Kapitel 7—Stora människors liv

“Den rättfärdiges frukt är ett livets träd.” (Ords 11:30)

I Bibeln kan vi se många exempel på vad god fostran och undervisning kan åstadkomma. Där står det om en rad stora människor vars personlighet formades av Gud, män som genom sina liv blev till välsignelse för sin samtid och som framstod som Guds representanter. Bland dem finns Josef, Daniel, Mose, Elisa och Paulus. Vi kan beskriva dem som de klokaste statsmän, de visaste lagstiftare, de mest trogna av alla reformatorer och de mest lysande lärare världen har känt — med undantag av Jesus som talade som ingen förut hade talat.VM 63.1

Både Josef och Daniel fördes i sin tidiga ungdom med våld bort från sitt hem till hedniska länder, just när de stod på tröskeln till vuxenvärlden.VM 63.2

Särskilt Josef utsattes för sådana frestelser som ofta drabbar människan, när levnadsvillkoren drastiskt förändras. Från att ha varit mycket väl omhändertagen hemma, blev han slav hos Potifar. Efter en tid vann han Potifars förtroende och blev både hans förtrogne och kom-panjon, han blev affärsman med en bakgrund av studier, skarp iakttagelseförmåga och kontakt med människor. Det gjorde Josef till en framstående administratör. När hanVM 63.3

sedan anklagades på falska grunder kastades han i Faraos fängelsehåla som statsfånge och där satt han utan minsta hopp om upprättelse eller frigivning. I en nationell kris blev han sedan ombedd att stå i spetsen för hela riket. Vad var det som gav honom kraft att hålla sig trogen mot sina ideal?VM 64.1

Stod fast i motgångenVM 64.2

Det innebär en viss fara för vem som helst att inneha en hög ställning. På samma sätt som stormen lämnar blommorna i dalen oskadda men rycker upp träden på bergets topp, drabbar de stora frestelserna sällan de lägsta i samhället utan i stället dem som haft de största framgångarna och blivit hedrade. Men Josef stod lika fast i motgång som i medgång. Han visade samma trohet i Faraos palats som i fängelsehålan.VM 64.3

Redan som barn hade Josef fått lära sig om Guds kärlek och om ett liv i trohet mot honom. Ofta hade han i sin fars tält under stjärnhimlen fått höra berättelsen om drömmen vid Betel. Där var stegen som sträckte sig ända upp till himlen, och änglarna som skyndade upp och ner och till sist Gud själv som visade sig för Jakob från sin tron.VM 64.4

Josef hade också fått höra berättelsen om kampen vid Jabbok, där Jakob efter att ha gett upp sina omhuldade synder stod som segrare och kallades Guds furste.VM 64.5

Josef blev herdepojke och fick sköta om sin fars hjordar. Det var ett enkelt och sunt liv som gynnade utvecklingen av både hans fysiska och mentala förmågor. Det skarpa intellekt och den principfasthet som kännetecknade Josef uppstod ur den gemenskap han hade med Gud i naturen och när han studerade de stora lärdomar som hans far gett till honom som ett heligt arv.VM 64.6

Glömde inte sin GudVM 65.1

Josef kom ihåg sin fars Gud under sin smärtsamma resa på väg till slaveriet i Egypten när han för sista gången såg sitt barndomshem i Kanaan på avstånd. Han kom ihåg den undervisning han fått i sin barndom och han blev glad när han bestämde sig för att förbli trogen och alltid handla som det anstår en undersåte till himlens kung.VM 65.2

Josef förblev trogen, trots sitt svåra liv som främling och slav och trots att han var omgiven av alla de lockelser och omoraliska seder som hör till hednisk tillbedjan. Den religionsutövning Josef mötte omgavs av kungamaktens rikedomar, kultur och pompa. Han hade lärt sig att göra sin plikt. Den trohet Josef visade, både som slav och överordnad, gjorde honom starkare och förberedde ho¬nom för en högre uppgift.VM 65.3

På den tiden, när Josef kallades till Faraos hov, var Egypten en stormakt. Inget land kunde jämföra sig med Egypten, varken i fråga om kultur, konst eller bildning. Josef bar ansvaret för rikets affärer under en tid med stora svårigheter och risker, och han gjorde det på ett sätt som vann både kungens och folkets förtroende. Farao “satte honom till herre över sitt hus, till att råda över all hans egendom. Han skulle binda hans furstar efter sin vilja och lära hans äldste vishet.” Ps 105:21, 22.VM 65.4

Talade med gudomlig kraftVM 65.5

Bibeln avslöjar hemligheten i Josefs liv. När Jakob skulle välsigna sina barn talade han med gudomlig kraft och med sköna ord. Detta är vad han sade om Josef, sin käraste son:VM 65.6

“Ett ungt fruktträd är Josef, ett ungt fruktträd vid källan; dess grenar når upp över muren. Bågskyttar oroar honom, de skjuter på honom och ansätter honom. DockVM 65.7

förblir hans båge fast och hans händer och armar späns¬tiga, genom dens händer, som är den Starke i Jakob... genom din faders Gud — han skall hjälpa dig, genom den Allsmäktige — han skall välsigna dig med välsignelser från himmelen därovan, välsignelser från djupet som utbreder sig därnere... Din faders välsignelse når ögat, högre än mina förfäders välsignelser, de når upp till de eviga höjdernas härlighet. De skall komma över Josefs huvud, över dens hjässa, som är en furste bland sina bröder.” 1 Mos 49:22-26.VM 66.1

Trohet mot sin osynlige Gud och tro på honom var Josefs ankare. Det var hemligheten bakom hans kraft.VM 66.2

“Dock förblir hans båge fast och hans händer och armar spänstiga, genom dens händer, som är den Starke i Jakob.”VM 66.3

Daniel, himlens ambassadörVM 66.4

Daniel och hans vänner i Babel levde under gynnsammare förhållanden än vad Josef gjorde under sina första år i Egypten, men de karaktärsprov de utsattes för var säkert inte mindre påfrestande.VM 66.5

Några ungdomar av kunglig släkt fördes bort från sina tämligen enkla judiska hem till den praktfulla babyloniska huvudstaden. De kallades till kungens palats där de valdes ut för speciella uppdrag. I det kungliga hovet som överflödade av lyx var den moraliska standarden inte särskilt hög och ungdomarna utsattes för stora frestelser varje dag.VM 66.6

De babyloniska segerherrarna tyckte sig kunna bevisa att deras religion och traditioner var överlägsna den hebreiska religionen och de hebreiska traditionerna. Bevisen var många, påpekade de, och hänvisade till att de som tillbad Herren nu var fångar i Babylon, att kärlen frånVM 66.7

Guds hus nu stod i de babyloniska gudarnas tempel och att Israels kung var babyloniernas fånge.VM 67.1

Guds avsikt var att de förödmjukelser israeliterna utsattes för på grund av att de inte följde Guds bud, skulle bli ett bevis för babylonierna om hans överhöghet, om hans buds helighet och om de säkra följderna av lydnad. Men det vittnesbördet kunde han bara ge genom dem som var trogna mot honom.VM 67.2

Redan i början av sin karriär i Babylon ställdes Daniel och hans vänner inför ett avgörande prov. Det faktum att de skulle få sin mat från det kungliga bordet var uttryck både för kungens välvilja gentemot dem och för hans omsorg om dem. Men eftersom en del av maten hade offrats åt avgudar, var maten på kungens bord tillägnad avgudadyrkan. Om ungdomarna hade ätit av det dignande bordet skulle man ha ansett att de tog del i hyllandet av avgudarna. Men deras trohet mot Gud förbjöd dem att vara med om en sådan vördnadsbetygelse. Inte heller ville de ta den risk hovlivets lyx och utsvävningar skulle innebära för deras fysiska, intellektuella och andliga utveckling.VM 67.3

Sökte alltid det bästaVM 67.4

Daniel och hans vänner hade fått noggrann undervisning om principerna i Guds ord. De hade fått lära sig att offra det världsliga för det andliga och att alltid söka det allra bästa. Belöningen för det fick de nu. Deras måttliga vanor och deras ansvarskänsla som Guds representanter ledde till den bästa utvecklingen av såväl fysiska som intellektuella och andliga förmågor. När de i slutet av sin utbildning förhördes tillsammans med andra som skulle hedras i riket “fanns bland dem alla ingen som kunde liknas vidVM 67.5

Daniel, Hananja, Misael och Asarja.” Dan 1:19.VM 68.1

Vid Babels hov fanns representanter från alla länder. Där fanns män med de mest lysande förmågor, män som av naturen var rikt utrustade och dessutom väl förtrogna med den tidens bildning och kultur. Trots det överglänste de hebreiska fångarna allihop. Ingen kunde jämföras med dem i fråga om fysisk styrka och skönhet, intellektuell skärpa och litterär bildning. “Och närhelst kungen tillfrågade dem i en sak som fordrade vishet i förståndet, fann han dem vara tio gånger klokare än någon av de spåmän och besvärjare som fanns i hela hans rike.” Dan 1:19.VM 68.2

