Familjen var tyngdpunkten i den undervisning som grundades i Edens trädgård. Adam kallades “son till Gud.” Luk 3:38. Och det var av sin Far som Adam och Eva fick sin undervisning. Det var verkligen fråga om en familjeskola.VM 43.1

I Guds utbildningsplan, som anpassades till människans villkor efter syndafallet, är Jesus Faderns representant. Han är den som förenar Gud och oss och han är vår främste lärare. Han i sin tur förordnade att vi skulle vara hans representanter. Familjen skulle vara skolan och föräldrarna lärarna.VM 43.2

På patriarkernas tid brukade skolundervisningen ske i familjen. Gud såg till att skolorna hade de bästa förutsättningar för att kunna utveckla karaktären och personligheten. De som lät Gud leda sig, fullföljde den plan som han hade fastställt redan vid världens början.VM 43.3

De som inte ville veta av Gud, byggde städer där de levde tillsammans med likasinnade. De kunde berömma sig av en prakt, lyx och omoral som påminner om den som idag utgör världsmetropolernas stolthet och förbannelse.VM 43.4

Men de som höll fast vid Guds principer bodde blandVM 43.5

åkrar och ängar, berg och kullar. De var jordbrukare och boskapsskötare och i sitt liv med alla dess möjligheter till kroppsarbete såväl som till studium och meditation, lärde de känna Gud och undervisade sina barn om hans skapelse.VM 44.1

Liten kunskap, liten troVM 44.2

Det var den formen av undervisning som Gud ville upprätta i Israel. Men när israeliterna fördes ut ur Egypten, var det inte många som var villiga att samarbeta med Gud och uppfostra och undervisa barnen. Föräldrarna behövde själva undervisning och fostran. Eftersom de hade levt som slavar hela sitt liv var de okunniga, obildade och förnedrade. De hade ingen stor kunskap om Gud och bara lite tro på honom. De var förvirrade av falska läror och hade påverkats av sin långa kontakt med hedendomen. Gud ville lyfta dem till en högre moralisk nivå, och därför försökte han undervisa dem om vem han var.VM 44.3

Guds avsikt var att stärka deras tro genom att visa den kraft som alltid verkar för deras bästa. Det gjorde han för och med israeliterna när de vandrade i öknen, hungriga, törstiga och trötta, och när de var utsatta för faror från hedniska fiender. Och när Gud väl hade lärt dem att lita på hans kärlek och kraft ville han med lagen visa dem den höga karaktärsstandard som han i sin godhet ville att de skulle nå.VM 44.4

Guds beskyddVM 44.5

Israeliterna fick många värdefulla kunskaper vid Sinai. De kunskaperna skulle förbereda dem för att ärva landet Kanaan. Omgivningarna passade bra för Guds avsikter. Molnstoden som hade varit vägvisare för dem under derasVM 44.6

vandring i öknen, vilade nu på toppen av berget och bredde ut sin skugga över hela slätten där folket hade slagit upp sina tält. På natten förvandlades molnstoden till en eldpelare som försäkrade dem om Guds beskydd. Och medan de sov föll det himmelska brödet mjukt ner på lägerplatsen.VM 45.1

På alla sidor var de omgivna av enorma, oländiga berg som i sin storslagenhet vittnade om evig varaktighet och Guds eviga majestät. Människorna insåg sin okunnighet och svaghet och att de inte förstod den makt som “väger bergen på en våg och höjderna på en viktskål.” Jes 40:12. Här ville Gud visa sin storhet för att israeliterna rätt skulle uppfatta den helighet som kännetecknar hans karaktär och hans bud och för att de skulle förstå den oerhörda skuld all överträdelse för med sig.VM 45.2

Guds husVM 45.3

Men det tog lång tid för folket att lära sig. Israeliterna hade i Egypten vant sig vid en materialistisk framställning av gudomen på en moraliskt mycket låg nivå. Därför var det svårt för dem att bilda sig en föreställning om en osynlig Guds existens och personlighet. Av medkänsla för deras svaghet gav Gud dem en symbol för att han var hos dem. “Och de skall göra åt mig”, sade han, “en helgedom, för att jag må bo mitt ibland dem.” 2 Mos 25:8.VM 45.4

När Mose skulle bygga den helgedom där Gud själv skulle bo, fick han veta att han i allt skulle följa den himmelska förebilden. Gud kallade upp honom på berget och visade honom helgedomen i himlen och allt som hörde till den.VM 45.5

