Ordning i evangelii verk.

Herren har visat oss, att man för mycket fruktat för församlingsordning och försummat den. Formväsen bör undvikas, men då man gör det, bör man ej försumma ordning. I himmelen är ordning. Det var ordning i församlingen, då Kristus var på jorden, och efter hans bortgång iakttogs sträng ordning bland hans apostlar. Och nu i dessa yttersta dagar, då Gud för sina barn till trons enhet, är behovet av ordning större än någonsin; ty då Gud förenar sina barn, äro satan och hans änglar strängt upptagna med att förhindra denna enhet och tillintetgöra den. Därför bör man ej ha så bråttom att utsända män i missionsverksamheten, vilka sakna visdom och omdömesförmåga, män, som icke rätt förestå sina egna hem och icke hålla ordning på eller styra de få, som Gud satt under deras uppsyn i hemmet. Likväl anse de sig vara passande att hava uppsyn över hjorden. De företaga många oriktiga mått och steg, och de som inte känna vår tro, mena, att alla budbärare likna dessa män, som gått ut på eget bevåg. Sålunda blir Guds sak vanärad, och många otrogna, som annars skulle vara uppriktiga och med allvar fråga, om dessa ting verkligen förhålla sig så, hålla sig borta från sanningen.ADB 120.1

Män, som ej föra en helig vandel och som äro odugliga att undervisa om den närvarande sanningen, gå ut på arbetsfältet utan att vara erkända av församlingen eller av bröderna i allmänhet, och följden blir split och förvirring. Några ha sanningens teori och kunna framhålla argumenten, men sakna andlighet, omdömesförmåga och erfarenhet. De komma tillkorta i många ting, som det är nödvändigt för dem att förstå, innan de kunna förkunna sanningen. Andra behärska ej argumenten; men då några bröder höra dem bedja vackert och nu och då hålla ett kraftigt förmaningstal, skyndar man sig att sända ut dem på missionsfältet för att upptaga ett arbete, som Gud ej gjort dem skickliga till och som de sakna tillräcklig insikt och erfarenhet att kunna utföra. Andliet högmod tränger sig in. de bliva uppblåsta och handla efter den felaktiga uppfattningen, att de äro missions arbetare. De känna ej sig själva. De sakna sund omdömesförmåga och förmåga att resonera tåligt; de tala berömmande ord om sig själva och komma med många påståenden, som de ej kunna bevisa med Guds ord. Detta vet Gud, och därför kallar han ej sådana att arbeta i dessa svåra, tider, och bröderna böra vara försiktiga och ej ivra för att utsända sådana, som han ej kallat.ADB 121.1

De män, som ej äro kallade av Gud, äro vanligen just sådana, som äro mest övertygade om, att de äro kallade därtill och att deras arbete är mycket viktigt. De gå ut i missionen, men, utöva i allmänhet ej något gott inflytande; likväl kunna de på en del platser hava litet framgång, och detta kommer både dem själva och andra att tro, att de äro kallade av Gud. Detta, att de ha någon framgång, är ej ett avgörande bevis för, att Gud kallat dem; ty änglarna påverka Guds uppriktiga barns hjärtan för att upplysa deras förstånd angående den närvarandesanningen, på det att de må antaga den och leva. Och om än sådana självvalda män ställa sig, där Gud icke ställer dem, och utgiva sig för att vara lärare, och själar anamma sanningen genom att höra dem tala, så är detta ej något bevis för, att Gud kallat dem. De själar, som mottaga sanningen genom dessa män, antaga den för att bliva förda in i prövningar och träldom, då de senare uppdaga, att desamma icke stodo i Guds hemliga rådsförsamling. Till och med om ogudaktiga personer framhålla sanningen, kan en och annan antaga den; men detta skaffar ej dem, som så framhålla sanningen, större gunst hos Herren. De ogudaktiga äro fortfarande ogudaktiga, och deras straff skall bliva efter det bedrägeri de utövat gent emot dem, som Gud älskade, samt efter den förvirring de åstadkommit i församlingen; deras synder skola ej förbliva överskylda, utan skola bliva uppenbarade på Herrens vredes dag.ADB 122.1

Dessa, som utsänt sig själva, äro en förbannelse för Guds sak. Uppriktiga själar sätta sin förtröstan till dem i den tron, att de handla enligt Guds rådslut och att de äro i överensstämmelse med församlingen, och därför giva de dem tillåtelse att förrätta de handlingar, Herren har instiftat; då det senare blir klart för dem, att det är deras plikt att göra de första gärningarna, låta de döpa sig av dessa män. Men när sedan ljuset kommer, som det ju gör, och de finna, att dessa män ej äro, vad man ansåg dem vara, nämligen Guds kallade och utvalda sändebud så komma de i prövningar och tvivel angående den sanning, som de antagit, och de känna då, att de måste lära allt om igen. Fienden besvärar och plågar dem med ovisshet angående hela deras erfarenhet och kommer dem att tvivla på att Gud lett dem, och de bliva ej nöjda, förrän de bliva döpta på nytt och börja om igen. Det är mycket mera prövande för Guds sändebud att upptaga verksamhet på platser, där dessa män utövat ett sådant dåligt inflytande, än det är att börja på nya platser. Guds tjänare böra uppträda med bestämdhet, handla öppet och ej skyla över synden; ty de stå mellan de levande och de döda och måste avlägga räkenskap för sin trohet, sin mission och det inflytande, de utöva på hjorden, över vilken Herren satt dem som uppsyningsmän.ADB 123.1