Statsminister i tvä rikenVM 68.3

Redan i sin ungdom visade Daniel orubblig trohet mot Gud och kompromisslös självbehärskning. Hans värdighet och hövliga hänsynsfullhet vann tillgivenhet och gunst hos den hedniska officer som hade ansvaret för honom. Det dröjde inte länge förrän han upphöjdes till statsminister i riket. Och den posten behöll han under flera regenters tid, till och med när riket föll samman och ett rivaliserande rike upprättades. Hela tiden visade han prov på en sådan vishet och sådana statsmannaegenskaper, en så fullstän-dig finkänslighet och artighet, en godhet i förening med okuvlig principfasthet att inte ens hans fiender kunde “finna något som var orätt, eftersom han var trogen i sin tjänst.” Dan 6:4.VM 68.4

Eftersom Daniel så fullständigt litade på Gud fick han profetisk förmåga. Samtidigt som man hedrade honom med en hög politisk ställning där han blev anförtrodd rikets hemligheter, hedrade Gud honom som sin ambassadör och avslöjade för honom vad som skulle ske i framtiden. På grund av sitt umgänge med Guds ambassadörVM 68.5

tvingades de hedniska regenterna att erkänna Daniels Gud. “I sanning”, förklarade Nebukadnessar, “er Gud är en Gud över andra gudar och en herre över kungar och en uppenbarare av hemligheter.” Dan 2:47.1 sin skrivelse “till alla folk och stammar och språk som fanns på hela jorden” upphöjde Darejaves “Daniels Gud. Ty han är den levande Guden, som förblir evinnerligen, och hans rike är sådant att det inte kan förstöras och hans välde består intill änden. Han är en räddare och hjälpare, och han gör tecken och under i himmelen och på jorden.” Dan 6:25-27.VM 69.1

Ärliga och uppriktiga mänVM 69.2

I sitt förstånd och sin rättvisa, med renhet och godhet i sitt dagliga liv och i sin hängivenhet till folket som var avgudadyrkare, visade Josef och Daniel att de var principfasta och höll fast vid sin tidigare uppfostran. De förblev trogna mot den Gud de representerade. De här båda männen var ärade av hela folket i Egypten respektive Babylon, och de hedniska folk som bodde där och i alla andra länder som hade något med dem att göra såg i dem en bild av Guds godhet och välvilja och en bild av Jesu kärlek.VM 69.3

Vilket livsverk de här hebreerna utförde! När de tog farväl av sitt barndomshem, kunde de inte drömma om hur långt de skulle gå. De var trogna och fasta och överlät sig åt Guds ledning, för att de skulle vara redskap som Gud kunde använda för att genomföra sina planer.VM 69.4

Samma mäktiga budskap som de framförde vill Gud visa genom barnen och ungdomarna idag. Berättelserna om Josef och Daniel visar vad han vill göra för dem som överlämnar sig till honom och helhjärtat försöker nå hans mål.VM 69.5

Det som behövs mest i världen idag är människor som inte låter sig köpas eller säljas, som innerst inne är ärliga och uppriktiga, som inte är rädda för att kalla synden vid dess rätta namn, människor vars samvete pekar lika fast mot deras plikt som kompassnålen mot norr, människor som håller fast vid det rätta, även om himlarna rasar samman.VM 70.1

Men en sådan karaktär får vi inte aven tillfällighet. Den beror inte på särskilda förmåner eller ödets nycker. En god karaktär är en följd av självdisciplin och av att man låter lägre böjelser underkasta sig högre böjelser — att vi överlåter oss till att i kärlek tjäna Gud och andra.VM 70.2

Ungdomarna behöver få lära sig att deras förmågor inte kommer från dem själva. Styrka, tid och intellekt är lånade. De tillhör Gud och alla ungdomar borde besluta sig för att använda dem på allra bästa sätt. Alla vi människor är grenar som Gud väntar sig frukt på, vi är förvaltare som ska få kapitalet att växa, och ljus som lyser upp mörkret i världen.VM 70.3

Alla barn och alla ungdomar har ett verk att utföra för att ära Gud och vara till uppbyggelse för mänskligheten.VM 70.4

Elisa, trogen i det lillaVM 70.5

Profeten Elisa tillbringade sin barnoch ungdomstid i en lugn miljö på landet. Gud själv var hans lärare och naturen hans lärobok, men han lärde sig också självbehärskning genom praktiskt arbete. Han kom från en av de få familjer som i en tid av allmänt förfall inte hade böjt sig för Baal. Plikttrohet var ett utmärkande drag för Elisas föräldrar som tillbad Gud och följde hans lagar.VM 70.6

