Kapitel 3—Kunskapen om det goda och det onda

“De har haft kunskap om Gud men... deras oförständiga hjärtan förmörkades.” (Rom 1:21)

Trots att våra första föräldrar var rena och oskuldsfulla när de skapades, kunde det inte uteslutas att de kunde handla fel. Gud skulle ha kunnat skapa dem utan förmåga att överträda hans bud, men det skulle ha hindrat dem från att utveckla sin karaktär och sin personlighet — de skulle inte ha tjänat Gud av fri vilja utan av tvång. Därför gav han dem förmåga att välja och att lyda eller inte lyda. Men innan Gud kunde ge dem sin fullständiga välsignelse, måste deras kärlek och trohet prövas.VM 31.1

I Edens trädgård stod “kunskapens träd på gott och ont... Herren Gud befallde mannen och sade: ‘Av alla andra träd i lustgården må du fritt äta, men av kunskapens träd på gott och ont skall du inte äta’.” 1 Mos 2:9-17. Gud ville inte att Adam och Eva skulle lära känna det onda. Det var av kärlek Gud undanhöll kunskapen om det onda från dem — om synden och dess följder, om mödosamt arbete, bekymmer, besvikelse och sorg, smärta och död.VM 31.2

De lockades av nyfikenhetVM 31.3

Samtidigt som Gud hela tiden ville människornas bästa, hade Satan deras undergång som mål. När Eva inte bryddeVM 31.4

sig om Guds förmaningar om det förbjudna trädet och tog sig friheten att gå fram till det, träffade hon sin fiende. Och när Satan väl hade väckt hennes intresse och nyfikenhet, började han iörneka Guds ord och försökte locka fram tvivel på Guds vishet och godhet. När Eva förklarade att Gud hade sagt att de inte skulle äta av kunskapens träd, eftersom de skulle dö om de gjorde det, svarade frestaren: “Ingalunda skall ni dö; men Gud vet, att när ni äter av det, skall era ögon öppnas, så att ni blir såsom Gud och förstår vad gott och ont är.” 1 Mos 3:4, 5.VM 32.1

Satan försökte få Eva att tro att kunskapen om det goda tillsammans med kunskapen om det onda skulle bli till glädje och nytta för dem och att Gud undanhöll dem något gott, när han förbjöd dem att äta frukten. Satan hävdade att förbudet berodde på att alla som åt av frukten fick del av Guds vishet och kraft. Och på så sätt, menade han, hindrade Gud Adam och Eva från att utvecklas och gjorde att det blev omöjligt för dem att nå fullständig lycka. Dessutom påstod Satan att han själv hade ätit av den förbjudna frukten och att det hade gett honom talets gåva. Det om något var väl ett bevis, menade han, på att också de skulle få nya oanade förmågor och kunna utöka sin kunskap på områden som de hittills varit utestängda från.VM 32.2

Men när Satan gjorde anspråk på att ha dragit stor nytta av att ha ätit av den förbjudna frukten, talade han inte om att han på grund av sin överträdelse hade blivit utkastad från himlen. Det bedrägeriet dolde han så skickligt — under förevändning att det var sant — att Eva som blivit förblin-dad, smickrad och lurad, inte genomskådade det. Hon fylldes av ett starkt begär efter det som Gud förbjudit, och hon tvivlade på Guds vishet. Hon kastade bort tron, nyckeln till kunskap.VM 32.3

“Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och att det var en lust för ögonen och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man fick förstånd av det och hon tog av dess frukt och åt.” 1 Mos 3:6. Frukten smakade härligt och när hon åt, verkade det som om hon fylldes av en livgivande kraft. Hon intalade sig att hon nu sprängde ramarna för sin tidigare begränsade existens. Och när hon väl själv hade trotsat Guds förbud, frestade hon också sin man till att äta av den förbjudna frukten.VM 33.1

Förlorade alltVM 33.2

Fienden hade sagt att deras ögon skulle öppnas “så att ni blir såsom Gud och förstår vad gott och ont är.” 1 Mos 3:5. Och visst öppnades deras ögon, men den insikt de fick var verkligen inte till glädje. Kunskapen om det onda och om syndens förbannelse var allt de vann. Frukten i sig själv innehöll inget giftigt, och synden bestod inte bara av att de gav efter för aptiten. Det var tvivlet på Guds godhet, tvivlet på hans ord och upproret mot hans auktoritet som gjorde våra första föräldrar till överträdare. Detta förde kunskapen om det onda in i världen. Det banade väg för falskhet och lögner av alla slag.VM 33.3

