike mannen är bildligt. Lärdomen i det är att alla har fått tillräckligt med ljus för att kunna fullgöra de plikter som krävs av dem. Människans ansvar står i proportion till hennes möjligheter och fördelar. För att var och en ska kunna utföra det som de blivit ombedda att göra, har Gud gett dem tillräckligt med ljus och nåd. Om någon misslyckas med att utföra den uppgift som ett litet ljus har visat är hans ansvar, kommer det större ljuset bara att peka på hans otrohet och nonchalans mot de välsignelser han fått. “Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort.” Luk 16:10. Om de som vägrar att ta emot ljus från Mose och profeterna ber om några underbara underverk, kommer de Inte att bli övertygade om de blir bönhörda.SM 210.4

    Liknelsen om den rike mannen och Lasaros representerar två klasser av människor och hur de bedöms i den osynliga världen. Det är ingen synd att vara rik, bara rikedomen inte förvärvats på ett ohederligt sätt. Den rike är inte fördömd för att han är rik, men fördömelsen drabbar honom om de medel som anförtrotts honom enbart används för själviska ändamål. Det är mycket bättre att han lägger sina pengar vid Guds tron genom att använda dem till att göra gott. Döden kan inte göra någon fattig som helgat sig till att söka eviga rikedomar. Men den som samlar på hög för egen skull, får inte med sig någonting av det till himlen. Han har visat sig vara en opålitlig tjänare. Under sin livstid levde han gott, men han glömde sin plikt mot Gud. Han misslyckades med att trygga den himmelska skatten.SM 211.1

    Den rike mannen som hade så många privilegier framställs för oss som en man som skulle ha utnyttjat sina gåvor på ett helt annat sätt. Han skulle ha verkat så att resultatet hade nått den eviga världen. Det skulle ha fört med sig andliga fördelar. Meningen med återlösningen är inte bara att utplåna synden, utan också att låta människan få tillbaka de andliga gåvor som gick förlorade på grund av syndens hämmande makt. Det går inte att bära med sig pengar till nästa liv, de behövs inte där, men de goda gärningar som utförts för att vinna människor för Kristus bärs in i de himmelska kamrarna. Men de som själviskt använt Herrens gåvor genom att inte bry sig om de behövande eller inte gjort någonting för att föra fram Guds verk på jorden har vanärat sin Skapare. Bredvid deras namn i den himmelska boken, står det: Stulit från Gud.SM 211.2

    Den rike mannen hade allt pengar kunde köpa, men han hade inte den rikedom som kunde ha hållit ordning på hans räkenskaper med Gud. Han levde som om han ägde allt han hade. Han hade inte brytt sig om Guds kallelse och den lidande fattiges behov. Men till slut kommer en kallelse han inte kan nonchalera. Denna makt beordrar honom att lämna ifrån sig det han inte längre har ansvar för. Den en gång så rike mannen har hamnat i djupaste fattigdom. Han kommer aldrig att bli klädd i Kristi rättfärdighets mantel, som är vävd i himlens vävstol. Han som en gång var klädd i det finaste purpur, det finaste linne, är nu helt naken. Hans prövotid är över. Han hade ingenting med sig till världen och kan heller inte ta med sig något ut ur den.SM 212.1

    Inför präster och regenter, skriftlärde och fariséer, lyfte Kristus förhänget och visade denna bild. Du som är rik på denna världens goda men inte inför Gud, se på den. Blir du inte fundersam? Det som är värdefullt bland människorna är avskyvärt inför Gud. Kristus frågar: “Vad hjälper det en människa att vinna hela världen om hon får betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv?” Mark 8:36, 37.SM 212.2

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents