Ensam mot övermakten

Luther darrade då han såg på sig själv — en ensam man som hade jordens starkaste makter emot sig. Ibland tvivlade han på att det verkligen var Gud som hade lett honom att sätta sig upp mot kyrkans auktoritet. “Vem är väl jag?”, skrev han, “att jag skulle sätta mig upp mot påven, inför vars majestät jordens och hela världens konungar har darrat?. . . Ingen kan förstå vad mitt hjärta led under dessa första två år och vilket missmod, ja, jag kan säga förtvivlan, som jag sjönk ned i.” — D’Aubigné, band 3, kap. 6. Men han blev inte lämnad som ett byte för missmodet. När mänskligt stöd uteblev såg han upp till Gud och lärde sig att han med fullkomlig tillförsikt kunde lita på den Allsmäktiges arm.DSS 128.1

Till en av Reformationens vänner skrev Luther: “Vi kan inte tillägna oss en förståelse av Bibeln vare sig genom studier eller med hjälp av vårt intellekt. Din första plikt är att börja bedja. Anropa Herren om att han i sin stora nåd skall ge dig sann förståelse av hans ord. Det finns ingen annan som kan förklara Guds ord än detta ords författare. Detta säger han själv: ‘De skola alla hava fått lärdom av Gud!’ Hoppas ingenting av ditt eget arbete eller av din egen möjlighet att förstå. Lita endast på Gud och på inflytandet av hans Ande. Tro detta på en mans ord som har erfarenhet.” — Samma källa, band 3, kap. 7. Detta är en undervisning av allra största betydelse för dem som menar, att Gud har kallat dem till att för andra förkunna de allvarliga sanningarna för vår egen tid. Dessa sanningar kommer att väcka såväl Satans fiendskap som de människors, som älskar de fabler han har lanserat. Det krävs något mer än stor begåvning och mänsklig kunskap i striden mot ondskans makter.DSS 128.2

När motståndarna åberopade seder och traditioner eller påvens auktoritet och påståenden, mötte Luther dem med Bibeln, endast med Bibeln. Här stötte de på argument som de inte kunde motbevisa. De var slavar under formväsen och vidskepelse. De krävde därför hans blod på samma sätt som judarna hade krävt Jesu blod. “Han är en kättare”, ropade de katolska ivrarna. “Det är högförräderi mot kyrkan att tillåta att en så fruktansvärd kättare får leva en enda timme längre. Res ögonblickligen en galge åt honom.” — D’Aubigné, band 3, kap. 9.DSS 129.1

Men Luther föll inte offer för deras raseri. Gud hade ett arbete som han skulle utföra. Änglar från himmelen sändes för att skydda honom. Många hade tagit emot det dyrbara ljuset från Luther. Dessa blev ändå föremål för Satans vrede och led utan fruktan tortyr och död för sanningens skull.DSS 129.2

Luthers lära tilldrog sig tänkande människors uppmärksamhet över hela Tyskland. Från hans predikningar och skrifter gick det ut ljusstrålar som väckte och upplyste tusentals människor. En levande tro ersatte den döda formalism i vilken kyrkan så länge hade varit bunden. Folket förlorade dagligen sitt förtroende för den romerska kyrkans vidskepelse. Fördomarnas barriär började falla. Luther prövade varje lärosats och varje påstående med Guds ord. Det var som ett tveeggat svärd som trängde in i folkets sinnen. Överallt vaknade intresset för andligt framåtskridande. Överallt fanns en hunger och törst efter rättfärdighet. Något sådant hade man inte sett under århundraden. Folket som så länge hade varit hänvisade till mänskliga kyrkotraditioner och jordiska medlare mellan sig och Gud, vände sig nu i ånger och tro till den korsfäste Kristus.DSS 129.3

Detta omfattande intresse ökade de påvliga myndigheternas fruktan. Luther kallades till Rom, anklagad för kätteri, för att försvara sig. Denna kallelse fyllde hans vänner med skräck. De hade fullt klart för sig den fara som hotade honom i denna fördärvade stad. Den var ju redan drucken av martyrernas blod. De inlämnade en protest mot bans resa till Rom. De krävde att han skulle förhöras i Tyskland. En sådan ordning blev också genomförd. Påvens legat fick fullmakt att genomföra undersökningen. I de instruktioner som påven sände till denne ämbetsman konstaterades det, att Luther redan hade förklarats som kättare. Legaten uppmanades därför “att föra talan mot och fängsla honom utan dröjsmål. Om han inte ville böja sig, och legaten skulle misslyckas att försäkra sig om hans person, bemyndigades legaten att “göra honom fredlös överallt i Tyskland, samt att förbanna, fördriva och bannlysa alla som är knutna till honom”. — Samma källa, band 4, kap. 2. Vidare instruerade påven sin legat att fullständigt utrota kätteriets pestsmitta, att bannlysa alla som underlät att gripa Luther och överlämna honom till Roms hämnd.DSS 130.1

Här visar sig påvemaktens sanna anda. Inte ett spår av kristna principer eller ens av vanlig rättvisa finns i hela detta dokument. Luther befann sig på stort avstånd från Rom. Han hade inte fått tillfälle att förklara sig eller försvara sitt ställningstagande. Ändå blev han summariskt förklarad vara kättare innan ännu hans sak hade blivit undersökt. Han blev på samma dag bannlyst, anklagad, dömd och fördömd. Allt detta på befallning av den självutnämnde helige fadern, den enda, suveräna ofelbara auktoriteten i kyrkan och staten.DSS 130.2

Vid denna tidpunkt, då Luther i så hög grad behövde råd och sympati av en trogen vän, sände Gud i sin försyn Melanchthon till Wittenberg. Han var blygsam och försynt, hade sunt omdöme, omfattande kunskaper och en vinnande vältalighet i förening med en ren och redbar karaktär. Därför vann den unge Melanchthon allmän beundran och aktning. Hans milda sinnelag var lika utpräglat som hans lysande begåvning.DSS 130.3

Han blev snart en uppriktig evangelii lärjunge och Luthers mest förtrogne vän och värdefulla stöd. Hans mildhet, försiktighet och noggrannhet blev ett komplement till Luthers mod och energi. Deras samarbete i verksamheten gav Reformationen ökad styrka och blev en källa till stor uppmuntran för Luther.DSS 130.4