På det sättet uppenbarade Gud sitt höga karaktärsideal för det folk som han ville ha sin boplats hos. Mönster-VM 45.6

bilden fick de när lagen gavs vid Sinai och när Gud gick förbi Mose och utropade: “Herren! Herren! — en Gud barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet och trofasthet.” 2 Mos 34:6.VM 46.1

Men i sig själva förmådde de inte leva upp till det idealet. Uppenbarelsen vid Sinai kunde bara visa dem deras behov och hjälplöshet. Offertjänsten i helgedomen skulle ge dem ytterligare en lärdom — att deras synder kunde förlåtas och att de kunde få kraft från Frälsaren att leva i lydnad.VM 46.2

Helgedomen skulle vara en symbol och Jesus skulle uppfylla den. Allt i helgedomen hade djup andlig innebörd — de gyllene väggarna som i alla regnbågens färger reflekterade draperierna med dess invävda keruber; vällukten från den ständigt brinnande rökelsen som fyllde hela byggnaden; prästerna i sina skinande vita kläder och den djupa mystiken i det allraheligaste, där Guds härlighet fanns ovanför locket på förbundsarken mellan de två tillbedjande änglarna. Gud ville att människorna skulle förstå hans avsikter. Paulus talade genom den helige Ande om samma gudomliga avsikt:VM 46.3

“Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er? Om någon förstör Guds tempel, skall Gud förgöra honom. Ty Guds tempel är heligt, och ni är det templet.” 1 Kor 3:16,17.VM 46.4

Skicklighet och samarbeteVM 46.5

Det var såväl en stor förmån och ära som ett stort ansvar för israeliterna att få bygga helgedomen. Ett folk som just hade befriats från slaveri skulle nu i öknen resa ett byggnadsverk av obeskrivlig skönhet. Det skulle komma att kräva de dyrbaraste material och de skickligaste hantver-VM 46.6

kare och konstnärer. Det kunde tyckas vara ett häpnadsväckande uppdrag. Men Gud som gav uppdraget lovade att han skulle samarbeta med alla medhjälparna.VM 47.1

“Och Herren talade till Mose och sade: Se, jag har kallat och nämnt Besalel, son till Uri, son till Hur, av Judas stam. Och jag har uppfyllt honom med Guds Ande, med vishet och förstånd och kunskap och med allt slags slöjdskicklighet... Och se, jag har gett honom till medhjälpare Oholiab, Ahisamaks son, av Dans stam, och åt alla er konstförfarna män har jag gett vishet i hjärtat.” 2 Mos 31:1-6.VM 47.2

Vilken unik yrkesskola där i öknen, en skola med Jesus och änglarna som lärare!VM 47.3

Hela folket skulle delta i arbetet med helgedomen och inredningen av den. Och det fanns arbete för både hjärna och hand. Många olika slags material behövdes och alla inbjöds att lämna de bidrag de kände sig manade till. När de arbetade och gav material till helgedomen fick de lära sig att samarbeta med Gud och varandra. Men de skulle också träna sin samarbetsvillighet och bygga upp ett andligt tempel, Guds tempel, inom sig.VM 47.4

OrganisationVM 47.5

Redan från första början av sin vandring från Egypten hade israeliterna fått träna samarbete och disciplin. Innan de ens hade lämnat Egypten delades folket tillfälligt upp i grupper med ansvariga ledare. Vid Sinai fullbordades sedan organisationen.VM 47.6

I alla detaljer i det hebreiska systemet kunde man tydligt se Guds arbetssätt. Gud var medelpunkten för all auktoritet och makt. Mose som var hans representant, skulle skipa rätt i Guds namn. Därefter följde de sjuttioVM 47.7

äldste, sedan prästerna och furstarna, och under dem föreståndarna — “somliga över tusen, andra över hundra, andra över femtio och andra över tio.” 5 Mos 1:15. Till sist kom funktionärer med särskilda ansvarsområden.VM 48.1

Hela lägret var i detalj systematiskt organiserat med helgedomen i mitten där Gud bodde och prästernas och leviternas tält runt omkring den. Utanför dem låg de olika stammarnas läger, alla med sin egen flagga.VM 48.2

