Kristus inför rådet.

Då änglarna lämnade himmelen, lade de i sin sorg av sina kronor. De kunde ej bära dem, under det deras anförare led och fick bära en törnekrona. I rättssalen voro satan och hans änglar ivrigt sysselsatta med att undertrycka mänskliga känslor och deltagande. Själva luften var tung, besmittad, som den var, av deras inflytelse. översteprästerna och de äldste voro av dem inspirerade att håna och misshandla Jesus på ett sätt, som mänsklig natur svårligen kunde tåla. Satan hoppades, att sådan smädelse och misshandel skulle avtvinga Jesus någon klagan eller knorr av ett eller annat slag, eller att han skulle visa sin gudomliga makt och lösslita sig från mängdens våld och att frälsningsplanen sålunda till sist skulle gå om intet.ADB 207.1

Petrus följde sin Herre, efter att denne blivit förrådd. Han var intresserad att se, vad man skulle göra med Jesus. Men då han blev beskylld för att vara en av hans lärjungar, ledde fruktan för egen personlig säkerhet honom att förklara att han aldrig känt den människan. Lärjungarna voro kända för sitt sanningsenliga tal, och för att övertyga sin anklagare om att han ej var en av Kristi lärjungar, förnekade Petrus för tredje gången beskyllningen med en ed. Jesus som var på kort avstånd från Petrus, vände sig om och såg på honom med en bedrövad, förebrående blick. Lärjungen erinrade sig nu såväl de ord, Jesus hade sagt till honom vid nattvardsbordet, som sitt eget ivriga påstående: “Om jag än måste dö med dig, så skall jag dock icke förneka dig.” Han hade förnekat sin Herre och det till och med med en ed; men denna Jesu blick smälte Petri hjärta och frälste honom. Han grät bittert, ångrade sin stora synd och blev omvänd, och nu var han beredd att styrka sina bröder.ADB 207.2

Mängden ropade efter Jesu blod. På ett grymt sätt hudflängde de honom och hängde en gammal konungslig scharlakansfärgad kappa över honom samt betäckte hans heliga huvud med en törnekrona. Så gåvo de honom ett rör i handen böjde sig framför honom och hälsade bespottande: “Hell dig, judarnas konung!” Därpå togo de röret ur halls hand och slogo honom på huvudet, så att törnena trängde in i hans tinningar och kom blodet att droppa ned för hans ansikte och skägg.ADB 208.1

Det var svårt för änglarna att uthärda detta skådespel. De hade velat befria Jesus, men den ledande ängeln förbjöd dem det, i det han sade, att det var en stor lösepenning, som skulle betalas för människorna, och den skulle bliva tillfyllestgörande och medföra döden för honom som hade döden i sitt våld. Jesus visste, att änglarna bevittnade hans förödmjukelse. Den svagaste ängel kunde hava bragt den hädande skaran att falla hjälplös till marken och befriat Jesus. Han visste, att om han begärt det av sin Fader, skulle änglar ögonblickligen hava försatt honom i frihet. Men det var nödvändigt, att han, för att kunna fullborda frälsningsplanen, skulle lida våld av ogudaktiga människor.ADB 208.2

Ödmjuk och saktmodig stod Jesus framför den upphetsade mängden, som lät honom undergå den grymmaste behandling. Man spottade honom i ansiktet - det ansikte, som man en gång skall önska gömma sig för och som skall upplysa Guds stad och lysa klarare än solen. Kristus kastade ingen vred blick på ogärningsmännen, då de betäckte hans huvud med ett gammalt kläde, så att han ej kunde se, på samma gång de slogo honom i ansiktet och ropade: “Profetera för oss, Messias: vem var det, som slog dig?” Men det blev rörelse bland änglarna. De ville ögonblickligen befria honom, men deras ledande ängel avhöll dem därifrån.ADB 209.1

