Den andra ängelns budskap.
Då kyrkosamfunden ej ville mottaga den första ängelns budskap, förkastade de ljuset från himmelen och förlorade Guds ynnest. De förlitade sig på sin egen kraft, och genom att sätta sig upp mot den första ängelns budskap ställde de sig på en sådan ståndpunkt, där de ej kunde se ljuset av den andra ängelns budskap. Men de som älskade Gud och som ledo förtryck, antogo budskapet: “Fallet, fallet är det stora Babylon”, och lämnade kyrkosamfunden.ADB 297.1
Nära slutet av den andra ängelns budskap såg jag ett stort ljus skina ned från himmelen på Guds folk. Strålarna av detta ljus voro klara såsom solen; och jag hörde änglaröster, som ropade: “Se, brudgummen kommer! Gån ut och möten honom!”ADB 297.2
Detta var midnattsropet, som skulle giva kraft åt den andra ängelns budskap. Änglar utsändes från himmelen för att väcka de försagda heliga och bereda dem för det stora verk, som skulle utföras. De män, som hade de största gåvorna, voro ej de första att antaga detta budskap. Änglar sändes till ödmjuka, gudfruktiga personer och nödgade dem att ropa: “Se, brudgummen kommer! Gån ut och möten honom!” De som blevo anförtrodda detta rop, skyndade sig åstad och förkunnade det i den helige Andes kraft och väckte de försagda bröderna. Detta verk var ej grundat på människors klokhet och lärdom, utan på Guds kraft, och då Guds barn hörde ropet, kunde de ej motstå det. De som voro mest andligt sinnade, voro de första att mottaga budskapet, och de som förut varit ledare i verket, voro nu de sista att antaga och förkunna budskapet: “Se, brudgummen kommer! Gån ut och möten honom!”ADB 298.1
I alla delar av landet utbredde sig ljuset om den andra ängelns budskap, och ropet grep tusentals hjärtan. Det ljöd från stad till stad, från by till by, till dess Guds väntande barn blevo uppväckta. I många kyrkosamfund fick man ej tillåtelse att förkunna budskapet, och en stor skara, som hade det levande vittnesbördet, lämnade dessa fallna samfund. Ett mäktigt verk utfördes genom midnattsropet. Budskapet var hjärterannsakande och föranledde de troende att söka få en personlig, levande erfarenhet. De visste, att de ej kunde lita på varandra.ADB 298.2
Ivrigt väntade de heliga på sin Herre under fasta, vaksamhet och nästan oavlåtlig bön. Även enskilda syndare sågo framåt till denna händelse med fruktan och bävan; men den stora mängden uppenbarade satans anda, i det de motstodo budskapet. De hånade och bespottade och sade allestädes: “Om den dagen och den stunden vet ingen.” Onda änglar ledde dem att förhärda sina hjärtan och att förkasta varje ljusstråle från himmelen, på det de måtte bliva insnärjda i satans garn. Många, som bekände sig vänta Kristus, hade ingen del i budskapet. Den Guds härlighet, som de hade bevittnat, de väntande heligas ödmjukhet och stora hängivenhet tillika med de överväldigande bevisen bragte dem till att bekänna sig till sanningen; men de hade ej blivit omvända och voro ej redo för Herrens ankomst.ADB 299.1
En allvarlig och uppriktig bönens ande gjorde sig gällande överallt bland de troende, och et! heligt allvar vilade över dem. Med det djupaste intresse gåvo änglarna akt på den verkan budskapet hade, och dem, som antogo budskapet, drogo de bort från de timliga tingen, för att de skulle erhålla ett större förråd ur frälsningens källa. Gud erkände dem såsom sitt folk, och Jesus betraktade dem med välbehag, ty de återspeglade hans bild. De hade helt upppoffrat sig för Gud och väntade nu att bliva förvandlade till odödlighet. Men de skulle åter få genomgå en bitter missräkning. Den tid, som de sett framåt till för sin förlossning, gick förbi; de voro ännu kvar på jorden, och förbannelsens verkningar tycktes aldrig ha varit mera uppenbara än nu. Deras håg hade stått till himmelen, och i livlig förväntan hade de smakat den eviga förlossningen, men deras förhoppningar blevo ej förverkligade.ADB 299.2
Den fruktan, som bemäktigat sig många bland folket i allmänhet, försvann ej med detsamma; de triumferade ej strax över de missräknade. Men då inga synliga tecken på Guds vrede visade sig, försvann snart den fruktan de hade känt, och de började åter att förlöjliga och håna Guds folk, som sålunda åter blev prövat. Världen hånade, förlöjligade och smädade dem; och de, som utan minsta tvivel hade trott, att Jesus redan skulle vara kommen för att uppväcka de döda, förvandla de levande heliga och mottaga riket för att besitta det evinnerligen, kände liksom lärjungarna vid Kristi grav: “De hava tagit bort min Herre, och jag vet icke, var de hava lagt honom.”ADB 300.1