RenhetVM 48.3

Mycket noggranna sanitära regler infördes. De infördes inte bara av hälsoskäl utan som förutsättning för att bevara Guds närvaro bland dem. Med auktoritet från Gud förklarade Mose för folket: “Ty Herren, din Gud, vandrar fram i ditt läger för att hjälpa dig... Därför skall ditt läger vara heligt.” 5 Mos 23:14.VM 48.4

VanorVM 48.5

I den undervisning israeliterna fick ingick alla deras livsvanor. Allt som rörde deras välfärd var föremål för Guds omsorg och omfattades av hans lagar.VM 48.6

Till och med när Gud försåg dem med mat tänkte han på deras bästa. Mannat han gav dem i öknen innehöll just den näring de behövde för att ge dem fysisk, intellektuell och moralisk kraft. Trots att många av dem protesterade mot den enformiga kosten och längtade tillbaka till den tid då de” satt vid köttgrytorna och hade mat nog att äta”, blev de ändå överbevisade om hur förnuftigt Guds val av mat var. 2 Mos 16:3. Trots det hårda livet i öknen fanns det inte någon med bräcklig hälsa bland de tolv stammarna.VM 48.7

Lagen — en vägledareVM 49.1

På alla deras vandringar skulle arken som innehöll Guds lag bäras främst. På den plats där molnskyn sedan sänkte sig skulle de slå läger, och så länge den vilade över helgedomen stannade de kvar på lägerplatsen. När den höjde sig fortsatte de sin vandring. ”Och så ofta arken bröt upp sade Mose: ‘Stå upp Herre. Må dina fiender bli förskingrade, och må de som hatar dig fly för ditt ansikte och när den sattes ned, sade han: ‘Kom tillbaka, Herre, till Israels mångtusenden’.” 4 Mos 10:35, 36.VM 49.2

Sång och musikVM 49.3

Medan israeliterna vandrade genom öknen inpräntades många lärdomar hos dem genom sång. När de befriades från Faraos här stämde hela folket upp en segersång. Den jublande körsången ljöd långt ut över hav och öken, och ekot dånade från bergväggarna med det triumferande budskapet: “Sjung till Herrens ära, ty högt är han upphöjd.” 2 Mos 15:21. Den sången upprepades ofta under resan och varje gång gav den nytt mod och ny tro till de trötta pilgrimerna.VM 49.4

På uppmaning från Gud tonsattes buden och allt de innehöll av löften om hjälp och skildringar av hur de räddats från faror. Till ackompanjemang av olika instrument vandrade hela folket taktfast framåt medan de för-enade sina röster i lovsång.VM 49.5

När de sjöng sångerna glömde de sina svårigheter och prövningar. Den rastlösa, oroliga andan lugnades ner och sanningens principer inpräntades i minnet och tron blev starkare. Gemensamma handlingar lärde dem ordning och enhet. Samtidigt kom människorna närmare Gud och varandra.VM 49.6

Så här förklarade Mose Guds handlingssätt med Israel under de fyrtio årens vandringar i öknen: ” Så skall du förstå i ditt hjärta att Herren, din Gud, fostrar dig, som en man fostrar sin son... och du skall komma ihåg allt som har skett på den väg Herren, din Gud, nu i fyrtio år har låtit dig vandra i öknen, för att tukta dig och pröva dig, så att han kunde få kännedom om vad som var i ditt hjärta: om du ville hålla hans bud eller inte.” 5 Mos 8:5, 2.VM 50.1

“Han fann honom i öknens land, i ödsligheten, där ökendjuren tjöt. Då tog han honom i sitt beskydd och sin vård, han bevarade honom som sin ögonsten. Liksom en örn lockar sin avkomma ut till flykt och svävar upp ovanför sina ungar, så bredde han ut sina vingar och tog honom och bar honom på sina fjädrar. Herren ensam ledde honom, och ingen främmande gud jämte honom.” 5 Mos 32:10-12.VM 50.2

“Ty han tänkte på sitt heliga ord, på sin tjänare Abraham. Så förde han ut sitt folk med fröjd, med jubel dem som han hade utvalt. Han gav åt dem hedningarnas länder och folkens fördärv fick de till besittning, för att de skulle hålla hans stadgar och ta hans lagar i akt.” Ps 105:42-45.VM 50.3