Elisas far var en förmögen jordbrukare och för Elisa var det naturligt att följa i sin fars fotspår. Trots att han varVM 70.7

mycket begåvad och hade ledaregenskaper fick han lära sig vardagslivets plikter. För att kunna bli en skicklig ledare måste han först lära sig att lyda, och genom trohet i det lilla lärde han sig mer ansvarsfulla uppgifter.VM 71.1

Trots att Elisa var ödmjuk och saktmodig var han ändå energisk och målmedveten. Han satte kärleken till Gud och troheten mot honom först, och medan han troget utförde sina dagliga sysslor växte hans ståndaktighet samtidigt som hans personlighet förfinades. Han växte till i gudomlig nåd och kunskap. När han arbetade med sin far i vardagssysslorna lärde han sig att samarbeta med Gud.VM 71.2

Kallad av GudVM 71.3

Det var medan Elisa var ute och plöjde tillsammans med sin fars tjänare som han fick sin kallelse till att bli profet. När Elia som var ledd av Gud för att söka efter en efterföljare, kastade sin mantel på den unga mannens axlar förstod Elisa att det var Gud som kallade honom. Han bröt då upp “och följde Elia och blev hans tjänare.” 1 Kung 19:21. Men Elisa fick till att börja med inga ansvarsfulla uppgifter utan fortsatte att utföra de småsysslor som behövdes i vardagslivet. Det står i Bibeln att han fick hälla vatten över händerna på sin herre Elia. Som profetens personliga tjänare fortsatte han att visa sig trogen i det lilla. Samtidigt växte sig hans målmedvetenhet allt starkare och likaså hans önskan att tjäna Gud i den uppgift han fått.VM 71.4

I samband med att han fick sin kallelse hade hans beslut verkligen testats. När han vände sig om för att följa med Elia bad denne honom att återvända hem. Han måste begrunda följderna av sitt beslut och själv avgöra om han skulle säga ja eller nej till kallelsen. Men Elisa förstod hurVM 71.5

värdefullt tillfället var. Inga fördelar i världen kunde få honom att avstå från möjligheten att bli budbärare åt Gud eller från förmånen att få umgås med hans tjänare.VM 72.1

Tron prövasVM 72.2

När sedan tiden för Elias himmelsfärd närmade sig, var Elisa väl förberedd att ta hans plats. Men återigen prövades hans tro och beslut. Under de sista resorna han gjorde tillsammans med Elia kände Elisa till den förändring som snart skulle inträffa. På varje plats de besökte gav Elia honom tillfälle att vända tillbaka. “Stanna här”, sade Elia, “ty Herren har sänt mig till Betel.” 2 Kung 2:2. Men redan i unga år när han gick vid plogen hade Elisa lärt sig att inte ge upp eller bli missmodig, och nu när han hade vigt sitt liv åt en annan uppgift kunde inget hindra honom från att fullfölja den. Lika ofta som han uppmanades att vända tillbaka, blev hans svar: “Så sant Herren lever, och så sant du själv lever, jag lämnar dig inte.” 2 Kung 2:2.VM 72.3

Medan de sedan båda stod vid Jordan tog Elia sin mantel “och vek ihop den och slog på vattnet. Då delade sig detta åt två sidor. Och de gick så båda på torr mark därigenom. När de hade kommit över, sade Elia till Elisa. ‘Be mig om vad jag skall göra för dig, innan jag blir tagen ifrån dig.’ Elisa sade: ‘Må en dubbel arvslott av din ande tillfalla mig.’ Han svarade: ‘Du har bett om något svårt. Men om du ser mig, när jag blir tagen ifrån dig, då kommer det dock att ske dig så. Om inte, så sker det ej.’ Medan de nu gick och talade, syntes plötsligt en vagn av eld, med hästar av eld, och skilde de båda från varandra. Och Elia for i stormvinden upp till himmelen.” 2 Kung 2:8-11.VM 72.4

