Brådstörtad flykt

Tecken visade på fara för protestanterna. Det fanns emellertid också tecken som visade att en gudomlig hand hade uträckts för att beskydda de trogna. Det var vid denna tidpunkt som Melanchthon skyndade sig tillsammans med sin vän Simon Grynaeus genom gatorna i Speier mot Rhen och tvingade honom att ta sig över till andra sidan. Grynaeus var förvånad över denna brådstörtade åtgärd. Melanchthon svarade: “En gammal man med allvarligt och vördnadsbjudande utseende men obekant för mig, visade sig för mig och sade: ‘Om ett ögonblick kommer rättvisans hantlangare att sändas av Ferdinand för att arrestera Grynaeus’.”DSS 200.1

Samma dag hade Grynaeus blivit upprörd över en predikan som Faber, en ledande katolsk doktor, hade hållit. Efteråt hade Grynaeus tillrättavisat honom för att han hade försvarat “vissa avskyvärda villfarelser”. Faber lade band på sin vrede, men gick ögonblickligen till konungen och fick honom att utfärda en arresteringsorder mot den besvärlige professorn från Heidelberg. Melanchthon tvivlade inte på att Gud hade räddat hans vän genom att sända en av sina heliga änglar för att varna honom.DSS 200.2

“Orörlig blev Melanchthon stående på stranden av Rhen och väntade till dess att vattnet hade räddat Grynaeus från hans förföljare. ‘Äntligen’, ropade Melanchthon, då han såg honom på den motsatta sidan, ‘äntligen har han räddats ur deras grymma käftar som törstar efter oskyldigt blod’. Då Melanchthon kom hem fick han höra att polisofficerare hade sökt Grynaeus och undersökt huset från golv till tak.” — D’Aubigné, band 13, kap. 6.DSS 200.3

Reformationen skulle komma att få en ännu mer framträdande plats bland de mäktiga på jorden. De evangeliska furstarna hade vägrats företräde hos konung Ferdinand. De skulle emellertid få tillfälle att lägga fram sin sak i närvaro av kejsaren och kyrkans och statens höga ämbetsmän. Karl V ville ha slut på den splittring som störde kejsardömet. Han sammankallade därför året efter protesten i Speier en riksdag som skulle hållas i Augsburg. Han lät meddela att det var hans avsikt att personligen leda denna. De protestantiska ledarna uppfordrades att framträda inför denna riksdag.DSS 200.4

Stora faror hotade Reformationen. Dess förkämpar överlämnade emellertid alltjämt sin sak åt Gud och förpliktigade sig att hålla fast vid evangelium. Kurfursten av Sachsen blev av sina rådgivare uppmanad att inte resa till riksdagen. Kejsaren hade krävt att furstarna skulle vara närvarande endast för att lura dem in i en fälla, blev det sagt. “Riskerar man inte allt när man går och låter sig inspärras bakom murarna i en stad hos en mäktig fiende.” Men andra förklarade utan fruktan: “Låt furstarna bara uppträda modigt så är Guds sak räddad.” “Gud är trofast. Han skall inte överge oss”, sade Luther. — Samma källa, band 14, kap. 2. Kurfursten reste till Augsburg följd av sin svit. Alla var medvetna om de faror han utsatte sig för. Många följde med med dystra ansikten och bekymrade sinnen. Men Luther, som följde med dem så långt som till Koburg, återupplivade deras sviktande tro genom att sjunga den psalm han skrev på denna resa: “Vår Gud är oss en väldig borg.” Fruktan jagades på flykten. Många bekymrade sinnen lättades genom ljudet av dessa inspirerande toner.DSS 201.1