Kapitel 18—“Gå ut på vägarna och stigarna”

Grundat på Luk 14:1, 12-24

Frälsaren var gäst vid en fest hos en farisé. Han accepterade inbjudningar från både rika och fattiga, och sin vana trogen använde han händelserna omkring sig i undervisningen om sanningen. Hos Kristi samtida var de heliga högtiderna sammanbundna med alla deras nationella och religiösa fester. För dem var de symboler på det eviga livets välsignelser, den stora festen där de skulle få sitta tillsammans med Abraham, Isak och Jakob, medan hedningarna fick stå utanför och se på med längtande blickar. Detta var ett ämne som människorna på Kristi tid gärna uppehöll sig vid. Här ville Kristus ge både varning och undervisning, och det gjorde han med liknelsen om den stora måltiden. Guds välsignelser, både för dåtid och framtid, var något som Kristi samtida trodde bara tillhörde dem. De förnekade att Gud visade barmhärtighet mot hedningarna. Genom liknelsen visade Kristus att de just då förkastade nådens inbjudan från Guds rike. Han visade att den inbjudan de hade avvisat nu erbjöds dem som de föraktade, dem som Kristi samtida hade hållit sig undan från som om de var leprasjuka.SB 173.1

När farisén hade bjudit in gäster till festen, hade han tänkt på sina egna själviska intressen. Kristus sade till honom: “När du bjuder på middag eller någon annan måltid, bjud då inte dina vänner eller bröder eller släktingar eller rika grannar, så att de bjuder tillbaka och det blir din belöning. Nej, när du skall ha en fest, så bjud fattiga och krymplingar, lytta och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig någon belöning; belöningen får du vid de rättfärdigas uppståndelse.” Luk 14:12-14.SB 174.1

Här upprepade Kristus den undervisning han gett genom Moses. Herren hade instruerat dem att de vid sina heliga fester skulle bjuda “främlingen och den faderlöse och änkan som bor inom dina portar. Och de skall äta och bli mätta.” 5 Mos 14:29. Dessa sammankomster skulle vara till undervisning för Israel. På det sättet skulle de lära sig sann gästfrihet och hela året skulle folket sörja för de menlösa och fattiga. Dessa fester hade en ännu större lärdom. De andliga välsignelser som Israel fick var inte bara till för dem själva. Gud hade gett dem livets bröd, och det var meningen att de skulle dela med sig av det till världen.SB 174.2

Detta arbete hade de inte fullgjort. Jesus tillrättavisade dem genom det han sade, och för fariséerna var hans ord förödande. I hopp om att kunna byta ämne sade en av dem med en skenhelig uppsyn: “Salig den som får vara med om måltiden i Guds rike.” Luk 14:15. Denne man var självsäker och övertygad om att han själv hade en plats i Guds rike. Hans synsätt liknade deras som gläder sig över att vara frälsta genom Kristus, fast de inte accepterar de krav som ligger bakom löftet om räddning. Han var fylld av samma ande som Bileam, när denne bad: “Må jag få dö de rättfärdigas död, och må mitt slut bli som deras!” 4 Mos 23:10. Farisén tänkte inte på om han passade för himlen utan på det han hoppades få uppleva där. Det han sade var ämnat att få gästerna på festen att tänka på något annat än sitt ansvar. Han ville få dem bortom detta livet, till tiden för de rättfärdigas uppståndelse.SB 174.3

Kristus läste denne hycklares tankar. Han fäste blicken på honom och förklarade för de närvarande vilka egenskaper och vilket värde deras nuvarande privilegier hade. Han förklarade att var och en av dem hade en uppgift att fylla vid den tiden, för att få vara med i framtidens välsignelser.SB 175.1

“En man,” sade Jesus, “skulle ha en fest och bjöd många gäster. När festen skulle börja, skickade han sin tjänare att säga till de inbjudna: ‘Välkomna, allt är färdigt.’ Men alla hade de någon ursäkt att komma med. En lät hälsa: ‘Jag har köpt en åker och är tvungen att gå och se på den, förlåt att jag inte kan komma.’ En annan sade: ‘Jag har köpt fem par oxar och måste ut och se vad de går för, förlåt att jag inte kan komma.’ En tredje sade: ‘Jag har just gift mig, så jag kan inte komma.” Luk 14:16-20.SB 175.2

