Mörkret före gryningen

Sabbaten har blivit den särskilda stridsfrågan inom hela kristenheten. De religiösa och världsliga myndigheterna har förenat sig för att inskärpa firandet av söndagen. Det lilla fåtal som konsekvent vägrar att ge efter för det populära kravet, kommer att bli föremål för ett världsomfattande förakt och hat. Man kommer att kräva, att de få som fortfarande står i opposition till en kyrkans institution och en statens lag, inte borde tolereras och att det är bättre för dem att lida än att hela landet skall kastas in i förvirring och laglöshet. Samma argument riktades för snart två tusen år sedan mot Kristus av “folkets rådsherrar”. “I besinnen icke huru mycket bättre det är för eder”, sade den förslagne Kaifas, “att en man dör för folket, än att hela folket förgås.” — Joh. 11: 50. Detta argument kommer att bli avgörande. Till sist utfärdas en lag mot dem som helighåller sabbaten i överensstämmelse med det fjärde budet. Denna lag dömer dem till det strängaste straff och ger folket frihet att efter en viss tid döda dem. Katolikerna i den gamla världen och de avfallna protestanterna i den nya världen kommer att gå fram på samma sätt mot dem som helighåller alla Guds bud.DSS 588.1

Guds folk kommer då att kastas in i de scener av hemsökelse och ångest som av profeten beskrivs som “en tid av nöd för Jakob”. “Så säger Herren: Ett förfärans rop fingo vi höra; förskräckelse utan någon räddning! . . . . varför hava alla ansikten blivit så dödsbleka? Ve! Detta är en stor dag, en sådan att ingen är den lik. Ja, en tid av nöd är inne för Jakob; dock skall han bliva frälst därur.” — Jer. 30: 5-7.DSS 588.2

Jakobs ångestnatt när han kämpade i bön om att bli befriad ur Esaus hand (1 Mos. 32: 24-30) representerar Guds folks erfarenhet under nödens tid. På grund av det svek han gav sig in i för att tillförsäkra sig sin fars välsignelse, som var avsedd för Esau, hade Jakob flytt för sitt liv, skrämd av sin brors hotelser att döda honom. Efter det att han hade varit flykting under många år, reste han på Guds befallning tillbaka till sitt fädernesland med sina hustrur och barn, sina boskapshjordar och herdar. Då han kom till landets gräns, blev han förskräckt av ryktet om, att Esau närmade sig med en stor här, utan tvivel med avsikt att hämnas. Jakobs karavan, som var obeväpnad och försvarslös, såg ut att falla som ett hjälplöst offer för våld och mord. Utöver bekymmer och fruktan anklagade hans samvete honom, eftersom det var hans egen synd som hade fört honom in i denna fara. Hans enda hopp var Guds barmhärtighet. Hans enda försvar var bön. Ändå underlät han inte att göra allt han kunde för att försona sitt felsteg som han hade begått mot sin bror, och för att undgå den fara som hotade. Kristi efterföljare bör också när de närmar sig nödens tid, göra stora ansträngningar för att framställa sig i rätt belysning för folket, försöka undanröja fördomar och avvärja den fara som hotar deras samvetsfrihet.DSS 588.3

Då Jakob hade sänt sin familj i förväg för att de inte skulle bli vittne till hans förtvivlan, blev han ensam kvar för att bedja till Gud. Han bekände sin synd och erkände med tacksamhet Guds nåd mot honom. Med djup ödmjukhet hänvisade han till det förbund som Gud hade gjort med hans fäder och det löfte han själv fick, då han befann sig i landsflykt. Gud talade till honom i Betel i en syn om natten. Vändpunkten i hans liv hade kommit. Allt stod nu på spel: I mörkret och ensamheten fortsatte han att bedja och ödmjuka sig för Gud. Plötsligt läggs en hand på hans skuldror. Han tror att det är en fiende som söker ta hans liv och han kämpar desperat med sin angripare. Då dagen börjar gry använder den främmande sig av sin övernaturliga kraft. Vid hans beröring blir den starke mannen förlamad. Han faller hjälplös, gråtande och bedjande i armarna på sin hemlighetsfulle motståndare. Jakob vet nu att det är förbundets ängel som han har kämpat med. Även om han är maktlös och har svåra smärtor, uppger han inte sin föresats. Länge har han plågats av oro, samvetsförebråelser och förtvivlan över sin synd. Nu måste han få visshet om att den är förlåten. Den gudomlige främlingen ser ut som om han ville lämna honom. Men Jakob klänger sig fast vid honom och ber om en välsignelse. Ängeln säger: “Släpp mig, ty morgonrodnaden går upp.” Men patriarken ropar: “Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig.” Vilken tillit, fasthet och uthållighet som här kommer i dagen! Om detta krav hade varit skrytsamt och förmätet, skulle Jakob ögonblickligen ha blivit tillintetgjord. Det kom emellertid från en fast övertygelse hos en människa som erkänner sin svaghet och ovärdighet, men som ändå litar på den nåd som kommer från Gud, han som är trogen sitt förbund.DSS 589.1