“Gå och synda inte mer”

Lövhyddohögtiden var slut. Prästerna och rabbinerna i Jerusalem hade misslyckats med sina onda planer mot Jesus, och när kvällen kom “gick var och en hem till sitt, och Jesus gick ut till Oljeberget”. Joh 7:53; 8:1.HHM 44.3

Jesus ville komma bort från all uppståndelse och oro i staden, bort från den upphetsade folkmassan och de förrädiska rabbinerna. Han sökte sig till de fridfulla olivdungarna där han kunde vara ensam med Gud. Men tidigt på morgonen gick han tillbaka till templet, och när folket samlades omkring honom satte han sig ner och undervisade dem.HHM 44.4

Han blev snart avbruten. En grupp fariseer och skriftlärda kom släpande på en skräckslagen kvinna. Ivrigt och med hårdhet i rösten förklarade de att hon hade brutit mot det sjunde budet. De knuffade henne fram inför Jesus och sade med skenhelig respekt: “Mästare, den här kvinnan greps på bar gärning, när hon begick äktenskapsbrott. I lagen har Mose befallt oss att stena sådana. Vad säger då du?” Verserna 4,5.HHM 44.5

Bakom deras spelade vördnad dolde sig en noga genomtänkt plan att få fast Jesus och röja honom ur vägen. Om Jesus frikände kvinnan kunde han bli anklagad för att ringakta Mose lag. Om han förklarade att hon var skyldig till döden kunde de anklaga honom inför romarna och säga att han tog på sig myndighet som bara romarna hade rätt till.HHM 45.1

Jesus betraktade hela situationen — det skälvande offret som stod där i sin skam, de höga herrarna med hårda ansikten, som inte ens hade mänskligt förbarmande. Han som var ren och obefläckad ryggade tillbaka i sitt inre inför det elände han såg. Utan att visa något tecken på att han hade hört deras fråga, böjde han sig ner och började skriva i dammet.HHM 45.2

Männen, som blev otåliga över att Jesus dröjde och inte tycktes bry sig om dem, drog sig närmare Jesus för att tvinga honom att uppmärksamma frågan. Men när deras blickar följde Jesu ögon och föll på stenbeläggningen vid hans fötter, tystnade deras röster. Där, framför deras ögon, stod alla de hemliga synder som de själva hade på sina samveten, skrivna i dammet.HHM 45.3

Jesus reste sig upp och fäste blicken på dessa svekfulla män och sade: “Den som är utan synd må kasta första stenen på henne.” Vers 7. Sedan böjde han sig ner och fortsatte att skriva.HHM 45.4

Han hade inte satt Mose lag åt sidan, och inte heller gjort intrång på romarnas auktoritet. Anklagarna var besegrade. Han hade rivit av dem deras kappor av låtsashelighet, och nu stod de där skyldiga och dömda inför honom som var fullkomligt ren. Skälvande, med böjda huvuden och sänkta blickar, drog de sig undan, rädda för att deras hemliga synder skulle bli avslöjade för folket. Kvinnan som de dragit med sig blev lämnad kvar hos den förbarmande Frälsaren.HHM 45.5

Jesus reste sig och såg på kvinnan: “Kvinna, var är de?” sade han. “‘Har ingen dömt dig?’ Hon svarade: ‘Nej, Herre, ingen.’ Då sade Jesus: ‘Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer!’” Verserna 10,11.HHM 45.6

Kvinnan hade stått där framför Jesus hopkrupen av rädsla. När han sade “Den som är utan synd må kasta första stenen på henne”, trodde hon att hon hade fått dödsdomen. Hon vågade inte titta upp på Frälsarens ansikte utan väntade stilla på att få sin dom. Förundrad såg hon att hennes anklagare gick därifrån förvirrade, utan att säga ett ord. Sedan hörde hon dessa ord av hopp: “Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer!” Hennes hjärta smälte, och hon kastade sig snyftande ner för Jesu fötter. Där gav hon uttryck för sin kärlek och tacksamhet och bekände sina synder med bittra tårar.HHM 45.7

Detta var början till ett nytt liv för henne, ett liv i renhet och frid, vigt till tjänst för Gud. När Jesus lyfte denna fallna kvinna utförde han ett större underverk än då han botade den svåraste form av fysisk sjukdom, eftersom han botade den andliga sjukdom som leder till evig död. Denna ångerfulla kvinna blev en av hans mest trogna anhängare. Genom självuppoffrande kärlek och hängivenhet visade hon sin tacksamhet för hans förlåtande nåd. Världen hade inget annat att ge till denna felande kvinna än hån och förakt. Men han som är utan synd hade medlidande med hennes svaghet och räckte henne en hjälpande hand. Medan de skenheliga fariseerna dömde henne, sade Jesus till henne: “Gå, och synda inte mer!”HHM 46.1

Jesus känner varje människas omständigheter. Ju större skuld syndaren bär på, desto mer behöver han Frälsaren. Hans hjärta är fyllt av gudomlig kärlek och medlidande, och ömmar mest för dem som är svårast insnärjda i själafiendens snaror. Med sitt eget blod har han undertecknat mänsklighetens frihetsbrev.HHM 46.2

Jesus vill inte att de som är köpta till ett så högt pris skall bli ett byte för fiendens frestelser. Han vill inte att vi skall bli besegrade och förgås. Han som höll lejonen i schack i lejongropen och vandrade med sina trogna vittnen mitt i flammande lågor, är lika villig att verka för oss, för att underkuva allt det onda i vår natur. Idag står han vid nådens altare och bär fram inför Gud de böner som sänds upp av dem som önskar hans hjälp. Han avvisar ingen som i sin nöd och ånger vänder sig till honom. Han förlåter fritt var och en som kommer till honom för att få förlåtelse och återupprättelse. Han röjer inte i onödan allt han kunde säga, men han uppmanar varje skälvande människa att fatta mod. Var och en som vill, kan fatta tag i Guds kraft och söka frid med Gud, och han skall ge frid.HHM 46.3

De människor som tar sin tillflykt till Jesus lyfter han upp över anklagelser och förtal. Varken någon människa eller någon ond ängel kan anklaga dem. Kristus förenar dem med sin egen gudomliga, mänskliga, natur. De står bredvid honom som bär deras synd, i ljuset som strålar ut från Guds tron.HHM 46.4

Jesu Kristi blod renar “från all synd”. 1 Joh 1:7.HHM 46.5

“Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss.” Rom 8:33,34.HHM 46.6