Inte en enda av dessa ursäkter var grundad på verkliga nödvändigheter. Mannen som var “tvungen att gå och se på den” [åkern] hade redan köpt den. Att han hade så bråttom att se den berodde uteslutande på att han var helt uppslukad av sitt köp. Oxarna hade också redan blivit köpta. Att behöva se till dem var bara för att tillfredsställa köparens intresse. Den tredje hade heller ingen tillstymmelse till anledning. Att den tänkte gästen hade gift sig hade inte behövt hindra honom från att gå på festen. Hans hustru skulle också ha varit välkommen. Men han hade egna planer för att roa sig, och det upplevde han som trevligare än att komma till festen som han lovat. Han hade lärt sig att njuta mer av det som världen erbjöd än det som värden kunde bjuda på. Han bad inte ens om ursäkt, det fanns inte ett uns av artighet när han avböjde. “Jag kan inte komma,” var bara en svepskäl för sanningen — “Jag har ingen lust att komma.”SB 175.3

Alla dessa ursäkter avslöjar ett sinne som är koncentrerat på annat. De tänkta gästerna hade andra intressen som tog all deras tid i anspråk. Eftersom de var likgiltiga för festen de lovat komma till, blev den generöse vännen förolämpad.SB 176.1

I berättelsen om den stora festen pekar Kristus på de välsignelser som erbjuds genom det glada budskapet. Det som er-bjuds på festen är ingenting annat än Kristus själv. Han är brödet som kommer ner från himlen, och det är från honom som frälsningens strömmar flödar. Herrens budbärare hade vittnat för Kristi samtida om Frälsarens ankomst. Han hade pekat på Kristus som “Guds lamm som tar bort världens synd”. Joh 1:29. I den fest som Gud arrangerat för dem bjöd han på den största gåva himlen kunde erbjuda — en gåva som har ett värde som är större än vi kan fatta. Borden var dukade med Guds kärlek och fylldes på från en outtömlig källa. “Den som äter av det brödet,” sade Kristus, “skall leva i evighet.” Joh 6:51.SB 176.2

Men för att de ska kunna tacka ja till inbjudan till festen, måste deras världsliga intressen underordna sig Kristus och hans rättfärdighet. Gud offrade allt för människan, och nu ber han henne att sätta sin tjänst över alla världsliga och själviska överväganden. Gud kan inte acceptera ett delat hjärta. Det hjärta som är fyllt av kärlek till det världsliga kan inte ge sig själv till Gud.SB 176.3

Den här undervisningen gäller alla tider. Vi ska följa Guds Lamm oavsett vart vägen går. Vi ska välja hans ledning, hans vänskap måste värderas högre än den jordiska. Kristus säger: “Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig.” Matt 10:37.SB 176.4

När familjerna samlats kring matbordet sa många på Kristi tid dessa ord: “Salig den som får vara med om måltiden i Guds rike.” Luk 14:15. Men Kristus visade hur svårt det är att få gäster till den fest där maten aldrig tar slut. De som lyssnade till hans ord visste att de nonchalerat nådens inbjudan. De var helt uppslukade av världslig framgång, rikedomar och nöjen. Alla hade de en ursäkt.SB 176.5

