Kapitel 21—Församlingsmedlemmarnas förhållande till hvarandra,

(»Testimonies»’ vol. IV, sid. 485—489.)VF 263.2

Hvarje människa, som sträfvar efter att öfvervinna, måste kämpa mot sina egna svagheter. Det är mycket lättare att se sina bröders fel än sina egna, och därför måste man vara mycket noggrannare och mera kritisk mot sig själf än mot andra. Alla församlingsmedlemmar, som äro Ouds söner och döttrar, måste underkasta sig en tuktan, innan de kunna vara ljus för världen. Gud gör ingalunda män och kvinnor till ljusbärare, medan de äro i mörkret och äro nöjda med att förblifva där, eftersom de icke göra någon särskild ansträngning att sätta sig i förbindelse med ljusets källa. Själar, som känna sitt behof och som uppvakna till värklig eftertanke, till allvarlig, ihärdig bön och till värksamhet, skola mottaga gudomlig hjälp. Det gifves för enhvar mycket att både glömma och lära angående sig själf. Gamla vanor och bruk måste bortläggas, och detta lyckas endast genom allvarlig sträfvan. Endast genom ett fullständigt anammande af sanningen, så att genom Guds nåd dess grundsatser utöfvas i lifvet, kan segern blifva vunnen.VF 263.3

Jag önskar jag kunde finna de rätta orden för att på oss alla inprägla, att vårt enda hopp såsom individer består uti att komma i förbindelse med Gud. Vi måste vinna själens renhet, och därtill fordras mycken hjärterannsakning. Mycken halsstarrighet och egenkärlek måste öfvervinnas, och därtill fordras allvarlig och ihärdig bön. Människor, som äro hårda och tadelsjuka, urskulda sig eller försöka rättfärdiga sin brist på kristlig höflighet därmed, att många af reformatorerna arbetade med en sådan anda, och de säga, att värket för denna tid fordrar samma anda. Men detta är ingalunda fallet. En mild och fullkomligt behärskad anda är öfverallt bättre, äfven i det lägsta sällskap. Våldsamt nit uträttar intet godt. Gud valde icke reformatorerna därför, att de voro härsklystna, passionerade män, utan han antog dem sådana de voro, trots dessa karaktärsdrag. Men han skulle hafva pålagt dem tiofaldt större ansvar, om de varit ödmjuka och hållit sin ande under förnuftets herravälde. Fastän Kristi tjänare måste fördöma synd och gudlöshet, orenhet och falskhet såväl hos höga som låga, fastän de måste visa dem, att Guds vrede skall drabba hans lags öfverträdare, skola de dock ingalunda vara härsk-lystna eller tyranniska. De böra visa vänlighet och kärlek, en anda, som hellre räddar än tillintetgör.VF 264.1

Jehovas långmodighet lär predikanter och försam-lingsmedlemmar, som trakta efter att vara Kristi med-arbetare, undseende och kärlek. Kristus förenade med sig Judas och den lättrörde Petrus, icke emedan Judas var girig och Petrus häftig, utan på det att de af honom, den store läraren, måtte lära osjälfviskhet, saktmod och ödmjukhet. Han såg ett godt material i dessa båda män. Judas ägde affärsförmåga och skulle hafva varit af värde för församlingen, om han behjärtat de af Kristus gifna lärdomarna, hvari han tadlade all själfviskhet, allt bedrägeri och all girighet äfven i lifvets smärre förhållanden. Dessa lärdomar blefvo ofta upprepade: »Den, som är trogen i det minsta, han är ock trogen i det mer är, och den, som är orätt i det minsta, han är ock orätt i det mer är.» Vår Frälsare sökte klargöra för sina åhörare, att en människa, som genom list söker skaffa sig fördel af sin nästa, om också endast i smärre ting, skulle, om tillfälle gåfves, bedraga honom äfven i större. Den ringaste afvikelse frårf sträng redlighet nedbryter skrankorna och förbereder hjärtat till att begå större orättfärdighet. Kristus lärde genom föreskrift och exempel, att den strängaste redbarhet borde vara rådande i vårt handlingssätt gent emot våra medmänniskor. »Allt, hvad I viljen, att människorna skola göra eder, det gören I ock dem.» Kristus skildrade fariseernas felaktiga lefverne och klandrade dem. De föregåfvo sig hålla Guds lag, men i sina dagliga handlingar öfvade de orättfärdighet. Många ankor och faderlösa beröfvades sina små tillhörigheter för att tillfredsställa deras vinningslystnad. Judas hade kunnat draga välsignelse från alla dessa lärdomar, om han hyst en önskan att vinna ett rent hjärta, men girigheten öfverväldigade honom, och kärlek till pänningar blef den förhärskande makten i hans lif. Han bar den pung, som innehöll medlen, till Kristi värks befordrande, och tid efter annan använde han däraf smärre summor för sitt eget bruk. Hans själfviska hjärta knotade öfver Marias gåfva af ett alabasterkärl med smörjelse, och han klandrade henne för hennes dårskap. Han ville vara lärare i stället för lärjunge och undervisa vår Herre angående tillbörligheten af hennes handlingssätt.VF 265.1