Några av lärjungarna hade fått tillåtelse att komma in på den plats, där Jesus var, och bevittna rättsförhandlingarna. De väntade, att han skulle lägga sin gudomliga makt i dagen och befria sig ur sina fienders hand och straffa dem för deras grymhet mot honom. Deras för hoppningar stego och föllo, allt efter de olika uppträdena under förhandlingarna. Emellanåt gåvo de rum för tvivel och fruktan, att de blivit förda bakom ljuset. Men rösten, som de hade hört på förklaringsberget, och den härlighet, de hade sett, styrkte deras tro med hänsyn till att han var Guds Son. De återkallade i minnet de tilldragelser, de hade bevittnat, de underverk, de sett Jesus utföra för att bota de sjuka, öppna de blindas ögon, låta de döva höra, utdriva onda andar, ja, till och med i att bjuda vinden och havet att vara tysta och stilla. De kunde ej tro, att han skulle dö, utan hoppades, att han ännu skulle resa sig i sin makt och med sin befallande stämma skingra den blodtörstiga mängden, såsom han gjorde den gången han gick in i templet och utdrev dem, som gjorde Guds hus till en rövarekula, då de flydde för honom, såsom hade de varit förföljda aven avdelning väpnade soldater. Lärjungarna hoppades, att Jesus skulle uppenbara sin makt och överbevisa alla om att han var Israels konung.ADB 209.2

Judas fylldes med skam och samvetsförebråelser över sin trolösa handling, i det han förrått Jesus, och då han fick bevittna den misshandel, som Frälsaren måste undergå, blev han förkrossad. Han hade älskat Jesus, ehuru hans kärlek till penningar hade varit större. Judas hade aldrig trott, att Jesus skulle låta gripa sig av den skara, han anförde, utan väntat, att Jesus skulle göra ett underverk och befria sig från den. Men då han såg den rasande hopen i rättssalen, törstande efter blod, fick han en djup känsla av sin skuld; och under det att många häftigt anklagade Jesus, störtade Judas fram genom mängden och bekände, att han syndat, i det han förrått oskyldigt blod. Och han erbjöd prästerna de penningar, de hade betalt honom, och bad dem enträget att giva Jesus lös, i det han förklarade, att han var alldeles oskyldig.ADB 210.1

För några ögonblick tillstoppades prästernas mun av förvirring och förargelse. De önskade ej, att folket skulle veta, att de lejt en av Jesu efterföljare att förråda honom i deras händer. De sökte därför dölja det faktum, att de hade sökt efter Jesus såsom efter en rövare och låtit gripa honom i smyg. Men den bekännelse, som Judas avlade, tillika med hans förtvivlan och hans skuldbelastade utseende, avslöjade prästerna inför mängden och visade, att det var hat, som lett dem till att gripa Jesus. Då Judas förklarade med hög röst, att Jesus var oskyldig, svarade prästerna: “Vad kommer det oss vid? Du må se dig om!” De hade nu Jesus i sitt våld och voro beslutna att kvarhålla honom. överväldigad av sorg kastade Judas de penningar, han nu föraktade, för deras fötter, som hade lejt honom, och i sin ångest och förtvivlan gick han bort och hängde sig.ADB 211.1

I den folkhop, som omgav Jesus, funnos många, som stodo på hans sida, och hans uraktlåtande att besvara de många frågor, som ställdes till honom, förvånade mängden. Trots allt hån och all misshandel, som Jesus utstod från mördarskarans sida, märktes ej en enda vredgad blick eller en besvärad min hos honom. Han uppträdde värdigt och behärskat. Åskådarna betraktade honom med förvåning. De jämförde hans fullkomliga självbehärskning, hans fasta, värdiga uppträdande med deras uppförande, som sutto för att döma honom, och de sade till varandra, att han liknade mera en konung än någon av rådsherrarna. Ingenting hos honom tydde på, att han var en förbrytare. Hans blick var mild och klar, hans panna hög och bred. Varje drag hos honom präglades av godhet och ädla principer. Hans tålamod och fördragsamhet voro så olika människors, att många betogos av fruktan. Till och med Herodes och Pilatus kände sig i hög grad besvärade över hans ädla, gudomliga hållning.ADB 211.2