Det är likadant i dag. De ursäkter som framhålls för att tacka nej till festen är samma ursäkter som framhålls för att tacka nej till den inbjudan som finns i evangeliet. Det människan säger är: Jag kan inte riskera alla de underbara framtidsutsikter som finns i världen genom att ta hänsyn till evangeliets krav. De värderar det tillfälliga högre än det eviga. Det Gud har välsignat dem med blir orsak till att de tar avstånd från sin Skapare och Återlösare. De vill inte bli avbrutna i sin världsliga verksamhet och så säger de till nådens budbärare: “Det räcker för den här gången. Men jag skall kalla på dig när jag får tid.” Apg 24:25. Andra gör stort väsen av de sociala svårigheter de skulle drabbas av om de hörsammar Guds kallelse. De påstår att de inte har råd att undvara förhållandet till sina släktingar och vänner. På det här sättet visar de att det är just dem som liknelsen handlar om. Festens herre betraktar deras ursäkter som ett tecken på förakt för hans gudomliga inbjudan.SB 177.1

Det är en stor grupp som säger, liksom mannen i liknelsen: “Jag har just gift mig, så jag kan inte komma.” Det är många som låter sin man eller hustru hindra dem från att ta hänsyn till Guds kallelse. Mannen säger: “Jag kan inte följa min övertygelse eftersom min hustru är emot det. Hennes inverkan på mitt liv skulle göra det oerhört svårt att göra det.” När hustrun hör kallelsen: “Kom, allt är färdigt,” säger hon: “Förlåt att jag inte kan komma, men min man vägrar att acceptera nådens inbjudan. Han säger att hans affärer tar all hans tid. Jag måste gå med min make, därför kan jag inte komma.” Barnens hjärtan påver- kas och de vill komma. Men de älskar sina föräldrar och eftersom dessa inte lyssnar till evangeliets kallelse, tror barnen att man inte förväntar sig att de ska komma. Därför säger de också: “Förlåt att jag inte kan komma.”SB 177.2

Alla dessa tackar nej till Frälsarens kallelse för att de är rädda att det ska bli splittring i familjen. De tror att genom att vara olydiga mot Gud kommer de att få ett fridfullt och framgångsrikt familjeliv. Men det är bara inbillning. Den som sår själviskhet kommer att få skörda själviskhet. När de förkastar Kristi kärlek, förkastar de också det enda som kan ge renhet och stabilitet i kärleken mellan människor. Det är inte bara himlen de förlorar, utan också den glädje som de offrade himlen för.SB 178.1

Då värden i liknelsen fick veta hur man behandlat hans inbjudan, blev han arg och sade: “Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta.” Luk 14:21.SB 178.2

Värden vände sig då bort från dem som hade avvisat hans gästvänlighet och bjöd in människor från de lägre klasserna i samhället, dem som var fattiga och som varken ägde hus eller land.SB 178.3

Han bjöd in dem som var fattiga och hungriga och som uppskattade hans gästvänlighet. “Tullindrivare och horor,” sade Kristus, “skall komma före er till Guds rike.” Matt 21:31. Trots att de eländiga är sådana som människor avvisar och vänder sig bort från, står de inte så lågt eller är så eländiga att Gud inte skulle lägga märke till dem och älska dem. Kristus längtar efter att trötta, bekymrade och förtryckta människor ska komma till honom. Han längtar efter att få ge det ljus, den glädje och frid som ingen annan kan ge. Det är syndarna som är föremål för hans djupa, allvarliga medkänsla och kärlek. Han sänder ut sin helige Ande för att omfatta dem med längtansfull ömhet för att, om det är möjligt, dra dem till sig.SB 178.4

Tjänaren som hämtat in de fattiga och blinda sade till sin herre: “Herre, jag har gjort som du befallde, men ännu finns det plats.” Då sade mannen till sin tjänare: “Gå ut på vägarna och stigarna och se till att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt.” Luk 14:22, 23. Här pekar Kristus på evangeliseringen utanför Palestinas gränser, på gator och gränder i världens utkanter.SB 179.1

Paulus och Barnabas lydde detta bud och sade till judarna: “Det var ni som först skulle få höra Guds ord förkunnas. Men när ni nu visar det ifrån er och dömer er själva ovärdiga det eviga livet, då vänder vi oss till hedningarna. Ty så har Herren befallt oss: Jag har gjort dig till ett ljus för hedningarna, för att du skall bli till frälsning intill jordens yttersta gräns. När hedningarna hörde detta, blev de glada och prisade ordet om Herren. Alla som var bestämda till evigt liv kom till tro.” Apg 13:46-48.SB 179.2

