Kapitel 16—Biografier i Bibeln

“Genom sin tro kunde de besegra kungariken, utöva rättfärdighet... De var svaga men blev starka.” (Heb 11:33)

Bibeln är vår lärare och ingen del av den har större värde än biografierna i den. De skiljer sig från alla andra biografier för de ger en absolut sann bild av livet. Det är omöjligt för oss människor med våra begränsningar att på rätt sätt tolka andra människors handlingar. Ingen utom Gud, som läser hjärtat och ser den hemliga bakgrunden till våra motiv och handlingar, kan med absolut korrekthet beskriva vår karaktär eller ge en trogen bild av vårt liv. Det är bara i Guds ord som en sådan karaktärs-beskrivning finns.VM 163.1

Det finns inget som Bibeln undervisar tydligare om än att det vi gör är en följd av det vi är. I hög grad är våra erfarenheter i livet en följd av våra tankar och handlingar.VM 163.2

“En oförtjänt förbannelse far förbi”. Ords 26:2.VM 163.3

“Om den rättfärdige må ni tänka att det skall gå honom väl... Ve över den ogudaktige! Honom skall det gå illa, ty efter hans gärningar skall hans vedergällning bli.” Jes 3:10, 11.VM 163.4

“Se, jag skall låta olycka komma över detta folk, som en frukt av deras planer.” Jer 6:19.VM 163.5

Det är ett skrämmande faktum, som bör inpräntasVM 163.6

djupt. Alla handlingar återspeglar dem som utför dem. Det finns inte någon människa som inte ser att det onda som förbannar hans liv är frukten av hans egen sådd. Och ändå är vi inte utan hopp.VM 164.1

JakobVM 164.2

För att Jakob skulle få den förstfödslorätt som Gud redan lovat honom tog han till bedrägeri, och han fick ta emot skörden i form av sin brors hat. 120 års landsflykt blev han själv utsatt för onda handlingar och bedrägeri och till slut tvingades han fly för att söka trygghet. Då fick han se en andra skörd, när det onda i hans karaktär återspeglades hos hans söner — en alltför sann bild av hämnd.VM 164.3

Men Gud säger: “Jag vill inte evinnerligen gå till rätta och inte ständigt förtörnas. Eljest skulle deras ande försmäkta inför mig, de själar som jag själv har skapat. För hans girighetssynd förtörnades jag. Jag slog honom, och i min förtörnelse höll jag mig dold. Men i sin avfällighet fortsatte han att vandra på sitt hjärtas väg. Hans vägar har jag sett, men nu vill jag hela honom och leda honom och ge honom och hans sörjande tröst... Frid över dem som är fjärran, och frid över dem som är nära! säger Herren. Jag skall hela honom.” Jes 57:16-19.VM 164.4

I sitt elände blev Jakob ändå inte förkrossad. Han hade ångrat sig, han hade försökt försona det onda han gjort mot sin bror. Och när han hotades av död på grund av Esaus ondska, bad han Gud om hjälp. “Han kämpade med ängeln och vann seger, han grät och bad honom om nåd.” “Och han välsignade honom där.” Hos 12:4; 1 Mos 32:29.VM 164.5

Med Guds kraft stod en förlåten Jakob upp, inte längre en som var undanträngd, utan en av Guds furstar. Han varVM 164.6

inte bara befriad från sin vreda bror, utan också från sig själv. Det ondas makt inom honom hade brutits ner och hans karaktär hade blivit förvandlad.VM 165.1

På kvällen var det ljust. Jakob tänkte igenom sitt livs historia och såg Guds stödjande kraft — “den Gud som varit min herde ända till denna dag, den ängel som har förlossat mig från allt ont.” 1 Mos 48:15,16.VM 165.2

LeviVM 165.3

Samma erfarenhet upprepas i historien om Jakobs söner — synd leder till vedergällning, och ånger ger frukt i form av en rättfärdighet som leder till liv.VM 165.4