“Och Elisa såg det och ropade: ‘Min fader, min fader! Du som för Israel är både vagnar och ryttare!’ Sedan sågVM 72.5

han honom inte mer. Och han tog tag i sina kläder och rev sönder dem i två stycken. Därefter tog han upp Elias mantel, som hade fallit av denne, och vände så om och ställde sig vid Jordanstranden. Och han tog Elias mantel, som hade fallit av denne, och slog på vattnet och sade: ‘Var är Herren, Elias Gud?’ Då nu också Elisa slog på vattnet, delade det sig åt två håll, och han gick över. När profetlärjungarna, som var vid Jeriko på något avstånd, såg detta, sade de: ‘Elias ande vilar på Elisa.’ Och de kom honom till mötes och bugade sig ned till jorden för honom.” 2 Kung 2:12-15.VM 73.1

Elisa övertog Elias plats från den dagen. Och på samma sätt som han hade varit trogen i det lilla visade han sig också trogen i sitt nya och mer omfattande verk.VM 73.2

Elia hade varit en kraftfull man och ett verktyg som Gud använt för att besegra stor ondska. Den avgudadyrkan som med Ahabs och den hedniska Isebels stöd hade lockat till sig hela folket, hade utrotats. Baalsprofeterna var döda. Alla i Israels folk hade blivit djupt gripna och många återgick till att tillbe Gud. Den man som skulle fylla Elias plats måste genom noggrann och tålmodig undervisning kunna leda Israel in på rätta vägar. Den tidiga träning Elisa fick under Guds ledning hade förberett honom för just den uppgiften.VM 73.3

Det är en lärdom som gäller alla. Ingen kan veta vilka avsikter Gud har med sin fostran, men alla kan vara övertygade om att trohet i det lilla är ett bevis på att man passar för större ansvar. Alla handlingar i livet avslöjar vår karaktär, och bara den som i små plikter visar sig vara “en arbetare som inte har något att skämmas för” kommer att hedras av Gud med större ansvar. 2 Tim 2:15.VM 73.4

Mose, stark genom troVM 74.1

Mose var yngre än både Josef och Daniel när han fick lämna den trygga omvårdnaden i sitt barndomshem. Ändå hade sammä krafter som format deras liv format hans. Han bodde bara tolv år bland sina hebreiska släktingar, men under de åren lade en kvinna som var föga berömd grunden till hans storhet.VM 74.2

Jokebed var slav. Hennes lott i livet var blygsam och hennes börda tung. Men inte genom någon annan kvinna förutom Maria från Nasaret har världen blivit så välsignad. Eftersom hon visste att hon inte skulle få behålla sin son så länge, utan att hon snart skulle bli tvungen att överlämna honom till andra som inte trodde på Gud, gjorde hon sitt yttersta för att dela med sig av sin tro till honom. Hon undervisade honom tåligt och lärde honom att älska och lyda Gud. Inget annat inflytande senare i livet kunde förmå Mose att överge de principer och lärdomar som hans mor så troget hade förmedlat. Även det exempel hon satte etsade sig för alltid fast hos honom.VM 74.3

Så kom tiden då Jokebeds son fick lämna det enkla hemmet i Gosen och flytta till Faraos slott där den egyptiska prinsessan välkomnade honom som en älskad son. I Egyptens skolor fick Mose den högsta civila och militära utbildning. Tack vare sina stora personliga egenskaper, sin ädla gestalt och sitt ädla utseende, sitt bildade sinne och furstliga hållning samt hans rykte som skicklig militärledare blev han nationens stolthet. Kungen i Egypten tillhörde också prästerskapet, och därför blev Mose, trots att han vägrade att ta del i de hedniska riterna, insatt i hela den egyptiska religionens mystik. På den tiden var Egypten mäktigare och hade en mer högtstående kultur än något annat rike. Som framtida regent visste Mose därförVM 74.4

att han en dag skulle bli den mest ärade personen i riket. Men han gjorde ett bättre val. För att ära Gud och rädda hans förtryckta folk avstod Mose från all Egyptens ära och makt. Då först kunde Gud börja undervisa honom på sitt sätt.VM 75.1

Oförberedd för uppgifterVM 75.2

Mose var nämligen inte förberedd för sin livsuppgift. Han behövde lära sig att lita på Guds kraft. Han hade misstolkat Guds avsikter och hade hoppats kunna befria Israel genom väpnad kamp. Med det i tankarna riskerade han allt och förlorade. Tillintetgjord och besviken lämnade han så sitt land som flykting.VM 75.3

I Midjans land tillbringade Mose 40 år som fåraherde. Det såg ut som om han för alltid var avskuren från sin livsuppgift, men i själva verket fick han just den träning som behövdes för att han skulle kunna genomföra uppdraget. Den vishet han skulle komma att behöva som ledare för ett obildat och odisciplinerat folk kunde han bara få genom självbehärskning. I omvårdnaden av fåren och de späda lammen fick han den erfarenhet han behövde för att bli en trogen och tålig herde för Israel. För att kunna representera Gud på rätt sätt måste Mose först få undervisning av honom.VM 75.4