Det evangeliska budskap som Kristi lärjungar förkunnade gällde hans första ankomst till världen. Genom det fick människan det glada budskapet: frälsning genom tro på Kristus. Det pekade också fram mot hans återkomst, då han skulle komma i härlighet för att återlösa sitt folk. Det gav också människorna hoppet att genom tro och lydnad få dela arvet med de heliga i ljusets rike. Detta glada budskap förkunnas i världen i dag, och tillsammans med det förkunnas också att Jesu återkomst är nära. Tecknen han själv gav för sin återkomst har gått i uppfyllelse, och genom undervisningen i Guds Ord förstår vi att Herren står för dörren.SB 179.3

I Uppenbarelseboken förutsäger Johannes att evangeliet ska förkunnas innan Kristus kommer tillbaka. Han såg en “ängel flyga över himlens mitt. Han hade ett evigt evangelium att förkunna för jordens invånare, för alla länder och stammar och språk och folk, och han sade med hög röst: ‘Frukta Gud och ge honom er hyllning, ty stunden för hans dom är inne. Tillbe honom som har skapat himlen och jorden och havet och vattenkällorna .” Upp 14:6, 7.SB 179.4

Profetian varnar för domen med de budskap som har med domen att göra, och omedelbart efter det kommer Människosonen på himlens moln. Tillkännagivandet av domen är ett meddelande att Kristi återkomst är nära. Detta tillkännagivande kallas för det eviga evangeliet. Budskapet om Kristi återkomst och att den är nära är alltså en väsentlig del av evangeliet.SB 180.1

Bibeln säger klart och tydligt att i de sista dagarna kommer människor att vara upptagna med att jaga världsliga nöjen och rikedomar. De kommer att vara blinda för de eviga verkligheterna. Kristus sade: “Ty som det var i Noas dagar, så blir det vid Människosonens ankomst. Under tiden före floden åt man och drack, gifte sig och blev bortgift, ända till den dag då Noa gick in i arken, och ingen visste något förrän floden kom och förde bort alla. Så blir det också vid Människosonens ankomst.” Matt 24:37-39.SB 180.2

Precis så ser det ut i dag. Människorna rusar omkring i jakten på självtillfredsställelse, som om det inte fanns någon Gud, någon himmel eller något liv efter detta. I Noas dagar förkunnades varningen för floden för att få folk att vakna ur sin ondska och få dem att göra bättring. Budskapet om Kristi återkomst ska verka på samma sätt. Det ska få människor att vakna, få dem att tänka på annat än bara det världsliga. Det är menat att väcka dem och ge dem en känsla för de eviga realiteterna, så att de bryr sig om inbjudan till Herrens bord.SB 180.3

Denna evangeliska inbjudan gäller hela världen: “För alla länder och stammar och språk och folk.” Upp 14:6. Hela värl- den ska upplysas av det sista varningsbudskapets härlighet och nåd. Det är meningen att det ska nå ut till alla människor i alla samhällsklasser, rik eller fattig, hög eller låg. “Gå ut på vägarna och stigarna”, säger Kristus, “och se till att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt.” Luk 14:23.SB 180.4

Världen går under på grund av brist på evangelium. I världen finns en hunger efter Guds Ord. Det är inte många som predikar Guds Ord utan att föra in mänskliga traditioner. Trots att människor har Bibeln i sina händer tar de inte emot den välsignelse som Gud har lagt i den åt dem. Herren kallar sina tjänare att bära ut evangeliet till folket. De som håller på att gå under i sina synder måste få det eviga livets ord.SB 181.1

I uppmaningen att gå ut på vägar och stigar sätter han alla dem i arbete som han kallar att tjänstgöra i hans namn. Kristi tjänare har hela världen till arbetsfält. Deras församling omfattar hela den mänskliga familjen. Herren önskar att varenda människa ska fa höra hans nådesord.SB 181.2

