Kapitel 4—Den oskattbara gåfvan.

(»Testimonies»’ vol. V, sid. 729—737.)VF 78.1

»Välsignacl vare Gud och vår Herre Jesu Kristi Fader, som har välsignat oss med all andelig välsignelse i det himmelska, i Kristus; såsom han har utvalt oss i honom ... att vi skulle vara heliga och ostraffliga inför honom, och i kärlek förut bestämt oss till barnaskap hos sig, genom Jesus Kristus . . . sin härliga nåd till pris, med hvilken han har benådat oss i den älskade. I honom hafva vi återlösningen genom hans blod, syndernas förlåtelse, efter hans nåds rikedom.» »Gud, som är rik på barmhärtighet, har för sin stora kärleks skull, hvarmed han har älskat oss, gjort oss, som voro döda genom våra öfverträdelser, lefvande med Kristus . . . och uppväckt oss med honom och satt oss med honom i det himmelska, i Kristus Jesus, på det att han i de kommande tiderna skulle visa sin nåds öfversvinneliga rikedomgenom sin godhet mot oss i Kristus Jesus.»VF 78.2

Sådana ord skref den »gamle Paulus», »Jesu Kristi fånge»’ i sitt fängelse i Kom. Han bemödade sig att inför bröderna framställa det, som språket icke ägde ord att uttrycka i dess fullhet — »Kristi outgrundliga rikedom»’ nådens skatter, som frivilligt tillbjudits de fallna människobarnen. Frälsningsplanen möjliggjordes genom ett offer, en gåfva. Aposteln sade: »I kännen vår Herre Jesu Kristi nåd, att han, ehuru rik, vardt fattig för eder skull, på det att I genom hans fattigdom skullen varda rika.» »Så älskade Gud världen, att han utgaf sin enfödde Son.» Kristus gaf »sig själf för oss, på det han skulle återlösa oss från all orättfärdighet». Och återlösningens krona, Guds gåfva, »är evigt lif i Kristus Jesus, vår Herre». »Hvad intet öga har sett och intet öra hört och hvad i ingen människas hjärta har uppstigit, hvad Gud har beredt åt dem, som älska honom.» Säkerligen finnes ingen, som betraktar hans nåds rikedomar och därvid icke kan utropa: »Gud vare tack för hans outsägliga gåfva!»VF 78.3

Liksom återlösningsplanen börjar och slutar med en gåfva, så skall den också föras framåt. Samma uppoffringens Ande, som förvärfvade oss återlösning, skall bo i alla deras hjärtan, som blifva delaktiga af densamma. Aposteln Petrus säger: »Tjänen hvarandra såsom gode förvaltare af Guds mångfaldiga nåd, hvar och en efter den gåfva han har fått.» Då Jesus utsände sina lärjungar, sade han till dem: »I hafven fått för intet; gifven för intet.» Hos den själ, som lefver i fullkomlig gemenskap med Kristus, kan icke själfviskhet eller förbigående af andra göra sig gällande. Den, som dricker af det lefvande vattnet, skall i sig finna »en källa med springande vatten till evigt lif». Kristi Ande inom honom är lik en i öknen framspringande källa, som uppfriskar alla och kommer de försmäktande att ifrigt dricka af lifvets vatten. Samma ande, kärlekens och själfuppoffringens ande, som bodde i Kristus, var det, som dref aposteln Paulus till hans mångfaldiga arbete. Han sade sig vara gäldenär både till greker och barbarer, både till visa och ovisa. »Mig, den allra ringaste bland de heliga»’ säger han, »har denna nåd blifvit gifven att bland hedningarna förkunna evangelium om Kristi outgrundliga rikedom.»VF 79.1