De som antaga sanningen och komma i sådana prövningar, skulle hava funnit sanningen, aven om dessa män hållit, sig borta och fyllt den enkla plats, Herren bestämt för dem. Gud hade sina ögon fästa på sina dyrbara, och han skulle hava sänt dem sina kallade och utvalda sändebud - män, som skulle hava handlat med förstånd. Sanningens ljus skulle hava strålat och uppenbarat för dessa själar deras sanna ställning, och de skulle hava antagit sanningen och glatt sig över dess skönhet och klarhet, och efter hand som de erfarit dess mäktiga verkningar, skulle de blivit starka och utövat ett heligt inflytande.ADB 124.1

Åter visade Herren mig faran av att dessa, som Gud ej kallat, resa omkring. Även om de ha någon framgång, skola deras brister göra sig gällande. Oförståndiga handlingar skola begås, och som en följd av brist på visdom kunna dyrbara själar komma därhän, att de aldrig mer kunna nås. Jag såg, att församlingen bör känna sitt ansvar samt att den noga och uppmärksamt bör aktgiva på deras liv, förutsättningar och hela vandel, som utgiva sig för att vara lärare. Med mindre det gives otvetydiga bevis för att Gud kallat dem och för att det vilar ett “ve” över dem, om de ej efterkomma denna kallelse, är det församlingens plikt att handla och göra det kunnigt, att dessa personer icke äro av församlingen erkända såsom lärare. Detta är det enda församlingen kan göra, om den skall kunna stå utan skuld i denna sak, ty ansvaret vilar på den.ADB 125.1

Jag såg, att denna dörr, varigenom fienden kommer in för att förvirra och besvära hjorden, kan bliva tillsluten. Jag frågade ängeln, huru den kunde tillslutas. Han sade: “Församlingen måste fly till Guds ord och inrätta sig i överensstämmelse med evangelisk församlingsordning, som blivit förbisedd och försummad.” Detta är ovillkorligen nödvändigt för att bringa församlingen till trons enhet. Jag såg, att på apostlarnas tid stod församlingen i fara att bliva vilseförd och bedragen av falska lärare. Därför valde bröderna män, som avlagt goda vittnesbörd om, att de kunde förestå sitt eget hus och upprätthålla ordning i sina egna familjer, och som kunde upplysa dem, som voro i mörker. Man rådfrågade Gud angående dessa män, som därefter i överensstämmelse med församlingens och den helige Andes beslut blevo genom händers påläggning invigda för sin kallelse. Efter att hava mottagit sin kallelse från Gud och erhållit församlingens bifall gingo de ut för att döpa i Faderns, Sonens och den helige Andes namn och för att förrätta Herrens hus’ förordningar, i det de ofta tjänade de heliga genom att meddela dem symbolerna på den korsfäste Frälsarens brutna lekamen och utgjutna blod för att bevara hans lidande och död i friskt minne hos Guds älskade barn.ADB 125.2

Jag såg, att vi ej äro mindre utsatta för falska lärare nu, än man var på apostlarnas tid; och om vi ej göra mera, så böra vi åtminstone taga särskilda mått och steg för att erhålla frid, harmoni och enhet i hjorden. Vi hava deras exempel, och detta böra vi följa. Bröder med erfarenhet och gott förstånd böra komma tillsammans och, ledda av Guds ord och den helige Ande, under innerlig bön lägga händerna på dem, som avgivit fullgoda bevis för, att de mottagit sin kallelse från Gud, samt utkora dem att helt helga sig för hans verk. Denna handling skall visa, att det är med församlingens samtycke de gå som sändebud för att förkunna det allvarligaste budskap, som någonsin ljudit bland människor.ADB 126.1

Gud vill ej anförtro omsorgen om sin dyrbara hjord åt män, vilkas sinne och omdömesförmåga försvagats genom villfarelser, såsom t. ex. spiritismen och den s. k. fullkomlighetsläran, och som i sin vandel under den tid, de hyst dessa villfarelser, bragt skam över sig själva och vanärat sanningens sak. Om de ock nu känna sig fria från villfarelse och anse sig vara passande att gå ut och förkunna detta sista nådens budskap, skall Gud dock ej antaga dem. Han vill ej anförtro dyrbara själar i deras vård, ty deras omdömesförmåga har blivit fördärvad under villfarelsen och är nu försvagad. Den store och helige Guden är en nitälskande Gud, och han vill, att de som förkunna hans sanning för människorna, skola vara heliga. Den heliga lag, som Gud förkunnade från Sinai, är en del av honom själv, och endast heliga män, som leva i sträng överensstämmelse med den, kunna ära honom genom att framhålla den för andra.ADB 127.1