Till stor del måste detta genomföras genom personligt arbete. Det var det som var Kristi metod. Hans arbete bestod till väsentlig del av personliga samtal. Han tog stor hänsyn till dessa “privata” samtal. Genom en enda person kunde evangeliet nå ut till tusentals andra.SB 181.3

Vi kan inte bara sitta och vänta på att människor ska komma till oss, utan vi måste söka upp dem där de är. Arbetet har bara börjat när ordet predikats från talarstolen. Massor av människor kommer aldrig att få höra evangeliet om man inte bär ut det till dem.SB 181.4

Kristi samtida var de första som fick inbjudan till festen. De hade blivit utvalda till att undervisa och leda andra människor. Gud hade lagt profetian om Kristi tillkommelse i deras händer och de hade också blivit anförtrodda den tjänst som symbolise- rade Kristi livsuppgift. Om prästerna och folket hade brytt sig om kallelsen, hade de förenat sig med Guds sändebud i arbetet att föra ut evangeliets inbjudan till världen. De hade fått sanningen för att de skulle dela med sig av den. När man nu inte brydde sig om kallelsen, så gavs den till de fattiga och de lemlästade, till de halta och de blinda. Tullindrivarna och syndarna tog emot inbjudan. Det blir inga förändringar i arbetsplanen då den evangeliska kallelsen går ut till hedningarna. Budskapet ska först spridas på Vägarna” — till de människor som har en aktiv del i världshändelserna, till folkets lärare och ledare.SB 181.5

Detta måste Herrens budbärare komma ihåg. För dem som är herdar för hjorden och lärare med gudomligt uppdrag ska evangeliet vara något de tar hänsyn till. Med öm hängivenhet ska man söka dem som tillhör de högre skikten i samhället. De som först borde få höra kallelsen är människor i affärslivet, de som har stort samhällsansvar, de som har initiativförmåga, vetenskapligt kunnande, de som har kunnande och evangeliska ledare som ännu inte känner till de särskilda sanningarna för vår tid. Inbjudan måste ges till dem.SB 182.1

De välbärgade har en uppgift att utföra. De måste vakna och bli varse sitt ansvar, eftersom de har blivit betrodda med himlens gåvor. De måste bli påminda om att de är tvungna att göra räkenskap inför honom som ska döma levande och döda. Den välbärgade behöver din hjälp med att arbeta i kärlek och gudsfruktan. Alldeles för ofta litar han på sina rikedomar och upplever inte att han befinner sig i fara. Han måste få blicken på det som har bestående värde och behöver dessutom upptäcka auktoriteten hos den sanna godheten, som säger: “Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” Matt 11:28-30.SB 182.2

De som har en hög ställning i världen på grund av sin utbildning, sin rikedom eller sitt yrke har sällan något personligt intresse för själen, och därför drar sig många kristna för att närma sig dem. Men så får det inte vara. Om någon höll på att drunkna skulle vi väl inte stå bredvid och titta på bara för att personen är advokat, affärsman eller åklagare. Om vi ser någon som är på väg att springa utför ett stup skulle vi väl inte tveka att ropa honom tillbaka oavsett vilken samhällsställning personen har. Alltså ska vi heller inte tveka att varna de människor vars själ är i fara.SB 183.1

Ingen får bli nonchalerad på grund av att de verkar älska det världsliga. Många som har hög ställning i samhället är bedrövade och trötta på all meningslöshet. De längtar efter en frid som de inte har. Det finns människor som befinner sig högst upp på samhällsskalan som hungrar och törstar efter frälsning. Många skulle ta emot hjälp om Herrens tjänare tog personlig kontakt med dem. Och det ska göras med mildhet och med ett hjärta som Kristi kärlek gjort ömt.SB 183.2

Evangeliets framgång är inte beroende av lärda tal, uttrycksfulla vittnesbörd eller djupsinniga argument. Det bygger på enkelhet och hur det anpassats till de själar som hungrar efter livets bröd. “Vad ska jag göra för att bli frälst?” — på det här sättet ropar själen ut sin längtan efter Gud.SB 183.3