Det var Herrens vilja, att församlingen skulle återstråla till världen den fullhet och rikedom, som hon finner i honom. Vi mottaga ständigt af Guds fullhet, och då vi meddela andra däraf, uppenbara vi inför världen Kristi kärlek och godhet. Medan hela himmelen är i rörelse och sändebud utskickas till alla delar af jorden för att understödja återlösningsvärket, böra äfven medlemmarna i den lefvande Gudens församling vara Kristi medarbetare. Vi äro lemmar i hans andliga kropp. Han är hufvudet, som regerar alla kroppens lemmar. Jesus själf påvärkar i sin oändliga nåd det mänskliga hjärtat och åstadkommer en andlig förändring, hvilken änglarna betrakta med förvåning och glädje. Samma oegennyttiga kärlek, som kännetecknar Mästaren, framträder i hans sanna efterföljares karaktär och lif. Kristus väntar, att människor i denna världen skola blifva delaktiga af hans gudomliga natur, icke endast för att till Guds ära återstråla hans härlighet, utan äfven för att med himmelens glans upplysa denna mörka värld. Då skall Kristi ord uppfyllas: »I ären världens ljus.»VF 80.1

»Vi äro nu Guds medarbetare»’ »förvaltare af Guds mångfaldiga nåd.» Kännedomen om hans nåd och hans ords sanningar såväl som timliga gåfvor — tid och medel, talanger och inflytande — är alltsammans anförtrodt gods, som bör användas till hans ära och människors frälsning. För Gud, som bestän digt utgjuter sina gåfvor öfver människorna, gifves ingenting mera misshagligt, än när han ser, hur de själfviskt rycka dessa gåfvor till sig, utan att vedergälla gifvaren. Jesus är nu i himmelen, där han bereder boningar åt dem, som älska honom, ja, mer än boningar, ett konungarike, som skall tillhöra dem. Men alla, som vilja ärfva dessa välsignelser, måste taga del i Kristi själfförnekelse och själfuppoffring till andras bästa.VF 80.2

Aldrig har behofvet af allvarligt, själfuppoffrande arbete för Kristi värk varit större än nu, då pröfvotiden nästan är till ända och nådens sista budskap gifves åt världen. Min själ känner sig rörd, ty det macedoniska ropet kommer från alla riktningar; från städer och byar i vårt eget land (Amerika), öfver Atlantiska och Stilla oceanen såväl som från hafvets öar skallar det: »Kom öfver och hjälp oss!» Syskon, viljen I besvara detta rop och säga: »Vi vilja göra vårt bästa att skicka eder missionärer och medel. Vi vilja försaka utsmyckandet af våra hus och oss själfva såväl som tillfredsställandet af gommens begär. Vi vilja gifva de oss anförtrodda medlen till Guds värk, och äfven oss själfva vilja vi helt och hållet ägna åt värket?» Dettas behof äro framlagda inför oss; de tomma kassorna anklaga oss eftertryckligt. En krona nu är mer värd för värket än tio i framtiden.VF 81.1

Arbeten, bröder, arbeten, så länge I hafven tillfälle, så länge dagen är. Värken, »ty natten kommer, då ingen kan värka». Hur snart denna natt kan komma, kunnen I icke säga. Nu hafven I till- fälle, nyttjen det. Om sådana personer finnas, som inga personliga ansträngningar kunna göra för missionsvärket, så må de lefva sparsamt och gifva af sin förtjänst. På detta sätt kunna de bidraga till att tidningar och böcker kunna tillsändas personer, som icke hafva sanningens ljus; de kunna hjälpa till att bestrida utgifterna för utbildning af arbetare, som bereda sig för missionsvärket. Insätten hvarje krona, som I kunnen spara, i himmelens bank.VF 81.2

»Samlen eder icke skatter på jorden, där mal och rost förstöra, och där tjufvar bryta sig in och stjäla, utan samlen eder skatter i himmelen, där hvarken mal eller rost förstöra, och där tjufvar icke bryta sig in ej heller stjäla; ty där eder skatt är, där är ock edert hjärta.» Detta är Jesu ord, hans, som älskade dig så högt, att han gaf sitt eget lif, på det att du måtte få vara med honom i hans rike. Vanära icke din Herre genom att missakta hans bestämda bud.VF 82.1