Guds tjänare, som förkunna sanningen, måste vara män med klart förstånd. De måste vara män, som kunna tåla motstånd utan att bliva förargade; ty de som stå emot sanningen, skola vara på jakt efter fel hos dem, som förkunna den, och varje invändning, som kan upptänkas, skall under de värsta former bliva använd mot sanningen. Guds tjänare, som förkunna budskapet, måste i ödmjukhet och på ett lugnt sätt kunna bemöta dessa invändningar med sanningens ljus. Ofta tala Guds tjänares motståndare på ett förnärmande sätt för att framkalla något av samma beskaffenhet hos dem, så att de må kunna göra så stor affär därav som möjligt och säga till andra, att de som förkunna Guds bud, äro hårda och bittra, såsom det blivit sagt om dem. Jag såg, att vi måste vara beredda på invändningar, så att vi med tålamod, ödmjukhet och förstånd giva invändningarna det värde de förtjäna, och ej förbigå dem eller avfärda dem med bestämda påståenden och sålunda fara ut mot dem, som motsäga oss, och vara hårda mot dem. Vi böra akta invändningarna för vad de äro värda och därpå framhålla sanningens ljus och kraft och låta sanningen uppväga och avlägsna villfarelserna. På det sättet gör man ett gott intryck, och uppriktiga motståndare skola medgiva, att de varit förda bakom ljuset och att de, som hålla Guds bud, ej äro vad man säger dem vara.ADB 127.2

De som bekänna sig vara den levande Gudens tjänare, måste vara villiga att vara allas tjänare i stället för att bliva upphöjda över bröderna, och de måste vara vänliga och förekommande. Om de begå fel, böra de vara villiga att avlägga en grundlig bekännelse. En ärlig avsikt är ingen ursäkt för att ej bekänna felsteg. Bekännelsen skall ej minska församlingens tillit till budbäraren, utan han sätter därigenom ett gott exempel, vilket skall bidraga till att bekännelse av fel uppmuntras i församlingen, och en större enhet skall bliva följden. De som utgiva sig för att vara lärare, böra vara föredömen med avseende på fromhet, ödmjukhet och saktmod samt vara i besittning av ett vänligt sinnelag för att vinna själar för Jesus och för bibelns sanningar. En Kristi tjänare bör vara ren i tal och handling. Han bör alltid ihågkomma, att det är det inspirerade ordet, ordet från en helig Gud, som han har att göra med. Han bör också ihågkomma, att hjorden blivit honom anförtrodd och att han skall bära dess sak inför Jesus och bedja för den, liksom Jesus beder för oss hos sin Fader. Jag blev hänvisad till det forna Israel och såg, huru heliga och rena helgedomens tjänare måste vara, emedan de i sitt arbete kommo i nära förbindelse med Gud. De som tjäna, måste vara heliga, rena och utan lyte, ty annars skall Gud förgöra dem. Gud har ej förändrat sig. Han är lika helig och ren och lika noga, som han alltid varit. De som bekänna sig vara Jesu tjänare, böra vara män med erfarenhet och djup fromhet, och så skola de alltid och på alla platser kunna utöva en helig inflytelse.ADB 128.1

Jag har sett, att tiden nu är inne, då Herrens sändebud böra draga ut, varhelst en öppen dörr finnes, och att Gud skall gå framför dem och öppna någras hjärtan till att höra. Verksamhet bör upptagas på nya platser, och varhelst detta sker, skulle det vara gott, om det läte sig göra, att två och två ginge ut tillsammans för att hålla upp varandras händer. Följande plan framställdes för mig: Det skulle vara gott, om två bröder ginge ut tillsammans och följdes åt till de mörkaste platserna, där det råder starkt motstånd och där det största arbetet kräves, för att där med förenade krafter och stark tro framhålla sanningen för dem, som sitta i mörkret. Kunde de sedan uträtta mera genom att besöka flera platser, kunde de gå var för sig, men likväl ofta komma tillsammans för att uppmuntra varandra genom sin tro och sålunda stärka varandra och hålla varandras händer uppe. De borde även rådgöra med varandra om de platser, som öppnas för dem, och överväga, vilkens gåvor som mest behövdes och på vilket sätt de bäst kunde nå människornas hjärtan. När de så åter skildes, skulle de vara i besittning av nytt mod och ny kraft att möta motstånd och mörker och att i kärlek verka för förlorade själars frälsning.ADB 129.1

Jag såg, att Guds tjänare ej gång på gång böra gå över samma arbetsfält, utan uppsöka själar på nya platser. De som redan äro grundade i sanningen, böra ej fordra så mycket av deras arbete; ty de borde vara i stånd att stå ensamma och stärka andra i sin omgivning, under det Guds sändebud besöka de mörka och ensliga platserna och framhålla den närvarande sanningen för dem, som ännu ej blivit upplysta om den.ADB 130.1