Det går att nå tusentals människor på det mest enkla och ödmjuka sätt. De mest intellektuella, de som anses vara begåvade, blir ofta uppmuntrade av de enkla ord som framställs av den som älskar Gud och som talar om hans kärlek på ett lika naturligt sätt som världsliga människor talar om det som intresserar dem mest.SB 183.4

Ofta är det så att väl förberedda och grundligt studerade ord inte har någon inverkan. Men när Guds barn framställer dem på ett sanningsfullt och ärligt sätt, så har ordet i sin enkelhet makt att låsa upp de hjärtedörrar som länge varit stängda för Kristus och hans kärlek.SB 183.5

Låt den som arbetar för Kristus komma ihåg att han inte gör det av egen kraft, utan låt honom i tro komma inför Guds tron fullt förvissad om att Gud kan frälsa. Låt honom kämpa med Gud i bön, och sedan kan han arbeta med de hjälpmedel Gud har gett honom. För att han ska ha framgång i sitt arbete har han fått den helige Ande till sitt förfogande, och änglar arbetar vid hans sida för att påverka hjärtan.SB 184.1

Tänk vilket missionscentrum Jerusalem kunde ha blivit om stadens ledare och lärare hade tagit emot den sanning Kristus meddelade! Det avfälliga Israel skulle ha blivit omvänt och en väldig armé hade samlats inför Gud, och tänk med vilken snabbhet de kunde ha burit ut evangeliet till alla världens hörn. Om människor med stort inflytande och kompetens kunde vinnas för Kristus, skulle ett stort arbete kunna utföras genom dem. Fallna skulle resas upp, utstötta skulle samlas in och evangeliet om frälsningen skulle spridas när och fjärran. Inbjudan skulle snabbt nå ut och gästerna skulle samlas vid Herrens bord.SB 184.2

Man får inte bara tänka på de framstående och kompetenta på bekostnad av de lägre samhällsklasserna. Kristus har sagt till sina budbärare att också gå ut på småvägarna och stigarna, till de fattiga och ödmjuka. I gränder och på bakgator i de stora städerna finns det enskilda och familjer som kanske är främlingar i ett främmande land och som inte har kontakt med någon församling. I sin ensamhet upplever de att Gud glömt bort dem. De förstår inte vad de måste göra för att bli frälsta, och många av den har sjunkit ner i synd. Många är också bedrövade och tyngda av lidanden, brist på det nödvändiga, otro och för- tvivlan. De drabbas av alla möjliga själsliga och kroppsliga åkommor. De längtar efter lindring på sina problem och Satan frestar dem att söka den i nöjen och njutningar, vilket bara leder till ruin och död. Han erbjuder dem Sodoms äpple, som kommer att bli aska på deras läppar. De slösar sina pengar på det som inte ger något och sina ansträngningar utan att bli tillfredsställda.SB 184.3

I alla dessa lidanden måste vi se dem som Kristus kom för att frälsa. Hans inbjudan till dem är: “Upp, alla ni som är törstiga, kom hit och få vatten. Och ni som inga pengar har... Hör på mig, så skall ni få äta det gott är och förnöja er med feta rätter. Böj era öron hit, och kom till mig. Hör, så får er själ leva.” Jes 55:1-3.SB 185.1

Gud har befallt oss att hysa aktning för främlingarna, de utstötta och fattiga själar som saknar moralisk kraft. Många som verkar helt likgiltiga för det religiösa, längtar av hela sitt hjärta efter frid och ro. Även om de sjunkit aldrig så djupt ner i synden finns det möjlighet att rädda dem.SB 185.2

Kristi tjänare ska följa hans exempel. På sin vandring från den ena platsen till den andra tröstade han de lidande och botade de sjuka. Sedan lade Kristus fram de stora sanningarna beträffande sitt rike. Det är detta hans efterföljare också ska göra. När du lindrar kroppens lidande får du möjligheter till att göra något för själens behov. Du kan peka på den upphöjde Frälsaren och berätta om den store Läkarens kärlek. Han är den ende som har kraft att återupprätta.SB 185.3