Gud säger åt alla, som äga land och hus, att de skola sälja dem och gifva pänningarna dit, hvarest de äro nödiga på det stora missionsfältet. Då de en gång hafva erfarit den sanna tillfredsställelse, som kommer af ett sådant handlingssätt, skola de hålla kanalen öppen, och de medel, som Herren anförtrott dem, skola rikligen inflyta i skattkammaren, på det att själar må blifva räddade. Dessa själar i sin ordning skola sedan för Kristi skull utöfva samma själfförnekelse, sparsamhet och enkelhet och äfven de frambära sina offer. Genom dessa visligt gifna medel skola måhända äfven andra själar blifva omvända, och sålunda går värket framåt och visar, att Guds gåfvor blifva uppskattade. Gifvaren erkännes och förhärligas genom sina förvaltares trohet.VF 82.2

Då vi göra dessa allvarliga upprop angående Guds värk och framlägga vår missions finansiella behof, blifva samvetsgranna själar, som tro på sanningen, djupt rörda. Lik den fattiga änkan, som Kristus omtalar, hvilken nedlade tvänne skärfvar i offerkistan, gifva de i sin fattigdom allt, hvad de äga. Sådana neka sig ofta lifvets nödvändigaste behof, medan det samtidigt gifves män och kvinnor, som hafva hus och egendomar, men som med själfvisk ihärdighet hänga fast vid sina jordiska skatter och icke hafva nog tro på budskapet och på Gud för att gifva sina medel till värket. Särskildt till dessa senare äro Kristi ord riktade: »Säljen, hvad I hafven, och gifven allmosor.»VF 83.1

Det finnes fattiga män och kvinnor, som skrifvit till mig och frågat om råd, om de skola sälja sina hus och gifva inkomsten till värket. De ha sagt, att uppropen om pänningar hafva rört deras själar och att de velat göra något för Mästaren, som gjort allt för dem. Till sådana skulle jag vilja säga: »Det är måhända icke eder plikt att nu sälja edra små hem; men gån själfva till Herren. Han skall säkerligen höra edra allvarliga böner om vishet att förstå eder plikt.»VF 83.2

Om man mera allvarligt sökte Gud om vishet ofvanifrån och mindre sökte efter vishet från människor, så skulle man erhålla mycket större ljus från himmelen, och Gud skulle välsigna den ödmjuke sökaren. Men åt dem, åt hvilka Gud anförtrott ägodelar, åkrar och hus, kan jag säga: »Börjen att sälja och gifven allmosor. Uppskjuten det icke. Gud väntar af eder mer, än I ären villiga att göra.»VF 83.3

Vi tillropa alla, som äga medel, att under allvarlig bön utforska, hur mycket Gud fordrar af dem och deras medel. Nu finnes ett värk att utföra i beredandet af ett folk, som skall bestå på Herrens dag. Medel behöfva skänkas till värket för att rädda människor, som sedan i sin ordning kunna arbeta för andra. Varen punktliga i att gifva Gud, det honom tillhör. Ett af skälen till den stora bristen på Guds Ande ligger däruti, att så många bestjäla Gud.VF 84.1

De macedoniska församlingarnas erfarenhet, som Paulus beskrifver, innehåller en lärdom för oss. Han säger, att de först gåfvo sig själfva åt Herren; sedan voro de äfven ifriga att gifva sina medel för Kristus. »Deras öfverflödande glädje och deras djupa fattigdom har flödat öfver, så att de rikligen gifvit i enfald. Ty efter förmåga, jag betygar det, och öfver förmåga gåfvo de själfmant, bedjande oss med mycken enträgenhet om den ynnesten att få deltaga i undsättningen till de heliga.» Paulus fastställer en regel för gifvandet till Guds värk och säger oss, hvad följden däraf skall blifva för oss och för Gud. »Hvar och en eftersom han vill i sitt hjärta, icke med olust eller af tvång! Ty Gud älskar en glad gifvare.» »Men det säger jag: Den, som sår sparsamt, han skall ock skörda sparsamt, och den, som sår med välsignelse, han skall ock skörda med välsignelse.» »Men Gud är mäktig att låta all nåd öfverflöda till eder, på det att I uti allt mån alltid hafva nog och öfverflöda till allt godt värk. . . . Och den, som gifver säd åt såningsmannen och bröd till spis, han skall ock gifva och förmera edert utsäde och föröka eder rättfärdighets frukter, så att I uti allt varden rika till all gifmildhet i enfald, hvilken genom oss värkar tacksägelse till Gud.»VF 84.2