Gud vill inte avskaffa sina lagar och handlar inte mot dem. Han kan inte göra syndens verk ogjort. Men han förvandlar. Genom hans nåd blir förbännelsen till en välsignelse.VM 165.5

Levi var en av de grymmaste och mest hänsynslösa av Jakobs söner, en av dem som bar störst skuld till det förfärliga mordet i Sikem. Levis karaktärsegenskaper återspeglades hos hans efterkommande och de fördömdes av Gud: “Jag skall förströ dem i Jakob, jag skall förskingra dem i Israel.” 1 Mos 49:7. Men deras ånger förde till bättring och på grund av deras trohet mot Gud just när de andra stammarna lämnade honom, blev förbannelsen i stället till den högsta ära.VM 165.6

“På den tiden avskilde Herren Levis stam till att bära Herrens förbundsark, att stå inför Herrens ansikte och göra tjänst inför honom och att välsigna i hans namn.”VM 165.7

“Jag hade ett förbund med honom, och i det var liv och frid. Sådant gav jag åt honom, för att han skulle frukta mig, och han fruktade mig och bävade för mitt namn... Fridsamt och redligt vandrade han i min gemenskapVM 165.8

och omvände många från missgärning.” 5 Mos 10:8; Mal 2:5, 6.VM 166.1

Leviterna hade utsetts till präster i helgedomen och fick inte ärva något land. De bodde tillsammans i städer som avskilts för det ändamålet och de fick sin lön från tionde och gåvor och offer som var avsedda för dem som tjänade Gud. De var folkets lärare, gäster vid alla högtider och överallt hedrades de som Guds tjänare och representanter. Hela nationen fick befallningen: “Ta dig till vara för att glömma bort leviten, så länge du lever i ditt land.” “Därför fick Levi ingen lott eller arvedel tillsammans med sina bröder. Herren är hans arvedel.” 5 Mos 12:19; 10:9.VM 166.2

Genom tro till seger
SpejarnaVM 166.3

Människan “handlar efter sina själviska beräkningar”. Ords 23:7. Det framgår av en annan händelse i israeliternas historia. På gränsen till Kanaan avlade spionerna rapport när de återvänt efter att ha undersökt landet. De såg inte landets skönhet och fruktbarhet på grund av sin rädsla för de svårigheter som skulle uppstå om de ockuperade det. Städerna hade murar som gick upp till himlen, jättelika krigare och stridsvagnar av järn. Sådant bröt ner deras tro. Folkmassorna som hade utestängt Gud från sina tankar återspeglade de trossvaga spionerna: “Vi kan inte dra upp mot detta folk, ty de är för starka för oss.” 4 Mos 13:31. Deras ord visade sig vara sanna. De kunde inte dra upp och de slet ut sig i öknen.VM 166.4

Två av de tolv som hade sett landet resonerade emellertid annorlunda. “Förvisso skall vi bli det övermäktiga”, betonade de med eftertryck och trodde mer på-Guds löfteVM 166.5

än på jättar, befästa städer och stridsvagnar av järn. 4 Mos 13:31. De trodde själva att de talade sanning. Fastän Kaleb och Josua hade delat 40 års vandring tillsammans med sina bröder, gick de in i det utlovade landet. Kaleb var lika modig som den gången då han med Herrens härskaror begav sig från Egypten. Han bad att få ärva jättarnas högborg och det fick han. I Guds kraft drev han ut folket i Kanaan. Vingårdarna och olivträdgårdarna där hans fotter trampat blev hans ägodelar. Medan de fega stackarna och upprorsmännen förgicks i öknen, åt de här troende männen av druvorna i Estaol.VM 167.1

Bibeln framhåller ingenting tydligare än faran av att en enda gång göra avsteg från det rätta. Det är en fara både för den som gör det och för alla som påverkas av det. Det ligger en underbar makt i förebilder och vi kan knappt motstå dem när de påverkar de onda tendenserna i vår natur.VM 167.2