Berätta för de fattiga och modfällda som gått vilse att de inte behöver förtvivla. Även om de gjort fel och inte utvecklat rätt karaktär så gläder sig Gud över att kunna återupprätta dem, och han gläder sig också över att han frälser dem. Gud njuter över att kunna ta synbarligen hopplöst material, som Satan har bearbetat, och göra det till föremål för sin nåd. Han fröjdas över att rädda olydiga från den vrede som de kommer att drabbas av. Berätta för dem att varje själ kan bli botad och renad, och att det finns plats för dem vid Herrens bord. Han väntar för att kunna bjuda dem välkomna.SB 185.4

De som ger sig ut på småvägar och stigar kommer att träffa människor med helt annan karaktär och som också behöver hjälp. Det finns de som lever efter det ljus de fått och tjänar Gud så gott de kan. Men de vet att det finns mycket att göra, inte bara för dem själva utan också för dem som finns omkring dem. De har en stark längtan att lära känna Gud bättre, men de har ännu bara sett en glimt av det större ljuset. Gråtande ber de Gud att få de välsignelser som de genom tro kan urskilja i fjärran. Det är mitt i de stora städerna, bland all ogudaktighet, som vi kan hitta dessa människor. Många av dem lever under mycket enkla förhållanden, och därför lägger inte världen märke till dem. Det finns många som predikanter eller församlingar över huvud taget inte känner till. Men där de bor, på de simpla och bedrövliga platserna, är de Herrens vittnen. De kanske inte har så mycket ljus och få tillfällen till kristen undervisning. Men där, mitt i fattigdomen, hungern och kylan, försöker de att hjälpa andra. Låt dem som förvaltar Guds rika nåd söka efter dessa människor, besöka dem i deras hem och genom den helige Andes kraft tillfredsställa deras behov. Studera Bibeln och bed med dem, med den enkelhet som den helige Ande inspirerar till. Kristus kommer att ge sina tjänare ett budskap som själen uppfattar som himmelskt bröd, och då kommer de dyrbara välsignelserna att gå från hjärta till hjärta och från familj till familj.SB 186.1

Uppmaningen i liknelsen om att “tvinga dem att komma in” har ofta misstolkats. Man har sett det som en lära som skulle tvinga människan att ta emot evangeliet. Det betecknar snarare hur viktigt evangeliet är och med vilken uthållighet det fram- ställs. Evangeliet använder aldrig våld för att föra människor till Kristus. Budskapet lyder: “Upp, alla ni som är törstiga, kom hit och få vatten.” Jes 55:1. “Anden och bruden säger: ‘Kom!’... Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.” Upp 22:17. Kraften i Guds kärlek och nåd tvingar oss att komma.SB 186.2

Frälsaren säger: “Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.” Upp 3:20. Kristus ger inte tillbaka för hån och går inte undan när han hotas, utan han fortsätter att söka efter de förlorade, och han säger: “Men hur skall jag kunna prisge dig?” Hos 11:8. Trots att det envisa hjärtat struntar i Kristi kärlek, kommer han tillbaka och vädjar ännu kraftigare: “Se, jag står vid dörren och bultar.” Upp 3:20. Kristi vinnande kärlek tvingar själar att komma in. Och de säger till Kristus: “Ditt saktmod gjorde mig stor.” Ps 18:36.SB 187.1

Kristus vill ge sina budbärare samma längtansfulla kärlek att söka efter de förlorade som han själv har. Vi ska inte bara säga “kom”. Det finns de som hör kallelsen men som är för tröga för att förstå innebörden. De är för blinda för att kunna se att det finns något gott förvarat åt dem. Många förstår den stora förnedring de befinner sig i. De säger: “Jag är inte värdig att få hjälp, låt mig vara.” Men arbetarna får inte ge upp. Med öm och medlidande kärlek ska de försöka uppmuntra de missmodiga och hjälplösa. Ge dem ditt mod, ditt hopp och din styrka. Övertala dem att komma på ett vänligt sätt. “Somliga, sådana som tvivlar, skall ni ha förbarmande med och rycka ur elden och rädda.” Jud v 22, 23.SB 187.2