Alla de intryck och erfarenheter som Mose fick i Egypten påverkade hans sätt att tänka och hans personlighet. Han påverkades av sin fostermors tillgivenhet, sin egen ställning som kungens dotterson, den angenäma lyxen och utsvävningarna som lockade på tusen sätt samt den falska religionens förfining, mystik och skarpsinne. Men i det hårda och enkla livet i öknen förbleknade alla dessa intryck.VM 75.5

Här ute i ödemarken, omgiven av majestätiska berg, var Mose ensam med Gud. Skaparens namn stod skrivet överallt. Guds närvaro och kraft tycktes helt omsluta honom. Här försvann hans självtillräcklighet. I den Oändliges närvaro insåg Mose hur svag, bristfällig och kortsynt människan är.VM 76.1

Levde i Guds närvaroVM 76.2

Under sina år som fåraherde blev Mose mycket medveten om Guds personliga närvaro, en upplevelse och känsla som sedan följde honom under hela hans arbetsamma och brydsamma liv. Han såg inte enbart fram mot den tid då Kristus skulle komma som människa, han såg Kristus följa med Israels folk på alla deras vandringar. När han blev missförstådd och förtalad, när han blev anklagad och förolämpad, när han stod inför fara och död kunde han härda ut tack vare “att han liksom såg den Osynlige.” Heb 11:27.VM 76.3

Mose tänkte inte bara på Gud, han såg honom. Gud fanns ständigt i hans synfält. Han förlorade honom aldrig ur sikte.VM 76.4

För Mose var tron ingen spekulation, den var verklighet. Han var övertygad om att Gud styrde just hans liv, och i varje detalj såg han Gud. Mose litade på att Gud skulle ge honom kraft att övervinna alla frestelser.VM 76.5

Det stora uppdrag han hade fått ville han fullfölja så framgångsrikt som möjligt, och det gjorde han helt i förlitan på Guds kraft. Han kände sitt behov av hjälp, bad om det, trodde på svar och gick så vidare i förvissningen om att han skulle få den kraft han behövde.VM 76.6

Sådan var den träning som Mose genomgick under sina 40 år i öknen. Gud som ju ligger bakom all vishet, ansågVM 76.7

inte att tidsperioden var för lång eller att priset var för högt för att ge Mose den andliga erfarenhet han behövde.VM 77.1

Följden av den träningen och de lärdomarna hörde inte bara ihop med Israels historia utan med allt som från och med den dagen har bidragit till världens framgång. Det främsta vittnesbördet om Moses storhet är det omdöme om hans liv som vi finner i Guds ord: “Men i Israel framträdde inte mer någon profet sådan som Mose, med vilken Herren hade umgåtts ansikte mot ansikte.” 5 Mos 34:10.VM 77.2

Paulus, lycklig i Guds verkVM 77.3

När en rabbi från Jerusalem förenade sig med de galileiska lärjungarna i uppdraget att sprida det kristna budskapet fick verksamheten ett stort tillskott av energi, iver och intellektuell förmåga. Saul från Tarsos var romersk medborgare och född i en icke-judisk stad. Han var jude, inte bara till börden utan på grund av livslång träning, patriotisk iver och religiös tro. Han hade fått sin utbildning i Jerusalem av de mest framstående rabbinerna och blev undervisad i alla fädernas lagar och traditioner. Mot den bakgrunden är det förståeligt att han helt och hållet delade sitt folks stolthet och fördomar. Redan som ung blev Saul en uppsatt medlem i Stora rådet. Han ansågs som en lovande ung man och en ivrig försvarare av den fäderneärvda tron.VM 77.4

I de teologiska skolorna i Judeen på den tiden hade mänskliga filosofier ersatt Guds ord. De heliga skrifterna hade förlorat sin kraft på grund av rabbinernas traditioner och egna tolkningar. Lärarna vid de skolorna drevs av motiv som självförhärligande och maktbegär, och lät sig styras av trångsynthet, förakt och stolthet.VM 77.5

Tid av stillhetVM 78.1

Under sin militära utbildning i Egypten hade Mose fått lära sig att använda tvång. Den filosofin accepterade han så helt att det behövdes 40 år av stillhet och gemenskap med Gud och naturen för att göra honom lämplig som ledare i Israel och som förvaltare av kärlekens lag. Paulus behövde en liknande erfarenhet.VM 78.2

