De heligas befrielse.

Det var midnatt, då det behagade Gud att befria sitt folk. Under det att de ogudaktiga hånade runt omkring dem, visade sig plötsligt solen, skinande i all sin kraft, och månen stod stilla. De ogudaktiga betraktade detta skådespel med förvåning, medan de heliga med högtidlig glädje iakttogo tecknen på sin befrielse. Tecken och under följde tätt på varandra. Allting tycktes ha kommit ur sin vanliga gång. Floderna upphörde att flyta; mörka, tunga moln stego upp och stötte samman. Men det fanns en klar fläck av oföränderlig härlighet, varifrån Guds röst ljöd såsom ljudet av många vatten, skakande himmelen och jorden. Det blev en stor jordbävning gravarna öppnades, och de som under den tredje ängelns budskap hållit sabbaten och avsomnat i tron, trädde förhärligade fram från sina stoftläger för att höra det fridsförbund, som Gud ville ingå med dem, som hållits hans lag.ADB 361.1

Himmelen öppnade och slöt sig och var i rörelse. Bergen skälvde som löv för vinden och kastade omkring ojämna klippblock överallt. Havet kokade som en gryta och uppkastade stenar på stranden. Och under det Gud tillkännagav dagen och stunden för Jesu ankomst och förkunnade för sitt folk det eviga förbundet, talade han en mening och gjorde därefter ett uppehåll, medan orden rullade fram över jorden. Guds Israel stod med blicken riktad uppåt och lyssnade till orden, som utgingo från Jehovas mun och rullade ut över jorden som det starkaste åskväder. Det var övermåttan högtidligt. Och vid slutet av varje mening ropade de heliga: “Ära, halleluja!” Deras ansikten upplystes av Guds härlighet, och härligheten strålade från dem, liksom den strålade från Moses’ ansikte, då han kom ned från Sinai. De ogudaktiga kunde ej se på dem på grund av den härlighet, som utstrålade från dem. Och då den eviga välsignelsen uttalades över dem, som ärat Gud genom att helighålla hans sabbat, ljöd ett mäktigt rop om seger över vilddjuret och dess bild.ADB 361.2

Därpå började jubelåret, då landet skulle vila. Jag såg den gudfruktige slaven resa sig segrande upp och avskaka de bojor, som bundo honom, under det hans ogudaktige herre var förvirrad och ej visste, vad han skulle göra; ty de ogudaktiga kunde ej förstå de ord, som Gud talade.ADB 362.1

Snart visade sig den stora, vita skyn, på vilken Människosonen satt. Då denna sky först visade sig i fjärran, var den mycket liten. Ängeln sade, att den var Människosonens tecken. Då den kom närmare jorden, kunde vi se Jesu överväldigande härlighet och majestät, i det han drog ut till seger. Ett sällskap av heliga änglar med skinande, strålande kronor på sina huvuden ledsagade honom på hans färd. Intet språk förmår skildra detta skådespels härlighet. Den levande skyn, majestätisk och av oöverträfflig härlighet, kom ännu närmare, och vi kunde tydligt se Jesu härliga gestalt. Han bar ej en törnekrona, utan en härlighetskrona satt på hans heliga panna. På hans mantel och på hans länd var ett namn skrivet: “Konungarnas Konung och herrarnas Herre.” Hans ansikte lyste som middagssolen, hans ögon voro såsom eldslågor, och hans fötter liknade glänsande malm. Hans röst ljöd såsom många musikinstrument. Jorden bävade för honom, himmelen vek undan, såsom då en bokrulle rullas tillhopa, och alla berg och öar flyttades bort från sin plats. “Och konungarna på jorden och stormännen och krigsöverstarna och de rika och de väldiga, ja, alla både trälar och fria, dolde sig i hålor och bland bergsklippor. Och de sade till bergen och klipporna: ‘Fallen över oss, och dölj en oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för Lammets vrede. Ty deras vredes stora dag är kommen, och vem kan bestå ?’” De som kort förut velat utrota Guds trofasta barn från jorden, blevo nu vittnen till Guds härlighet, som vilade över dem. Och mitt i all sin förskräckelse hörde de de heligas röster ropa av glädje: “Se, där är vår Gud, som vi förbidade, och som skulle frälsa oss!”ADB 362.2

Jorden skakade våldsamt, då Guds Sons röst kallade fram de sovande heliga. De hörde kallelsen och framträdde odödliga, i det de ropade: “Seger, seger över döden och graven! Död, var är din udd? Grav, var är din seger?” De levande heliga och de, som uppstått, höjde nu sina röster i ett långt, hänryckande segerrop. De kroppar, som lagts i graven med märken av sjukdom och död, uppstodo i odödlig hälsa och kraft. De levande heliga förvandlades i hast, i ett ögonblick, och rycktes bort tillika med de uppståndna, och tillsammans mötte de sin Herre i luften. O, vilket härligt möte! Vänner, som döden åtskilt, förenades för att aldrig mer skiljas.ADB 364.1

På båda sidor om moln vagnen vara vingar och under den levande hjul; och då vagnen rullade uppåt, ropade hjulen: “Helig!” Då vingarna rörde sig, ropade även de: “Helig!” och den heliga änglaskaran omkring skyn ropade: “Helig, helig, helig är Herren Gud, den allsmäktige!” medan de heliga i skyn ropade: “Ära, halleluja!” Och vagnen rullade upp till den heliga staden. Innan de heliga tågade in i staden, blevo de ordnade i en fullkomlig fyrkant med Jesus i mitten. Hans huvud och skuldror räckte över de heliga och över änglarna. Hans majestätiska skepnad och älskvärda åsyn kunde ses av alla i fyrkanten.ADB 364.2