Om Guds tjänare är villiga att gå med honom i tro, kommer han att göra deras budskap kraftfullt. De kommer att få förmåga att framställa Guds kärlek och faran i att förkasta Guds nåd på ett sådant sätt att människor blir tvungna att acceptera evangeliet. Om människorna bara ville fullgöra sina gudagivna plikter skulle Kristus utföra underbara mirakel. Människohjärtat kan förvandlas på ett lika fantastiskt sätt i dag som någonsin förr. John Bunyan slutade med sitt världsliga och rumlande liv, John Newton med slavhandel för att förkunna “Jesus Kristus, den korsfäste Kristus”. 1 Kor 2:2. Även i dag har människor som är som Bunyan och Newton möjlighet att bli återlösta. När mänskliga krafter samarbetar med de gudomliga, kommer många fattiga och utstötta att återvinnas, och de i sin tur kommer att arbeta för att återställa Guds avbild i människan. Det finns de som har haft små möjligheter, som har vandrat på felaktiga vägar för att de inte kände till något bättre. Ljusstrålar kommer att nå också dem på samma sätt som Kristi ord kom till Sackaios: “I dag skall jag gästa ditt hem.” Luk 19:5. Och de som anses vara förhärdade syndare kommer att ha hjärtan lika milda som ett barns, eftersom Kristus nedlåtit sig att lägga märke till dem. De som har haft alla fördelar och möjligheter men inte sett något värde i dem, kommer att förlora sina platser till många av dem som har gjort sig skyldiga till grova synder. De kommer att räknas till Guds utvalda och värdefulla i hans ögon, och de kommer att stå intill tronen då Kristus kommer i sitt rike.SB 187.3

Men “se till att ni inte avvisar honom som talar”. Heb 12:25. “Ingen av alla dem som först blev bjudna skall få vara med på min fest.” Luk 14:24. Kristi samtida hade inte brytt sig om inbjudan och därför skulle inte någon av dem bli inbjuden igen. De förhärdade sina hjärtan genom att inte ta emot Kristus. Därför gav de sig själva till Satans makt, och det gjorde det omöjligt för dem att acceptera Kristi nåd. Det är likadant i dag. Om vi inte inser värdet av Guds kärlek och låter den vara den kraft som ödmjukar och övervinner själen, är vi definitivt förlo- rade. Herren kan inte visa prov på sin kärlek på något större sätt än han har gjort. Om inte Kristi kärlek får övervinna hjärtat finns det inga möjligheter att nå oss.SB 188.1

För varje gång som du vägrar att lyssna på nådens budskap blir din otro bara större. Varje gång du undviker att öppna dörren till ditt hjärta för Kristus blir du mer och mer ovillig att lyssna på honom som talar. Dina möjligheter att svara på nådens sista vädjan blir bara mindre och mindre. Låt inte samma sak bli skrivet om dig som om det forna Israel: “Efraim står i förbund med avgudar, må han då fara!” Hos 4:17. Låt inte Kristus gråta över dig och säga som över Jerusalem: “Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert hus.” Luk 13:34, 35.SB 189.1

Vi lever i den tid då människobarnen får höra det sista budskapet om nåd och den sista inbjudan. Befallningen: “Gå genast ut på gator och gränder,” håller på att bli uppfylld. Varenda människa kommer att få Kristi inbjudan. Budskapet säger: “Välkomna, allt är färdigt.” Heliga änglar samarbetar fortfarande med människorna. Kristus väntar på ett tecken på att du låser upp och öppnar dörren till ditt hjärta så att han kan komma in. Och änglarna väntar på att få föra nyheten till himlen att ytterligare en förlorad syndare har hittats. Himlens härskaror väntar, beredda att spela på sina harpor och sjunga en glädjesång över att ytterligare en människa har accepterat inbjudan till festen.SB 189.2