Redan från första början var Pila tus övertygad om, att Jesus ej var någon vanlig människa, och trodde, att han var i besittning aven ädel karaktär och att han var helt oskyldig till de anklagelser, som riktades mot honom. Änglarna, som voro vittnen till vad som försiggick, lade märke till den överbevisning, som den romerske landshövdingen hyste, och för att frälsa honom från att begå den fruktansvärda handlingen att överlämna Kristus att korsfästas blev en ängel sänd till Pilatus’ hustru för att i en dröm underrätta henne om att det var Guds Son, hennes man hade i förhör, och att han led oskyldigt. Hon sände då ögonblickligen bud till Pila tus och meddelade honom, att hon i en dröm lidit mycket för Jesu skull, och varnade honom för att hava något med denne helige man att skaffa. Budbäraren trängde raskt fram genom hopen och överräckte skrivelsen till Pilatus. Då denne läste meddelandet, ryste och bleknade han, och han beslutade strax, att han ej ville vara delaktig i att bringa Kristus om livet. Om judarna önskade Jesu blod, skulle han dock ej använda sitt inflytande för att så skulle ske, utan anstränga sig för att befria honom.ADB 212.1

Då Pila tus hörde, att Herodes var i Jerusalem, kände han det som en stor lättnad, i det han hoppades att kunna bliva fri från allt ansvar i förbindelse med förhöret med Jesus och domens avkunnande över honom. Och han sände strax både Jesus och hans anklagare till Hero des. Denne furste var förhärdad i synd. Mordet på Johannes döparen hade efterlämnat en fläck på hans samvete, som han icke kunde befria sig från. Då han hörde om Jesus och de mäktiga gärningar, han utförde. fruktade och bävade han, i det han trodde, att det var Johannes döparen, som uppstått från de döda. Då Pilatus överlämnade Jesus i hans hand, betraktade Herodes detta som ett erkännande av hans makt, insikt och auktoritet. Detta hade den inverkan, att dessa två härskare, som förr varit fiender, nu blevo vänner. Det behagade Herodes att se Jesus, emedan han förväntade, att denne skulle göra ett eller annat stort underverk för att tillfredsställa hans nyfikenhet. Men det var ej Jesu uppgift att tillfredsställa nyfikenheten eller söka sin egen trygghet. Hans gudomliga kraft skulle uppenbaras till andras frälsning, ej till hans egen fördel.ADB 213.1

Jesus svarade ingenting på de många frågor, som Herodes ställde till honom, ej heller svarade han sina fiender på de häftiga anklagelser, som de riktade mot honom. Herodes blev rasande, emedan Jesus ej tycktes hysa någon fruktan för hans makt, och tillsammans med sina soldater bespottade och hånade han Guds Son och behandlade honom med råhet. Likväl förvånades han över Jesu ädla, gudomliga uppträdande under den skamliga behandling, han utsattes för, och då han fruktade att döma honom, sände han honom tillbaka till Pilatus.ADB 214.1

Satan och hans änglar frestade Pila tus och sökte leda honom i fördärvet. De ingåvo honom den tanken, att om han icke tog del i att döma Jesus, skulle andra göra det, och att då mängden törstade efter Jesu blod och han ej överlämnade honom att korsfästas, så skulle han förlora sin makt och sin världsliga ära samt bliva anklagad för att tro på bedragaren. Av fruktan för att mista sin makt och myndighet gav Pilatus sitt samtycke till, att Jesus skulle dö. Och även om han lät Jesu blod komma över hans anklagare och mängden ropade: “Hans blod komme över oss och våra barn!” var dock Pila tus ej utan ansvar; även han var skyldig till Jesu blod. Av hänsyn till sina egna intressen och i sin traktan efter att bli ärad av jordens stormän, överlämnade han en oskyldig man åt döden. Hade Pilatus följt sin egen överbevisning, skulle han ej ha tagit någon del i domen över Jesus.ADB 214.2

Jesu uppträdande och tal under domsförhandlingarna gjorde ett djupt intryck på många, som voro närvarande vid detta tillfälle. Och resultatet av det inflytande, han utövade, visade sig efter hans uppståndelse. Bland dem, som lades till församlingen, funnos många, vilkas överbevisning härledde sig från den stund, då Jesus stod inför rådet.ADB 215.1

Satans vrede var stor, då han såg, att all den grymhet, han kommit judarna att öva mot Jesus, ej förmådde framkalla den minsta klagan från hans sida. Oaktat Frälsaren påtagit sig mänsklig natur, blev han uppehållen aven gudomlig själsstyrka och avvek ej i ringaste mån från sin Faders vilja.ADB 215.2