Ondskans starkaste fäste på jorden utgörs inte av det orättfärdiga livet hos en förkastad syndare eller en förnedrad, utslagen människa, utan av ett liv som annars verkar dygdigt, hederligt och ädelt, men där man håller fast vid en enda synd och ger efter för ett enda karaktärsfel. För en människa som i hemlighet kämpar mot någon jättelik frestelse och står på själva branten till stupet och darrar, är ett sådant exempel en av de allra största lockelserna till synd. De som trots att de har en hög uppfattning om liv, sanning och ära medvetet överträder någon föreskrift i Guds heliga lag har fördärvat sina fina gåvor och förvandlat dem till en frestelse till synd. Intelligens, talang, med-lidande och till och med frikostiga och vänliga handlingar kan på så sätt bli Satans lockmedel för att fresta människor över fördärvets brant.VM 167.3

Det är därför Gud har gett oss så många exempel som till och med visar följderna av en enda felaktig handling. Anda från den sorgliga berättelsen om den där enda synden som’ förde med sig död in i världen, när Edens trädgård gick förlorad, till berättelsen om Judas som sålde härlighetens Herre för 30 silvermynt, finns det gott om biografier i Bibeln som lyser som varningslampor vid de sidovägar som leder från livets väg.VM 168.1

Det ligger också en varning i att se följderna av att vi bara en enda gång gett efter för mänsklig svaghet och gjort misstag, nämligen följden av att låta tron ge vika.VM 168.2

EliaVM 168.3

På grund av att Elia lät sin tro ge vika en enda gång avbröts hans livsverk. Den börda han burit för israeliterna var tung. I sina varningar mot deras avgudadyrkan hade han varit trogen mot Gud, och han kände sig orolig när han i tre och ett halvt år av svält vakade och väntade på något tecken på ånger. Han stod ensam inför Gud på berget Karmel. Tack vare hans tro bröts avgudadyrkan ner, och det välsignade regnet som föll vittnade om de skurar av välsignelse som väntade på att falla på israeliterna.VM 168.4

Trött och svag flydde han sedan inför Isebels hot, och i sin ensamhet i öknen bad han om att få dö. Hans tro hade svikit. Han skulle inte få fullföra det verk han hade påbörjat. Gud bad honom smörja någon annan till att bli profet i hans ställe.VM 168.5

Men Gud visste hur uppriktig hans tjänare var. Elia skulle inte gå under, besviken och ensam i öknen. Han skulle inte behöva gå ner i graven utan fick stiga upp med Guds änglar till Guds härlighet.VM 168.6

De här levnadsbeskrivningarna uttrycker det som allaVM 168.7

människor en dag ska förstå — nämligen att synden bara kan föra med sig skam och förlust och att otro betyder misslyckande, men att Guds nåd når ner till de mörkaste djupen och att tron lyfter den som ångrar sig så att han kan bli en av Guds söner.VM 169.1

Lidande fostrarVM 169.2

Alla som uträttar en verklig tjänst för Gud eller människor får en förberedande utbildning i lidandets skola. Ju större förtroendeuppdraget och tjänsten är, desto svårare blir provet och desto strängare blir fostran.VM 169.3

Läs om Josefs, Moses, Daniels och Davids erfarenheter. Jämför början på Davids liv med hur Salomos liv utveck¬lades och tänk igenom följderna.VM 169.4

DavidVM 169.5

David hade i sin ungdom mycket nära gemenskap med Saul, och hans tid vid hovet och hans umgänge med kungens anställda gav honom insikt i vilka bekymmer och vilken sorg och förvirring som låg dold bakom kungahusets glitter och ståt. Han såg hur lite människornas härlighet duger till för att ge dem frid inom sig. Lättad och glad återvände han från kungens hov till fårens fållor och flockar.VM 169.6