Dessa båda män hade samma tillfälle och förmånsrätt till Kristi ständiga undervisning och exempel för att sålunda kunna bättra sina syndiga karaktärsdrag. Samtidigt med att de förnummo hans skarpa förebråelser och anklagelser mot hyckleri och fördärf, sågo de, att han ägnade föremålen för dessa stränga bestraffningar sorgfälligt och outtröttligt arbete till deras förbättring. Frälsaren grät öfver deras mörker och villfarelser. Den djupaste smärta, det gräns lösaste medlidande och kärlek kom honom att utbrista öfver Jerusalem: »Hur ofta har jag ej velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar, och I hafven icke velat.» Petrus var hastig och ifrig i sitt handlingssätt, djärf och ståndaktig, och Kristus såg i honom egenskaper, som kunde blifva af stort värde för församlingen. Han förenade Petrus med sig, så att allt, som var godt och värdefullt hos denne, måtte blifva bevaradt, det hårda i hans karaktär förmildradt samt kantigheterna i hans uppträdande afslipade genom Jesu lärdomar och exempel. När hjärtat genom gudomlig nåd förvandlas, måste en yttre förändring visa sig uti sann vänlighet, deltagande och höflighet. De bedröfvade uppsökte ofta Jesus, då han dragit sig tillbaka till ensamheten för att söka vederkvickelse och ro, men han hade en vänlig blick och ett uppmuntrande ord för alla. Han var en förebild i sann höflighet. Petrus förnekade sin Mästare, men ångrade sig efteråt och blef på grund af sin stora synd djupt för-ödmjukad; och Kristus visade, att han förlät sin felande lärjunge, i det han nedlät sig till att efter sin uppståndelse särskildt nämna hans namn.VF 266.1

Judas gaf efter för satans frestelser och förrådde sin bäste vän. Petrus lärde och drog nytta af Jesu undervisning samt förde reformationsvärket framåt, hvilket öfverlåtits åt lärjungarna, då Herren uppfor till himmelen. Dessa två män representera de båda klasser, hvilka Kristus förbinder med sig, i det han gifver dem förmånen af sin undervisning och sitt osjälfviska. medlidsamma lifs exempel, att de måtte lära af honom. Ju mer människan betraktar sin Frälsare och blir bekant med honom, dess mer förvandlas hon till hans afbild och värkar Kristi gärningar. Den tid, i hvilken vi lefva, fordrar reformatorisk värksamhet. Sanningens ljus, som skiner på oss, fordrar män af fast beslutsamhet och värkligt moraliskt värde, män, som arbeta sorgfälligt och uthållande för att rädda alla deras själar, som höra Guds Andes inbjudning.VF 267.1

Den kärlek, som borde härska mellan församlingsmedlemmarna, viker ofta för kritik och tadel, och detta ger sig ofta till och med under församlingsmötena uttryck i beskyllningar och hårda personliga angrepp. Sådant borde icke tålas af predikanterna, de äldsta eller af folket. Gudstjänsten borde endast tjäna till Guds ära. När personer med egendomliga karaktärsdrag sammanföras såsom medlemmar i en församling, lider denna skada och dess frid och endräkt uppoffras för dessa själfviska, ohelgade karaktärsdrag, så vida nämligen Guds sanning icke får mildra och kufva de skarpa kanterna i karaktären. Många försumma att utforska sina egna hjärtan och rena sitt eget lefverne, emedan de så ifrigt bemöda sig om att upptäcka sina bröders fel. Därigenom draga de öfver sig Guds misshag. De enskilda medlemmarna inom församlingen böra hafva bekymmer för sina egna själar och noga vaka öfver sina egna handlingar, så att de icke må handla af själfviska bevekelsegrunder och blifva en orsak till anstöt för sina svaga syskon. Gud tager människorna sådana de äro med det mänskliga elementet i sin karaktär, och därpå uppfostrar han dem för sin tjänst, om de vilja låta sig uppfostras och undervisas af honom. Bitterhetens, afundens, misstrons, svartsjukans och hatets rötter, som härska i somliga församlingsmedlemmars hjärtan, äro satans värk. Sådana element utöfva ett förgiftande inflytande på församlingen. Litet surdeg genomsyrar hela degen. Den religiösa ifver, som uppenbarar sig i angrepp mot bröderna, är en oförståndig ifver. Kristus har ingenting att göra därmed.VF 268.1