Israel blev en förebildVM 50.4

Gud gav Israel alla tänkbara förmåner för att de skulle kunna ära honom i sitt liv och bli en välsignelse för de länder som låg runt omkring dem. Om de följde honom och lydde honom, lovade han att han skulle upphöja dem över alla folk, till “lov, berömmelse och ära.” 5 Mos 26:19. “Och alla folk på jorden”, sade han, “skall se att du är uppkallad efter Herrens namn, och de skall frukta dig.” 5 Mos 28:10. Länder som fick höra lagarna skulle säga: “IVM 50.5

sanning, ett vist och förståndigt folk är detta stora folk.” 5 Mos 4:6.VM 51.1

Föräldrarnas undervisningVM 51.2

I de lagar som Israel fick ingick också noggranna föreskrifter om undervisning. Gud hade visat sig för Mose vid Sinai som “barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet och trofasthet.” 2 Mos 34:6.VM 51.3

De principer som fanns i hans lag, skulle föräldrarna i Israel förmedla till sina barn. På Guds befallning uppmanade Mose dem: “Dessa ord som jag idag ger dig skall du lägga på ditt hjärta. Och du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp.” 5 Mos 6:6, 7.VM 51.4

Det är inte meningen att Guds bud ska presenteras som någon torr teori. De som ska förmedla principerna måste själva praktisera dem. De kan bara påverka andra när de själva återspeglar Guds karaktär och är ärliga, storsinta och osjälviska.VM 51.5

God undervisning går inte ut på att tvinga kunskaper på en omogen och oemottaglig människa. Först måste man väcka den intellektuella förmågan och skapa intresse. Det behovet tillgodosågs också i Guds metod för undervisning. Han som skapade hjärnan och föreskrev vilka funktioner den skulle fylla, såg också till att den skulle kunna utvecklas enligt de principerna.VM 51.6

Gud illustrerade sina principer för israeliterna på många olika sätt och hjälpte dem att inpränta dem i minnet. Det skedde genom oräkneliga ceremonier och symboler både i hemmet och i helgedomen, i arbete såväl som i lek men också i naturen och konsten, i heliga byggnader och vidVM 51.7

minnesstenar. När intresset väl var väckt kunde undervisningen påverka både hjärtat och intellektet.VM 52.1

I Guds undervisningsplan för sitt utvalda folk framgår det tydligt att den som sätter Gud främst, lever ett fullvärdigt liv. Gud fyller alla behov som finns hos människorna och han arbetar ständigt för att utveckla alla förmågor.VM 52.2

Kärlek till det skönaVM 52.3

Skaparen som är ursprunget till all skönhet och själv älskar det som är vackert, skapade också sina barn med ett behov av skönhet och en längtan efter den. Han gav dem också ett socialt behov, ett behov av vänskaplig samvaro och hjälpsamhet som i sin tur ökar medkänslan och gör livet ljusare och trevligare.VM 52.4

Högtiderna som läromedelVM 52.5

Israels högtider och fester utgjorde en viktig del av undervisningen. I vanliga fall var familjen både skola och kyrka. Föräldrarna undervisade nämligen sina barn både på det materiella och det andliga planet.VM 52.6

Men tre gånger om året samlades man till socialt umgänge och andakt. Till att börja med träffades man i Silo och sedan i Jerusalem. Det var bara fäder och söner som behövde gå dit, men ingen ville gå miste om festerna och så långt som möjligt följde alla i samtliga hushåll med. Främlingarna, leviterna och de fattiga, följde också med. Det var folk som israeliterna var särskilt gästfria mot.VM 52.7

Vandringen till Jerusalem var enkel och traditionsenlig. Resan var en glädje under alla årstider. Alla, de gråhåriga såväl som småbarnen, kom med sina tackoffer för att möta Gud i hans heliga tempel. På vägen berättade de vuxna för de hebreiska barnen om det förgångna, berättelser somVM 52.8

både unga och gamla gärna lyssnade på. Och de sjöng samma sånger som hade uppmuntrat pilgrimerna under vandringen i öknen. Sångerna om Guds bud, naturens skönhet och den glada stämningen gjorde det lättare för många barn och ungdomar att komma ihåg allt de fick höra och vara med om.VM 53.1

De ceremonier som ägde rum i Jerusalem i samband med påsken var avsedda att sätta fantasin i rörelse och tala till hjärtat. Ceremonierna var många: sammankomsten på kvällen, männen med sina höftkläden, skor och stavar, den skyndsamma måltiden, påskalammet, det osyrade brödet och de bittra örterna. Under allvarstyngd tystnad berättade man hur förfäderna i Egypten stänkt blod på dörrkarmarna, hur dödsängeln gått fram och hur folket marscherat ut ur slaveriets land.VM 53.2

