Kristi medarbetare

Alla som tar Guds ord som regel för sitt liv kommer i nära gemenskap med varandra. Bibeln är deras föreningsband. Men de som inte tagit Ordet som sin ledare söker inte deras sällskap. De är i tro och liv varandras motsatser, det kan inte bli någon enighet dem emellan, de är oförenliga. Som sjundedagsadventister vänder vi oss från sed och tradition till ett klart “så säger Herren”, och av den orsaken är vi inte och kan vi inte vara eniga med den stora massan som lär och följer människors läror och bud.VFF2 136.3

Alla som är födda av Gud blir Kristi medarbetare. De är jordens salt. “Men om saltet mister sin sälta, varmed skall man då giva det sälta igen.” (Matt. 5: 13.) Hur skall vår kristna tro kunna utöva en frälsande makt på icke-troende om den inte förnyar våra hjärtan och helgar våra liv? “Till intet annat duger det än till att kastas ut och trampas ned av människorna.” Den kristendom som inte utövar ett pånyttfödande inflytande över världen, är värdelös och inte tillförlitlig för vår egen frälsning. Ju förr vi förkastar den, desto bättre, för den är falsk och utan kraft.VFF2 137.1

Vi skall tjäna vår store Ledare, stå emot allt som vill tynga ned vara Guds medarbetare. Vi har kallats att så evangelii säd vid alla vatten. I det verket måste alla ta del. Mångfalden av den Kristi nåd som vi fått har gjort oss till förvaltare av de pund som vi skulle förmera så att Mästaren kan få igen dem med ränta.(Band 5, sid. 385-389, 1885.)VFF2 137.2

Gud uppmanar er att med trons hand fatta hans mäktiga arm, och med kärlekens hand sträcka er efter människor som håller på att gå förlorade. Kristus är vägen, sanningen och livet. Vandra inte efter köttet, utan efter Anden. Vandra såsom han vandrade. Detta är Guds vilja, er helgelse. Det verk ni har att utföra är att göra hans vilja som uppehåller er genom sin härlighets makt. Att arbeta endast för egen räkning ger ingenting. Men om vi arbetar för andras bästa, är mindre självupptagna och mer redo att ge Gud allt, vill han ta emot oss och sam belöning ge oss sin rika nåd. (Band 2, sid. 170, 1868.)VFF2 137.3