Vi skola icke tänka, att vi kunna göra eller gifva något, hvarigenom vi förvärfva oss Guds välbehag. Aposteln påpekar, att vi ingenting hafva, som vi icke mottagit, och när vi hafva mottagit allt, hafva vi ingenting att berömma oss af. Då David och Israels folk sammanskaffat materialet för tämpelbyggnaden, fröjdade sig konungen, då han öfverlämnade furstarnas skatt åt församlingen, och han tackade Gud med ord, som alltid borde bo i Guds folks hjärtan. »Och David lofvade Herren inför hela menighetens ögon, och David sade: Lofvad vare du, Herre, vår fader Israels Gud, ifrån evighet till evighet! Dig, Herre, tillhörer majestät och makt, härlighet, seger och höghet, ty allt det i himmelen och på jorden är, det är ditt. . . och i din hand är kraft och makt, och i din hand står det att göra hvar och en stor och stark. Och nu, vår Gud, tacka vi dig och prisa din härlighets namn; ty hvad är jag, och hvad är mitt folk, att vi skulle hafva förmåga att af oss själfva gifva sådana gåfvor? Ty af dig är det allt kommet, och af din hand hafva vi gifvit det åt dig; ty vi äro främlingar och gäster inför dig, såsom alla våra fäder. Såsom en skugga äro våra dagar på jorden och hafva ingen varaktighet. Herre, vår Gud, allt detta öfverflöd, som vi hafva anskaffat till att bygga ett hus åt ditt heliga namn, ifrån din hand är det, och ditt är det alltsammans; och jag vet, min Gud, att du pröfvar hjärtat och älskar rättsinnighet. Med rättsinnigt hjärta har jag gifvit allt detta frivilligt, och jag har nu med glädje sett, huru ditt folk, som här finnes, har frivilligt gifvit dig sina gåfvor.» Gud hade förlänat folket jordens skatter, och hans Ande hade gjort dem villiga att frambära sina kostbara skatter till tämplet. Allt kom från Herren; om hans gudomliga kraft icke hade bott i folkets hjärtan, så skulle alla konungens ansträngningar varit förgäfves, och tämplet hade aldrig blifvit uppfördt.VF 85.1

Allt, hvad människorna mottaga af Guds fullhet, tillhör dock ännu Gud. Hvad helst han må hafva gifvit oss af jordens värdefulla och härliga ting, äro de dock lagda i våra händer endast för att han skall pröfva oss. Han vill se, hur stor vår kärlek är till honom och hur högt vi skatta hans godhet. Vare sig det gäller rikedomens skatter eller våra talanger, skulle de dock alla läggas såsom villiga offer för Jesu fötter.VF 86.1

Ingen af oss kan göra något utan Guds välsignelse, men Gud kan utföra sitt värk utan människans hjälp, om han så vill. Men han har gifvit åt hvarje människa hennes arbete, och han anförtror människorna såsom sina förvaltare rikedom eller andliga gåfvor. Genom sin nåd och godhet upptecknar Gud på vår räkning, hvad helst vi göra för honom såsom goda förvaltare. Men vi borde alltid tänka på, att detta icke är ett förtjänstfullt värk å människans sida. Hur stora hennes gåfvor än må vara, äger människan dock intet, som hon ej erhållit af Gud och som han icke kunde taga ifrån henne, om hon icke rätt uppskattar dessa hans kärleks kostliga gåfvor och icke rätt använder dem. Guds änglar, hvilkas omdömesförmåga icke är försvagad genom synden, erkänna, att himlens gåfvor tilldelas oss i den afsikt, att de skola återvända till Gud på ett sätt, som förökar den store gifvarens härlighet. Människans välgång är på det innerligaste förbunden med Guds öfverhöghet. Guds ära är alla skapade väsens glädje och lycksalighet. Då vi söka föröka hans ära, så söka vi för oss själfva det högsta goda, som vi kunna ernå. Bröder och systrar i Kristus, Gud fordrar, att I helgen hvarje förmåga, hvarje gåfva, som I af honom mottagit till hans tjänst. Han vill, att I sägen med David: »Ty af dig är allt kommet, och af din hand hafva vi gifvit det åt dig.»VF 86.2