Under skördehögtiden bar folket fram offergåvor från trädgårdar och åkrar, och under den vecka som högtiden varade bodde man i lövhyddor. Den sociala gemenskapen, demhögtidliga minnesgudstjänsten och den generösa gästfriheten mot Guds medarbetare leviterna som tjänstgjorde i templet, och mot hans barn, främlingarna och de fattiga, fyllde alla med tacksamhet till Gud som under hela året hade gett dem sin godhet och nu en rik skörd.VM 53.3

En trogen israelit tillbringade en hel månad varje år på det sättet. Det var en tid utan bekymmer och arbete, och så gott som hela tiden ägnade man åt utbildning.VM 53.4

Att äga markVM 53.5

När Gud lät sitt folk ärva det utlovade landet var det hans avsikt att lära dem, och genom dem kommande generationer, rätta principer när det gällde äganderätt till mark.VM 53.6

Landet Kanaan var fördelat bland folket, med undan-VM 53.7

tag för leviterna som hade ansvar för tjänstgöringen i helgedomen. Även om man en kortare tid fick lov att göra sig av med en jordegendom, kunde man inte undanhålla arvsrätten från sina barn. När som helst hade man rätt att köpa tillbaka sin egendom. Vart sjunde år skrevs alla skulder av och vart femtionde år, det så kallade jubelåret, återlämnades all markegendom till den ursprunglige ägaren. På så sätt var varje familjs egendom säkrad, samtidigt som man förhindrade både extrem fattigdom och extrem rikedom.VM 54.1

När Gud delade upp landet bland folket gav han dem den arbetsuppgift som är förmånligast för människans utveckling. Det var samma arbetsuppgift som han gav Adam och Eva i Edens trädgård, nämligen att ta hand om växter och djur.VM 54.2

Ytterligare ett tillfälle för folket att förbättra sin utbildning inträffade vart sjunde år. Då upphörde nämligen allt jordbruksarbete, eftersom jorden skulle ligga i träda och de fattiga då fick ta hand om allt som växte upp av sig självt. Det året fick man tillfälle att studera något ämne på djupet. Man fick också mer tid för socialt umgänge och tillbedjan, men även för välgörenhet som annars alltför ofta trängdes undan av vardagsslit och bekymmer.VM 54.3

Hur annorlunda skulle inte världen se ut idag om man hade följt Guds äganderättsprinciper! Då skulle det ha gått att förhindra mycket av det ohyggliga våld som i alla tider har frammanats av att de rika förtrycker de fattiga och av att de fattiga hatar de rika.VM 54.4

Samtidigt som Guds ägandeprinciper skulle ha kunnat förhindra att några få människor blivit så förmögna, skulle de också ha kunnat förhindra att tiotusentals människor utnyttjats i det dåligt betalda arbete som krävdes för attVM 54.5

bygga upp de kolossala förmögenheterna.VM 55.1

Guds principer skulle också idag kunna förhindra att så många saknar utbildning. Det skulle rädda dem från moraliskt förfall. Reglerna skulle kunna leda till en fredlig lösning på de problem som nu hotar att fylla världen med anarki och blodsutgjutelse.VM 55.2

TiondeVM 55.3

En tiondel av all inkomst tillhörde Gud, vare sig den härstammade från trädgården, åkern, fåren eller nötkreaturen. Detsamma gällde såväl intellektuellt som praktiskt arbete.VM 55.4

Att ge Gud ett andra tionde för att underlätta livet för de fattiga och till annan välgörenhet påminde folket om att Gud äger allt och att de hade möjlighet att förmedla hans välsignelser.VM 55.5

Avsikten med tiondegivandet var att bli av med all trångsynt själviskhet och att frammana frikostighet och storsinthet.VM 55.6

SammanfattningVM 55.7

Guds avsikt var att medel och mål för utbildningen i Israel skulle vara kunskap om honom, gemenskap med honom både i studier och arbete, och likhet med honom till karaktär och personlighet. Det var en sådan undervisning Gud förmedlade till föräldrarna och som de i sin tur skulle förmedla till sina barn.VM 55.8

Sektion 2—llustrationer

Kapitel 6—Profetskolorna