Vid porten i Damaskas förändrade synen av den kors-fäste hela Paulus livsinriktning. Förföljaren blev en lär-junge, läraren en elev. De tre dagar av mörker som han tillbringade i Damaskus blev som flera års erfarenhet för honom. Gamla testamentets skrifter som han hade fäst väl i minnet, blev det han studerade och Jesus blev hans lärare. Också för honom blev ensamheten i naturen en skola. Han begav sig till öknen i Arabien för att studera Gamla testamentets skrifter och lära sig om Gud. Han frigjorde sig från alla de fördomar och traditioner som hade format hans liv och fick undervisning ur sanningens källa.VM 78.3

Efter den erfarenheten inspirerades han av en enda princip, nämligen att offra sig själv och handla i kärlek för andra. “Alla har jag skyldighet mot”, menade Paulus, mot “greker och barbarer, lärda och olärda”. Rom 1:14. “Kristi kärlek lämnar mig inget val.” 2 Kor 5:14.VM 78.4

Paulus som kan betecknas som en av de största lärare mänskligheten har känt, accepterade både de lägsta och de högsta uppdragen. Han insåg nödvändigheten av både praktiskt och intellektuellt arbete, och han försörjde sig på det hantverk han hade lärt sig. Förutom att arbeta som tältmakare predikade han varje dag det kristna budskapet i den tidens stora städer. “Ni vet själva”, sade han i sitt avskedstal till de äldste i Efesos, “att dessa händer harVM 78.5

sörjt för mina egna och mina följeslagares behov.” Apg 20:34.VM 79.1

Vishet som öppnar dörrarVM 79.2

Samtidigt som Paulus var intellektuellt mycket begåvad, visade hans liv att han också hade en kraft som härstammade från en annan källa, den sanna visheten. Både hans undervisning och hans liv visar att han styrdes av viktiga principer som till och med de största tänkarna på hans tid inte kände till. Han hade en djup vishet som tar sig uttryck i snabb uppfattningsförmåga och verklig medkänsla. Den visheten öppnar dörrar till människors inre och inspirerar dem till ett andligt och moraliskt högre liv.VM 79.3

Lyssna på Paulus när han talar till det hedniska Lystra och drar folkets uppmärksamhet till Gud som är uppenbarad i naturen, till källan till allt gott, till honom som “gett er regn och skördetider”, som “har mättat er och fyllt era hjärtan med glädje.” Apg 14:17.VM 79.4

Se på Paulus i fängelsehålan i Filippi där han trots sin värkande kropp sjunger lovsånger i nattens stillhet. När jordbävningen har öppnat fängelsedörrarna hörs hans röst igen, nu med uppmuntrande ord till fångvaktaren: “Gör dig inget illa! Vi är kvar allihop.” Apg 16:28. Alla fångarna var på sin plats, kontrollerade endast av en medfånges närvaro. Och fångvaktaren som blev övertygad om att den tro som gav Paulus kraft var äkta, frågade honom hur han kunde bli frälst och tillsammans med hela sitt hushåll förena sig med de förföljda lärjungarna.VM 79.5

Sepå Paulus i Athen där han står inför rådsförsamlingen på areopagen och bemöter vetenskap med vetenskap, logik med logik och filosofi med filosofi. Lägg märke till med vilken finkänslighet och takt Paulus visar på GudVM 79.6

som den “okända guden” som åhörarna i sin okunnighet har tillbett. Apg 17:23. När han beskriver den “okända guden” som en far som de är barn till, gör han det med ord lånade från en av deras egna poeter.VM 80.1

Lyssna på honom när han i en tid präglad av ståndssamhället, då människan inte hade några rättigheter, presenterar den stora sanningen om att människorna är syskon och förklarar att Gud “av en enda människa har... skapat alla folk.” Apg 17:26. Sedan visar han hur Guds kärleksfulla avsikter löper som en gyllene tråd genom allt hans handlande med mänskligheten. “Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom — han är ju inte långt borta från någon enda av oss.” Apg 17:26, 27.VM 80.2

Kämpade den goda kampenVM 80.3

Lyssna på honom hos Festus när kung Agrippa, som blivit övertygad om sanningen i det kristna budskapet, utbrister: “Det går fort för dig att få mig till kristen.” Apg 26:28. Medan Paulus pekar på sina bojor svarar han vänligt och ödmjukt: “Fort eller långsamt... Gud give att inte bara du utan alla som i dag lyssnar på mig blir sådana som jag — men utan de här bojorna.” Apg 26:28, 29.VM 80.4