Människorna förlorade allt när de valde att lyssna på bedragaren i stället för på Gud som är sanning och som är den enda som vet allt. När det onda blandades med det goda blev deras sinnen förvillade. Deras intellektuella och andliga förmåga blev sämre. De kunde inte längre upp-skatta det goda som Gud så frikostigt hade gett dem.VM 33.4

Adam och Eva hade valt att lära känna det onda, och om de någonsin skulle kunna vinna tillbaka det som de hade förlorat, måste de göra det under de ogynnsamma omständigheter de själva hade skapat åt sig. De fick inte boVM 33.5

kvar i Edens trädgård, eftersom fullkomligheten där inte kunde lära dem allt de nu behövde veta. Deras sorg kände inga gränser när de sade farväl till de fullkomliga och vackra omgivningar som de lärt sig älska och gav sig iväg ut för att leva på en jord som nu drabbats av synd.VM 34.1

Naturen fortfarande en lärobokVM 34.2

Gud sade till Adam: “Eftersom du lyssnade till din hustrus ord och åt av det träd om vilket jag hade befallt dig och sagt: ‘Du skall inte äta av det’, därför må marken vara förbannad för din skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina livsdagar. Törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skall vara din föda. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, tills du vänder åter till jorden; ty av den är du tagen. Ty du är stoft, och till stoft skall du åter bli.” 1 Mos 3:17-19.VM 34.3

Fastän jorden hade blivit märkt av förbannelsen, skulle naturen ändå vara en lärobok för människorna. Men den representerade inte längre bara det goda, för spåren efter synden märktes överallt, på jorden, i havet och i luften. Det som förut bara vittnat om Guds karaktär och gett kunskap om det goda, var nu också präglat av Satan och gav kun¬skap om det onda. I alla tider skulle människan få se både det onda och det goda i naturen och kunna dra lärdom av syndens följder.VM 34.4

I vissna blommor och fallna löv såg Adam och Eva de första tecknen på förfall. De blev plågsamt medvetna om att allt levande måste dö. Till och med luften som de var beroende av för att leva, vittnade om döden.VM 34.5

De blev också ständigt påminda om hur de i Edens trädgård hade rått över allt skapat. Där hade Adam varit som en kung för djuren, och så länge han var trogen motVM 34.6

Gud hade hela naturen godtagit hans auktoritet. Men när han trotsade Guds bud, förlorade han sin ställning. Han hade låtit sig fyllas av en upprorsanda som nu spritt sig till hela djurvärlden. Därför var det inte bara människornas nya villkor som vittnade om den tragiska kunskap som det onda fört med sig, utan också djurens beteende, skogens träd, gräset på ängarna och till och med själva luften.VM 35.1

RäddningsplanVM 35.2

Men människorna var inte helt utlämnade till följderna av det onda de hade valt. Samtidigt som Gud uttalade sin dom över Satan, tillkännagav han också sin plan för att rädda människorna. “Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna skall trampa sönder ditt huvud, och du skall stinga den i hälen.” 1 Mos 3:15. De orden sade Gud i samband med sin dom över våra första föräldrar, och för dem innebar det ett löfte. Innan Gud talade till dem om törnen och tistlar och om den sorg och det mödosamma arbete och den död de skulle få uppleva, fick de höra de här hoppfulla orden. Allt de hade förlorat när de gav efter för Satan, kunde de få tillbaka genom Kristus.VM 35.3

Samma hopp finns också i naturen. Trots syndens förödande spår vittnar naturen inte bara om skapelsen utan också om räddningen från synd. Trots de tydliga tecknen på förbannelse i naturen och allt som bryts ner och dör, är den ändå värdefull och vacker och visar tecken på livgivande kraft. Träden fäller sina löv för att kunna kläs i ny lövdräkt, blommorna dör för att återuppstå i ny skönhet. I allt i naturen finns en försäkran om att vi kan skapas på nytt till “den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till.” Ef 4:24. Vi får vårt hopp från just sådant iVM 35.4

naturen som också påminner oss om vår stora förlust.VM 36.1

Lika långt som inflytandet från det onda når ut, hörs också Faderns röst. Han ber oss, sina barn, att känna igen synden i detonda som sker. Han uppmanar oss att överge det onda och inbjuder oss att ta emot det goda.VM 36.2