När Sauls svartsjuka drev David ut i öknen som flykting, så att han blev avskuren från mänsklig hjälp, lärde han sig att lita mer på Gud. Osäkerheten och oron i öknen, de ständiga farorna, behovet av att ofta fly, karaktären hos de män som samlades där, gjorde att sträng självdisciplin blev allt viktigare för honom. “Till honom församlade sig alla slags män som var i något nödläge, alla som ansattesVM 169.7

av fordringsägare och alla missnöjda.” 1 Sam 22:2. De erfarenheterna väckte och utvecklade en förmåga att handskas med människor, och han lärde sig att visa medlidande med de förtryckta och att hata orättvisa. Under år av väntan och faror lärde David sig att finna tröst, hjälp och liv hos Gud. Hän lärde sig att det bara var med Guds makt han kunde komma till tronen, bara i hans vishet kunde han styra klokt. Det var genom sin utbildning i svårighetens och lidandets skola som David fick det goda ryktet att han “skipade lag och rätt åt hela sitt folk” — även om det senare förstördes av hans stora synd. 2 Sam 8:15.VM 170.1

SalomoVM 170.2

Salomo gick miste om den fostran och utbildning som David fick i början av sitt liv. Salomos omständigheter, karaktär och liv gjorde att han verkade mer gynnad än andra. Han var en fin man i sin ungdom och i sin mandom j och Gud älskade honom. När han började som regent fick han löfte om stor rikedom och ära. I andra länder förundrade man sig över kunskapen och insikten hos den man som Gud hade gett vishet. Men stolthet över framgången ledde till skilsmässa från Gud. Salomo vände sig bort från sin glädje över gemenskapen med Gud och sökte tillfredsställelse i njutningslystnad. Om det säger han:VM 170.3

“Jag företog mig stora arbeten, jag byggde hus åt mig, jag planterade vingårdar åt mig. Jag anlade åt mig lustgårdar och parker... jag köpte trälar och trälinnor... jag samlade mig också silver och guld och allt vad kungar och länder kan äga. Jag skaffade mig sångare och sångerskor och vad som är människors lust: en hustru, ja, många. Så blev jag stor, allt mer och mer, större än någon som före mig hade varit i Jerusalem... Inget som mina ögon begärdeVM 170.4

undanhöll jag dem, och ingen glädje nekade jag mitt hjärta. Ty mitt hjärta fann glädje i all min möda. Men när jag så vände mig till att betrakta alla de verk som mina händer hade gjort, och den möda som jag hade nedlagt på dem, se, då var det vind. ja, under solen finns ingenting som kan räknas för vinning. När jag alltså vände mig till att jämföra vishet med oförnuft och dårskap — ty vad kan de människor göra, som kommer efter kungen, annat än detsamma som man redan förut har gjort?”VM 171.1

“Jag blev led vid livet... ja, jag blev led vid all den möda som jag hade gjort mig under solen.” Pred 2:4-12,17,18.VM 171.2

Av bitter erfarenhet lärde Salomo känna tomheten i ett liv som söker tillfredsställelse i jordiska ting. Han reste altaren å. hedniska gudar, vilket bara ledde till att han fick se hur värdelösa deras löften om vila för själen är.VM 171.3

På senare år, när Salomo trött och törstig vände om från jordens “usla brunnar”, återvände han till att dricka ur livets brunn. Guds Ande drev honom till att skriva berättelsen om sina bortslösade år med de lärdomar och varningar de medförde. Det skulle senare generationer få dra nytta av. Därför gick Salomos livsverk inte helt förlorat, trots att de frön han sådde skördades av hans folk i form av onda skördar. Åtminstone med honom nådde Gud sitt mål genom lidandets skola.VM 171.4

Hur härligt kunde inte Salomos liv ha blivit med en sådan början, om han bara i sin ungdom hade lärt sig av de smärtsamma erfarenheter andra hade haft!VM 171.5

