Kapitel 19—Vittnesbördsoch bönemöten.

(»Testimonies»’ vol. II, sid. 577—582.)VF 246.2

Nyligen erhöll jag bref från en broder, som jag mycket högaktar, innehållande förfrågan om, hur dessa möten böra vara beskaffade. Han frågade, om många böner borde hållas efter hvarandra, därpå ett litet uppehåll göras och så åter ett antal böner.VF 246.3

Enligt det ljus, som blifvit mig gifvet angående detta ämne, har jag svarat, att Gud icke vill, att den tid vi komma tillsamman för att tillbedja honom skall blifva långsam och tröttande genom ett långvarigt knäböjande och genom åhörandet af ett flertal långa böner. Personer med svag hälsa kunna icke utan stor trötthet och utmattning fördraga en sådan ställning. Kroppen blir trött, då den hålles så länge nedböjd; men hvad som är ännu värre, anden blir genom det ihållande bedjandet så utmattad, att den icke kan erfara någon andlig vederkvickelse, och mötet blir sålunda för dessa personer värre än en förlust. De hafva blifvit kroppsligt och andligt uttröttade och hafva icke erhållit någon andlig kraft.VF 247.1

Vittnesbördsoch bönemöten borde icke göras tröttande. Om möjligt är, borde alla punktligt infinna sig på den bestämda timmen, och om senfärdiga personer finnas, som infinna sig först en half timme eller också endast en kvart öfver tiden, så borde man ingalunda vänta på dem. Om också endast två äro närvarande, kunna de göra sina anspråk på löftet gällande. Mötet bör sålunda om möjligt öppnas på bestämd tid, vare sig få eller många äro närvarande. Formalitet och stelhet borde läggas åsido, och alla borde punktligt göra sin plikt. I allmänhet borde det icke bedjas mer än tio minuter i följd. Sedan de bedjande ändrat ställning och entonigheten af- brutits genom en sång eller förmaning, kunna äfven andra, om de känna sig manade därtill, bedja.VF 247.2

Alla borde anse det för en kristlig plikt att bedja kortfattadt. Sägen Herren rätt fram, hvad I önsken, utan att sväfva kring hela världen. I privata böner hafva alla förmånen att få bedja så länge de önska och vara så utförliga de behaga. Där kunna de bedja för sina släktingar och vänner. Kammaren är den plats, där de kunna framhålla sina personliga svårigheter, pröfningar och frestelser. Den allmänna gudstjänsten är icke platsen för uppenbarandet af hjärtats hemligheter.VF 248.1

Hvad är ändamålet med de gemensamma mötena? Äro de till för att undervisa Gud, att lära honom något, i det vi säga honom allt hvad vi veta i bönen? Vi samlas för att uppbygga hvarandra genom utbyte af tankar och känslor och för att samla styrka, ljus och mod genom att lära känna hvarandras förhoppningar och sträfvanden. Och genom våra allvarliga och hjärtliga, i tron framburna böner mottaga vi så vederkvickelse och styrka från all krafts källa. Dessa möten borde vara de kostligaste tillfällen och borde göras tilldragande för alla, som hafva någon smak för religiösa ting. Jag fruktar, att det gifves många, som icke i det fördolda bringa sina svårigheter inför Gud, utan som spara dem för bönemötena och där göra slut på sina böner för flera dagar. Man kunde kalla sådana människor bönemötsdödare. De utstråla intet ljus; de uppbygga ingen. Deras kalla, torra böner och långa vittnesbörd om sina affall kasta endast skuggor. Alla äro glada, när de äro färdiga, och det är nästan omöjligt att fördrifva den köld och det mörker, som deras böner och förmaningar bringa in i mötet. Enligt det ljus jag mottagit böra våra möten vara andliga, sällskapliga och icke för långa. Förbehållsamhet, stolthet, fåfänga och människofruktan borde lämnas hemma. Små stridigheter och fördomar böra vi icke taga med oss på mötet. Som i en enig familj borde naturlighet, saktmod, förtroende och kärlek härska i de bröders och systrars hjärtan, som komma tillsamman för att blifva vederkvickta och uppmuntrade genom det sålunda tillsammanförda ljuset.VF 248.2

»I ären världens ljus»’ säger den himmelske läraren. Alla hafva icke gjort samma erfarenhet i sitt religiösa lif, men de komma tillsamman och tala i enfaldig, ödmjuk anda om sina olika erfarenheter. Alla, som vandra på en kristens framåtsträfvande väg, böra och skola hafva en lefvande erfarenhet, som städse är ny och tilldragande. En lefvande erfarenhet vinnes genom dagliga pröfningar, strider och frestelser, stora ansträngningar och segrar, såväl som ur stor frid och sann glädje, förvärfvade genom Jesus. Den enkla berättelsen om sådana erfarenheter gifver ljus, kraft och kunskap, som kan tjäna andra till vägledning i det kristliga lifvet. Gudstjänsten borde vara både tilldragande och lärorik för dem, som hafva någon kärlek för gudomliga och himmelska ting.VF 249.1

