Sångarkungen David

I livets växlande skiften sjöng David och han hade gemenskap med Gud. Hur fint återspeglas inte den unga herdepojkens erfarenheter i följande ord:VTM 181.2

“Herren är min herde, mig skall inget fattas, han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro, han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar, för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, ty du är med mig, din käpp och stav, de tröstar mig.” Ps 23:1-4.VTM 181.3

I vuxen ålder när han varen jagad flykting fann han sin tillflykt i klipporna och grottorna i öknen, och då skrev han:VTM 181.4

“Gud, du är min Gud, tidigt söker jag dig, min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig, i ett torrt land, som försmäktar utan vatten... Du är min hjälp, och under dina vingars skugga jublar jag.” “Varför är du så bedrövad min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud, ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.” “Herren är mitt ljus och min frälsning, för vem skulle jag frukta? Herren är mitt livs värn, för vem skulle jag rädas?” Ps 63:2, 8; 42:12; 27:1.VTM 181.5

Samma tillförsikt hörs i de ord som kung David skrev när han blivit avsatt och förlorat sin krona och då han flydde från Jerusalem vid Absalons uppror. Utsliten av sorg och trötthet från flykten hade han gjort ett uppehåll vid Jordan för att vila sig några timmar. Då väcktes han av ett rop om att han genast måste fly. I mörkret måste hela sällskapet med män, kvinnor och små barn passera genom den djupa och strida strömmen, för förrädarens sons styrkor följde honom tätt i hälarna.VTM 182.1