Det förlorade fåret

Vid det här tillfället påminde inte Kristus sina åhörare om det som stod i Skriften utan vädjade till deras erfarenheter. På kullarna vid Jordan fanns det gott om bete för fåren, och i ravinerna och på de skogsklädda höjderna hade många bortsprungna får vandrat omkring. Sedan hade den omtänksamme herden letat upp dem och tagit dem med sig hem. Det fanns en hel del herdar bland dem som fanns omkring Jesus. Där fanns också män som hade investerat pengar i fåren och herdarna. Så alla som var där kunde förstå vad han menade: “Om en man har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han då inte de nittionio kvar i bergen och ger sig ut och letar efter det som är borta?” Matt 18:12.SB 144.1

Dessa själar som ni föraktar är Guds egendom, sade Jesus. Genom skapelsen och återlösningen är de hans, och i hans ögon har de ett högt värde. På samma sätt som herden, som älskar sina får och inte vilar så länge ett enda saknas, fast i en oändligt högre grad, älskar Gud var och en som är utstött. Människor kan förneka hans kärlek. De kan gå bort från honom och de kan välja en annan herre. Ändå tillhör de Gud och han längtar efter att få dem tillbaka. Han säger: “Liksom en herde letar tillsammans sin hjord, när hans får är spridda omkring honom, så skall också jag leta tillsammans mina får och rädda dem från alla de orter till vilka de förskingrades på en dag av moln och töcken.” Hes 34:12.SB 144.2

I liknelsen går herden ut för att leta efter ett enda får — det lägsta antal som kan nämnas. Om det så bara hade varit för en enda förlorad själ skulle Kristus dött för den.SB 144.3

Ett får som kommer bort från flocken är den mest hjälplösa av alla varelser. Herden måste hitta det eftersom det inte kan hitta tillbaka själv. Likadant är det med den människa som vandrat bort från Gud. Hon är lika hjälplös som det vilsekomna fåret, och om inte gudomlig kärlek kommer till undsättning kan hon aldrig hitta tillbaka till Gud.SB 144.4

Den herde som upptäcker att ett av hans får fattas från flocken står inte bara där och ser på fåren som är i säkerhet och säger: “Jag har nittionio får kvar, och det är inte värt besväret att leta efter det som kommit bort. Kommer det tillbaka så ska jag öppna grinden till fållan och släppa in det”. Nej, så fort ett får kommer bort fylls han av ängslan och oro och han räknar flocken gång på gång. När han övertygat sig om att ett saknas lägger han sig inte till vila utan lämnar de nittionio i fållan och ger sig av för att leta efter fåret som kommit bort. Ju mörkare och stormigare natten är, desto farligare blir vägen och desto ivrigare söker herden. Han anstränger sig till det yttersta för att hitta fåret.SB 145.1

Han känner lättnad när han på avstånd hör ett svagt jämmer. När han letar sig mot ljudet måste han, med risk för sitt liv, ta sig över de högsta klipporna och fram till själva avgrundens kant. Han letar och letar samtidigt som ljudet blir allt svagare, och han förstår att fåret håller på att dö. Han gör en sista kraftansträngning och den lönar sig, han hittar fåret. Trots att fåret orsakat honom så mycket besvär så grälar han inte på det eller driver det med piskan. Han leder det inte heller hem utan i sin glädje lyfter han upp det på sina axlar, och om det är skadat tar han det i sina armar och håller det mot sitt bröst för att ge det av sin värme. Med tacksamhet över att hans sökande inte var förgäves bär han fåret tillbaka till fållan.SB 145.2

Gud vare tack, han har inte visat oss en sorgsen och besviken herde som kommer hem utan fåret. Liknelsen handlar inte om nederlag utan om framgång och glädje i återupprättelsen. Detta är den gudomliga försäkran att inte ett enda får som kommit bort ur Guds hjord blir bortglömt, inte ett enda blir förbigånget. Var och en som går med på att bli återlöst kommer Kristus att rädda från lastbarhetens fallgrop och syndens törnbuske.SB 145.3

Du misströstande människa, fatta mod även om du har gjort någon synd. Säg inte till dig själv att Gud kanske förlåter dig dina överträdelser och tillåter dig att komma till honom. Gud har tagit första steget. Han gick ut för att leta efter dig medan du gjorde uppror mot honom. Med herdens ömma hjärta lämnade han de nittionio och gav sig av ut i vildmarken för att leta rätt på det som kommit bort. Kärleksfullt omfamnar han den människa som är skadad och som håller på att gå under, och i glädje bär han den med sig hem till fållan, till säkerheten.SB 146.1

Judarna undervisade att innan man kunde ta emot Guds kärlek måste man göra bättring. Enligt deras sätt att se var bättring det sätt genom vilket människan kunde förtjäna att komma till himlen. Och det var på grund av denna uppfattning som fariséerna med förvåning och ilska sade: “Den mannen umgås med syndare.” Luk 15:11. Enligt deras uppfattning fick ingen närma sig honom som inte gjort bättring. Men i liknelsen om det förlorade fåret förklarar Kristus att räddningen inte kommer av att vi letar efter Gud, utan att Gud letar efter oss. Det finns “ingen som förstår, ingen som söker Gud. Alla har vikit av”. Rom 3:11, 12. Vi gör inte bättring för att få Gud att älska oss, utan han uppenbarar sin kärlek för att vi ska göra bättring.SB 146.2