Så fortsatte hans liv som han själv beskriver det: “Ofta har jag varit ute på resor, utsatt för faror i floder, faror från rövare, faror bland landsmän och bland hedningar, faror i städer, i öknar och på havet, faror bland falska bröder. Jag har arbetat och slitit och ofta vakat, jag har svultit och törstat och ofta fastat, jag har frusit och varit utan kläder.” 2 Kor 11:26, 27.VM 80.5

“Man smädar oss och vi välsignar. Man förföljer oss och vi härdar ut. Man talar illa om oss och vi svarar med goda ord.” 1 Kor 4:12,13. Vidare beskriver Paulus sig som “plågad men alltid glad. Jag är fattig men gör många rika, jag har ingenting men äger allt.” 2 Kor 6:10.VM 81.1

Han tyckte om att tjäna andra, och när han vid slutet av sitt strävsamma liv såg tillbaka på sina motgångar såväl som framgångar kunde han bara säga: “Jag har kämpat den goda kampen.” 2 Tim 4:7.VM 81.2

SammanfattningVM 81.3

Dessa skildringar är mycket intressanta, och de är framför allt viktiga för ungdomarna. Mose avstod från ett helt rike, Paulus bytte ut all den rikedom och ära han hade kunnat få mot ett liv av arbete i Guds tjänst.VM 81.4

Många människor ser i de här människornas liv bara försakelser och uppoffringar. Men var det verkligen så? Mose “räknade den smälek som Messias får utstå som en större rikedom än Egyptens skatter.” Heb 11:26.VM 81.5

Paulus förklarade: “Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus.” Fil 3:7, 8. Han var nöjd med sitt val.VM 81.6

Mose fick erbjudande om Faraos tron och palats. Men de syndiga utsvävningar som präglade hovlivet gjorde människorna ointresserade av Gud och därför valde Mose i stället “ädla skatter och rättfärdighet.” Ords 8:18.1 stället för att vinna ära och rikedomar som Egyptens regent valde han att med sitt liv tjäna Gud. I stället för att stifta lagar förVM 81.7

Egypten fick han på Guds direktiv stifta lagar för hela världen. Gud utvalde honom för att förmedla principer som utgör ett skydd för både hem och samhälle. De riktlinjerna utgör grundvalen för alla länders framgång, och anses av världens största män idag som grunden till det bästa i allt mänskligt statsskick.VM 82.1

Ett verk som aldrig dörVM 82.2

Egyptens storhet är ett minne blott. Dess makt och kultur har förklingat. Men Moses verk kan aldrig dö. De rättfärdiga principer som han levde för att grundlägga är eviga.VM 82.3

Moses mödosamma liv och hans tunga bördor försvann när Gud kom, han som är “härlig framför tiotusen” och “vars väsende är ljuvlighet.” Höga V 5:10, 16. Tack vare att han vandrade tillsammans med Gud i öknen blev hans liv till välsignelse både för honom själv och andra. Mose levde så nära Gud att han fick vara tillsammans med honom på härlighetens berg och fick en hedrad plats i himlen.VM 82.4

Guds närvaro och kraft uppehöll också Paulus i alla hans många uppdrag. “Allt förmår jag genom honom”, sade han, “som ger mig kraft.” Fil 4:13. “Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd?... Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.” Rom 8:35-39.VM 82.5

Paulus såg fram mot den glädje han skulle få uppleva en dag i Guds rike, en gottgörelse för allt lidande ochVM 82.6

arbete. Det var för samma glädjes skull som Jesus uthärdade korset och förkastade skammen — glädjen över att få se sitt arbete bära frukt. “Vem är vårt hopp, vår glädje, vår stolta segerkrans inför vår herre Jesus vid hans ankomst om inte ni!” skrev Paulus till de omvända i Thessalonike, “ni är vår ära och vår glädje.” 1 Thess 2:19, 20.VM 83.1

Vem kan mäta resultatet av det livsverk Paulus uträt-tade? Hur stor del hade Paulus och hans medarbetare, som obemärkta gjorde sina missionsresor från Asien till Europas stränder, i allt det goda som sedan dess har lindrat sorg och smärta, begränsat det onda och inspirerat till osjälviska kärleksgärningar och gett världen ett hopp om evigheten?VM 83.2

Vad är det värt för en människa att som Guds redskap få sätta igång ett sådant välsignat inflytande? Vad kommer det att bli värt att i Guds eviga rike få se följderna av ett sådant livsverk?VM 83.3