Jobs prövningarVM 171.6

För dem som älskar Gud och “dem som han har kallat efter sin plan” har biografierna i Bibeln en ännu större lärdom att ge om vad lidandet har att lära oss. “Ni är mina vittnen,VM 171.7

säger Herren, och jag är Gud.” Jes 43:12. Vi är vittnen om att han är god och att godhet är ytterst viktigt. “Vi står på arenan inför hela världen, inför både änglar och människor.” 1 Kor 4:9.VM 172.1

Satan avskyr Guds rikes princip om osjälviskhet. Han förnekar att den över huvud taget finns. Ända sedan början av den stora striden har han försökt bevisa att principerna i Guds sätt att handla är själviska, och han behandlar alla som tjänar Gud likadant. Jesus och alla de som bär hans namn har till uppgift att bevisa att Satans krav är oriktiga.VM 172.2

Jesus kom för att som människa med sitt liv visa osjälviskhet. Alla som accepterar den principen om oegennytta kommer att arbeta tillsammans med honom för att visa den i sitt vardagsliv. Att välja det rätta därför att det är rätt, att stå för det sanna när priset är lidande och offer, “detta är Herrens tjänares arvedel, den rätt de skall få av mig, säger Herren.” Jes 54:17.VM 172.3

Mycket tidigt i världens historia beskrivs en människa som Satan utkämpade en sådan strid om.VM 172.4

Om Job, patriarken från Us, vittnade den som rannsakar hjärtan: “Han var en oförvitlig och redlig man, som fruktade Gud och undvek det onda.”VM 172.5

Mot den mannen kom Satan med den hånande anklagelsen: “Är det då för ingenting som Job fruktar Gud? Du har ju på allt sätt beskyddat honom och hans hus och allt vad han äger... Räck ut din hand och rör vid allt detta som han äger.” “Rör vid hans kött och ben. Förvisso skall han då mitt i ansiktet tala kränkande ord mot dig.”VM 172.6

Herren sade till Satan: “Han må vara given i din hand, endast hans liv må du skona.”VM 172.7

Med den tillåtelsen svepte Satan undan allt som JobVM 172.8

ägde — flockar och hjordar, tjänare och tjänarinnor, söner och döttrar och han “slog Job med svåra bulnader, från fotbladet ända till hjässan.” Job 1:8-12; 2:5-7.VM 173.1

Och han fick ytterligare en besk ingrediens i sin dryck. Hans vänner som i hans motgångar bara trodde att han utsattes för hämnd på grund av sin synd, tryckte ner hans sårade och bekymrade inre med sina anklagelser om att han handlat fel.VM 173.2

Det verkade som om himmel och jord övergett honom, men han höll ändå fast vid sin tro på Gud, och han visste att han var en hederlig man. I ångest och förtvivlan ropade han:VM 173.3

“Min själ är trött på livet.” “Ack att du ville gömma mig i dödsriket, gömma mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig.” Job 10:1; 14:13.VM 173.4

“Se, jag klagar över våld, men får inget svar, jag ropar, men får inte rätt... Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan... Långt bort ifrån mig har han drivit mina släktingar, mina bekanta är idel främlingar mot mig. Mina närmaste har dragit sig undan... Ha förbarmande, ha förbarmande med mig, ni mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.”VM 173.5

“Om jag bara visste hur jag skulle finna honom, hur jag kunde komma dit där han bor!... Men går jag mot öster, så är han inte där, går jag mot väster, så finner jag honom ej. Har han något att skaffa i norr, jag skådar honom inte, döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där. Han vet ju vilken väg jag har vandrat, han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.”VM 173.6

“Må han dräpa mig, jag hoppas inget annat, mitt leverne vill jag ändå hålla fram inför honom.”VM 173.7

“Jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet. Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri från mitt kött få skåda Gud. Ja, honom skalljag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej som en främling.” Job 19:7-21; 23:3-10; 13:15; 19:25-27.VM 174.1