När det bortkomna fåret kommit hem igen, uttrycker herden sin tacksamhet i melodiska glädjesånger. Han ropar på sina vänner och grannar och säger till dem: “Gläd er med mig, jag har hittat fåret som var förlorat.” Luk 15:6. När den store Fåraherden hittar vandraren, förenas hela himlen i tacksägelse och glädje.SB 146.3

“På samma sätt blir det blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.” Luk 15:7. Ni fariséer tror att ni är himlens älsklingar, och känner er säkra i er rättfärdighet, sade Kristus. Men det ska ni veta att om ni inte behöver göra bättring, så är mitt budskap inte till er. Dessa arma själar, som verkligen upplever sin fattigdom och syndfullhet, är precis de som jag har kommit för att rädda. Himlens änglar intresserar sig för de förlorade som ni föraktar. Ni klagar och hånler när dessa människor kommer till mig. Men det ska ni veta: i himlen gläder sig änglarna och segersånger hörs överallt.SB 146.4

Det fanns ett ordspråk bland rabbinerna som sade att det var glädje i himlen när någon som syndade mot Gud blev förgjord, men Jesu undervisning sade att Gud inte fann något behag i förgörelse. Det som himlen fröjdar sig över är återupprättandet av Guds avbild i de människor han skapat.SB 147.1

När en människa som har vandrat långt i synd vill vända tillbaka till Gud, kommer hon att stöta på kritik och misstro. Så finns det de som tvivlar på att bättringen är äkta eller också viskar de sinsemellan: “Hon är osäker, jag tror inte att hon klarar av det.” Dessa människor arbetar inte för Gud utan de tjänar Satan, som är brödernas åklagare. Genom sin kritik hoppas den Onde att kunna göra den människan missmodig och driva henne längre bort från Gud, bort från det enda hoppet. Låt den som gör bättring få möjlighet att begrunda glädjen i himlen över att den förlorade kommit tillbaka. Låt henne vila i Guds kärlek och under inga omständigheter känna sig modfälld av hån och misstro från fariséerna.SB 147.2

Rabbinerna förstod att liknelsen Kristus berättade handlade om tullindrivare och syndare, men den hade också en betydligt mer omfattande betydelse. I det förlorade fåret pekar Kristus inte bara på den enskilde syndaren, utan på den enda värld som avfallit och somsynden ödelagt. Denna värld är inget annat än en atom i Guds oändliga herravälde, ändå är denna lilla fallna värld — det enda förlorade fåret — mer värd i hans ögon än de nittionio som inte kommit bort från flocken. Kristus, himlens älskade ledare, steg ner från sin höga ställning. Han lade åt sidan den härlighet han hade hos Fadern för att rädda en förlorad värld. Detta var orsaken till att han lämnade den syndfria världen, de nittionio som älskade honom, och kom till denna värld, för att bli “sargad för våra överträdelser” och “slagen för våra missgärningars skull”. Jes 53:5.1 sin Son gav Gud sig själv så att han skulle kunna glädja sig över det förlorade fåret som kommit tillbaka.SB 147.3

“Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn.” 1 Joh 3:1. Kristus säger: “Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen.” Joh 17:18. “Vad som ännu fattas i Kristi lidanden... för hans kropp, som är kyrkan.” Kol 1:24. Alla som Kristus har räddat kallar han till att arbeta i hans namn för att rädda de förlorade. Detta brydde sig Israel inte om. Hur är det med den saken bland dem som påstår sig vara Kristi efterföljare i dag? Hur många av dem som vandrat bort har du, käre läsare, sökt upp och lett tillbaka till fållan? Vet du om att när du vänder dig bort från dem som verkar hopplösa och inte särskilt attraktiva, så nonchalerar du dem som Kristus söker? Du kanske vänder dig ifrån dem just som de behöver ditt medlidande som mest. I varje grupp som samlats till bön finns det själar som längtar efter frid och ro. Det kan verka som om de lever ett bekymmerslöst liv, men de är inte okänsliga för den helige Andes påverkan, och många av dem kan vinnas för Kristus.SB 148.1

Om man inte ser till att det bortkomna fåret kommer tillbaka till fållan kommer det att gå under. Många själar går under helt enkelt av den anledningen att ingen räcker ut en hjälpande hand för att rädda dem. Dessa felande kan verka hårda och oansvariga, men om de fått samma möjligheter som andra skulle de kanske ha visat större värdighet och deras förmågor skulle kunna ha använts i Guds verk. Änglarna gråter medan människornas ögon är torra och deras hjärtan inte visar någon barmhärtighet.SB 148.2

O, denna brist på djupt medlidande för dem som är frestade och som felar! O, om vi hade mer av Kristi Ande och mindre, mycket mindre själviskhet!SB 149.1

Fariséerna förstod att Kristus berättade liknelsen för att tillrättavisa dem. I stället för att acceptera deras kritik av hans arbete hade Kristus tillrättavisat dem för deras hänsynslöshet mot tullindrivare och syndare. Han hade inte gjort det öppet. Då skulle de ha stängt sina hjärtan för honom. I stället pekade han på deras försummelser och vilka anspråk Gud hade på dem. Israels ledare skulle ha gjort en herdes verk om de varit sanna herdar. De skulle ha tillkännagivit Kristi nåd och kärlek och samarbetat med honom i hans verk. Genom att vägra göra detta hade de visat att deras påståenden om sin egen fromhet var falsk. Visserligen fanns det många som motsatte sig Kristi tillrättavisning, men det fanns människor som blev övertygade av hans ord. Efter Kristi himmelsfärd kom den helige Ande över dem, och de förenade sig med lärjungarna i det arbete som framställdes i liknelsen om det förlorade fåret.SB 149.2