Jesus, den himmelske läraren, höll sig icke fjärran från människobarnen, utan kom för deras skull från himmelen ned på jorden, där de voro, på det hans lifs renhet och helighet måtte skina på allas väg och upplysa vandringen till himmelen. Världens Aterlösare sökte framställa sina läror klart och enkelt, på det att alla måtte förstå dem. Vanligtvis föredrog han att tala i det fria. Inga murar kunde omsluta den folkmängd, som följde honom; men han hade äfven särskilda orsaker till, att han valde skogsdungar och sjöns stränder som plats för utdelandet af sina lärdomar. Han hade här en fri utsikt öfver landskapet och kunde begagna sig af föremål och scenerier, som voro välkända för hans enkla åhörare, och därigenom åskådliggöra de viktiga sanningar, som han framställde för dem. Han förband Guds värk i naturen med sina lärdomar. Fåglarna, som sorglöst sjöngo sina sånger, fältens blommor, som lyste i sin skönhet, liljan, som i sin renhet hvilade på sjöns spegel, de höga träden, det odlade landet, den vajande säden, den torra marken, det ofruktbara trädet, de eviga bärgen, den brusande strömmen, den ned-gående solen, som färgar himmelen i rödt och guld — allt detta begagnade han som åskådningsmaterial för att på sina åhörares sinnen inpränta den gudomliga sanningen. Han förband Guds fingers värk i himmel och på jord med lifvets ord, som han önskade inprägla hos dem, så att, när de skådade Guds underbara värk i naturen, hans lärdomar måtte klart framstå i deras minne.VF 249.2

Kristus sökte städse göra sina lärdomar tilldragande. Han visste, att en uttröttad, hungrig folkhop icke kunde hafva någon andlig välsignelse och glömde därför icke dess lekamliga behof. Vid ett tillfälle utförde han ett under, i det han bespisade 5,000 människor, som hade kommit tillsamman för att lyssna till lifvets ord, som strömmade från hans läppar. Jesus gaf akt på sin omgifning, då han meddelade folket sin dyrbara sanning. Landskapet drog till sig blicken och uppväckte beundran hos dem, som älskade det sköna. Han kunde prisa Guds visdom i hans skapade värk och förbinda sina sköna lärdomar med naturen, i det han genom densamma fäste folkets tankar på Gud. På detta sätt blefvo landskapet, träden, fåglarna, ängens blommor, kullarna, sjön och den härliga himmelen i deras sinne förbundna med högtidliga sanningar och liksom helgade i deras minne, då de efter Kristi himmelsfärd skådade dessa ting.VF 250.1

När Kristus lärde folket, använde han icke tiden till bön. Han påtvang dem icke, såsom fariseerna gjorde, långa, tröttande ceremonier och böner. Han lärde sina lärjungar, hur de skulle bedja: »Och när du beder, skall du icke vara såsom skrymtarna; ty de stå gärna och bedja i synagogorna och i gathörnen, på det de må varda sedda af människorna. Sannerligen säger jag eder: De hafva fått ut sin lön. Men du, när du beder, gå in i din kammare och stäng din dörr och bed din Fader, som är i det fördolda, och din Fader, som ser i det fördolda, skall vedergälla dig uppenbarligen. Och när I bedjen, skolen I icke vara mångordiga såsom hedningarna; ty de mena, att de skola blifva hörda för sina många ords skull. Varen fördenskull icke lika dem; ty eder Fader vet, hvad I behöfven, förrän I bedjen honom. Därför skolen I bedja sålunda.»VF 251.1

Kristus inpräglade hos sina lärjungar, att deras böner skulle vara korta och uttrycka just hvad de önskade och icke mera. Han angifver längden och innehållet för deras böner, som böra uttrycka deras önskan om timlig och andlig välsignelse samt tacksamhet för det erhållna. Hur innehållsrik är icke denna mönsterbön! Den omfattar allas värkliga behof. En eller två minuter är nog för en vanlig bön. Det gifves emellertid tillfällen, då en bön på ett särskildt sätt ingifves af Guds Ande, då en innerlig åkallan frambäres i anden. Den trängtande själen kämpar och suckar till Gud. Anden brottas, liksom Jakob brottades, och tillfredsställes icke, förrän den erhåller en särskild uppenbarelse af Guds kraft. Detta är Gud behagligt. Men många bedja på ett torrt, predikoliknande sätt, de bedja till människor och icke till Gud. Om de både till Gud och värkligen förstode, hvad de gjorde, skulle de förfäras öfver sin djärfhet; ty i form af bön hålla de ett tal för Herren, som om världsalltets Skapare behöfde särskild undervisning öfver allmänna frågor angående de ting, som hända i världen. Alla sådana böner äro som ljudande malm och som en klingande bjällra. De ha intet värde i himmelen. Guds änglar tröttas därmed, liksom ock de dödliga, hvilka äro nödgade att lyssna därtill.VF 252.1

Ofta fann man Jesus försänkt i bön. Han drog sig tillbaka till ensamma skogar eller till bärgen för att inför sin Fader framlägga sina böner. När dagens göromål och omsorger voro ändade, och de trötta sökte hvila, tillbragte Jesus tiden i bön, Vi vilja icke afskräcka från bön, ty det bedes och vakas alltför litet, och ännu mycket mindre bedes det i anda och sanning. Allvarlig och värksam bön är alltid på sin plats och tröttar aldrig. En sådan bön tilltalar och vederkvicker alla, som gärna bedja. Den fördolda bönen försummas, och på grund häraf frambära många dessa långa, tröttande böner, då de komma samman för att tillbedja Gud. De vilja i sina böner godtgöra en hel veckas försummade plikter och bedja alltjämt vidare, i det de hoppas att godtgöra sin försumlighet och lugna sina samveten, som anklaga dem. De hoppas kunna bedja sig till Guds ynnest. Men ofta hafva dessa böner endast till följd, att andra dragas ned till dessa personers egen låga ståndpunkt och råka i andligt mörker. Om de troende gåfve akt på Kristi lärdomar angående vaka och bön, så skulle de vara mycket förnuftigare, då de tillbedja Gud.VF 252.2