Job fick det han förtjänade genom sin tro. “Jag har befunnits lik guld.” Job 23:10. Så blev det. Hans uthållighet och tålamod visade att hans karaktär och därmed Guds inte kunde påverkas. Det var ju Gud han representerade. “Herren gav Job dubbelt igen mot vad han förut hade haft... Herren välsignade slutet av Jobs levnad ännu mer än början.” Job 42:10-12.VM 174.2

Med på listan över dem som genom självförnekelse har fått gemenskap med Jesus i hans lidande står en person i Gamla testamentet och en i Nya, nämligen Jonatan och Johannes döparen.VM 174.3

JonatanVM 174.4

Jonatan var av födsel arvinge till tronen, men han visste att han åsidosatts på grund av Guds beslut. Han var sin motståndares mest trofasta och kärleksfulla vän, och han skyddade Davids liv med risk för sitt eget. Han stod trofast vid sin fars sida i den mörka tid då hans makt försvagades och vid hans sida när han till sist föll. Jonatans namn röner stor uppskattning i himlen, och på jorden vittnar det om att osjälvisk kärlek är stark.VM 174.5

Johannes döparenVM 174.6

När Johannes döparen kom för att förkunna att Messias skulle komma, skapade det en stark reaktion i landet. FrånVM 174.7

plats till plats följdes han av stora människomassor av alla klasser och alla samhällsställningar. Men när Jesus kom, han som Johannes vittnat om, förändrades allting. Massorna följde Jesus och Johannes verk såg ut att fort ta slut. Ändå vacklade inte hans tro. “Han skall bli större och jag bli mindre.” Joh 3:30.VM 175.1

Tiden gick och det rike som Johannes troget väntat på grundades inte. I Herodes fängelsehåla där han var avstängd från frisk luft och den frihet han haft i öknen, väntade och vakade han.VM 175.2

Inga vapen, inga öppna fängelsedörrar, men de sjuka botades, budskapet predikades, människornas inre påverkades — allt det vittnade om Jesu uppgift.VM 175.3

Ensam i fängelsehålan där han precis som Mästaren undrade vart han var på väg, accepterade Johannes förtroendet att få känna gemenskap med Jesus i självuppoffring. Budbärare från himlen följde honom till graven. Fallna och inte fallna änglar såg hans seger och osjälviska arbete. Och i alla generationer sedan dess har lidande människor dragit lärdom av Johannes liv. I fängelsehålan, på schavotten, i lågorna, har människorna genom mörka århundraden fått kraft genom att tänka på honom om vilken Jesus sade: “Ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen.” Matt 11:11.VM 175.4

“Behöver jag säga mer? Tiden räcker inte till för att jag skall kunna berätta om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om David och Samuel och om profeterna. Genom sin tro kunde de besegra kungariken, utöva rättfärdighet och få löftena uppfyllda. De kunde täppa till lejonens gap, släcka rasande eld och undkomma svärdets egg. De var svaga men blev starka, fick kraft i striden och jagade främmande härar på flykten.VM 175.5

Kvinnor fick sina döda tillbaka uppståndna. Andra torterades till döds när de vägrade att låta sig befrias, eftersom de ville nå en bättre uppståndelse. Andra fick känna på hån och prygel, ja, också bojor och fängelse. De blev stenade, söndersågade, avrättade med svärd. De gick omkring i fårskinn och gethudar, de led brist, förföljdes och misshandlades; världen förtjänade inte att hysa dem. De måste hålla till i ödemarker och bergstrakter, i grottor och jordhålor.VM 176.1

Ingen av dessa som genom sin tro har fått Guds vittnesbörd fick se löftet uppfyllas. Gud har förutbestämt något bättre åt oss, och därför skall de uppnå fullkomligheten först tillsammans med oss.” Heb 11:32-40.VM 176.2