Kapitel 23mdash;Kärlek mot de felande.

(»Testimonies» ’ vol. V, sid. 608—613.)VF 275.1

Kristus kom för att göra frälsningen åtkomlig för alla. På Golgatas kors betalade han det oändliga återlösningspriset för en förlorad värld. Hans själfförsakelse och själfuppoffring, hans osjälfviska ar-bete, hans förnedring, men framför allt offret af hans lif betyga djupet af hans kärlek till den fallna människan. Han kom till jorden för att uppsöka och rädda det förlorade. Hans mission gällde syndaren — syndare af hvarje grad, hvarje tungomål och hvarje nation. Han betalade priset för alla för att återlösa dem och bringa dem i gemenskap och samklang med sig själf. Han gick icke förbi de mest felande, de syndigaste, utan hans arbete gällde särskildt dem, som mest behöfde den återlösning han var kommen att bringa. Ju större deras behof af reform var, desto djupare var hans intresse,. desto större hans medkänsla och desto allvarligare hans arbete. Hans stora, kärleksfulla hjärta upprördes i sitt djup för dem, hvilkas ställning var som mest hopplös och som mest behöfde hans omdanande nåd.VF 275.2

I liknelsen om det förlorade fåret framställes Kristi underbara kärlek för de irrande, bortkomna själarna. Han valde icke att stanna hos dem, som mottogo hans frälsning, eller att rikta alla sina ansträngningar på dem och mottaga deras tack och kärlek. Den trogne Herden lämnade den hjord, som älskade honom, och gick ut i öknen, underkastade sig svårigheter och utsatte sig för faror och död för att uppsöka och rädda det får, som hade aflägsnat sig från hjorden och som hade måst gå förloradt, om det icke återförts. Och då det förlorade efter omsorgsfullt sökande blifvit återfunnet, låter icke Herden, fastän han lider af trötthet, smärta och hunger, fåret följa efter honom i sin svaghet, han drifver det icke framför sig, utan — o underbara kärlek! — han tager det mildt på sina armar, lägger det på sina skuldror och bär det tillbaka till hjorden. Sedan kallar han tillsamman sina grannar för att de må fröjda sig med honom öfver det förlorade, som blifvit återfunnet. Liknelserna om den förlorade sonen och om den förlorade penningen innehålla samma lärdomar. Hvarje själ, som särskildt är i fara genom att falla i frestelse, förorsakar Kristi hjärta smärtor, uppväcker hans ömmaste deltagande och framkallar hans allvarligaste ansträngningar. Glädjen öfver en syndare, som omvänder sig, är större än öfver de nio och nittio, som ingen bättring behöfva. ,VF 275.3

Dessa lärdomar tjäna till vår nytta. Kristus gaf sina lärjungar i uppdrag att vara medarbetare i hans värk och att älska hvarandra inbördes, såsom han älskat dem. Dödsångesten, som han led på korset, intygar, hvilket värde han sätter på den mänskliga själen. Alla, som mottaga denna stora frälsning, förplikta sig att vara hans medarbetare. Ingen får anse sig vara en himmelens särskilda gunstling och rikta sitt intresse och sin uppmärksamhet på sig själf. Alla, som hängifva sig åt Kristi tjänst, böra värka, såsom han värkade, och älska dem, som lefva i okunnighet och synder, lika högt, som han älskat dem.VF 276.1

Men bland oss såsom ett folk har en viss brist på djupt, allvarligt och hjärtligt deltagande för de frestade och felande gjort sig märkbar. Många hafva visat stor köld och syndig försumlighet och framställt Kristus, såsom om han ville undvika den felande och hålla sig så vidt som möjligt aflägsnad från dem, som mest behöfva hans hjälp. Den nyomvända själen har ofta. att utstå svåra strider mot inrotade vanor eller någon särskild frestelse, och om hon öfvervinnes af någon skötesynd eller böjelse, så är hon skyldig till oförsiktighet eller värklig orätt. Då är mod, takt och visdom nödig från hennes bröders sida, så att hennes andliga hälsa må återställas. Angående sådana fall gäller Guds ords lärdom: »Mina bröder, om ock en människa råkar falla i någon synd, ... upprätten en sådan med saktmodig ande, och se på dig själf, att icke du varder frestad.» »Men vi, som äro starka, äro pliktiga att bära de svagas skröpligheter och icke täckas oss själfva.» Men hur föga af Kristi medlidsamma kärlek visa icke de, som bekänna sig vara Kristi efterföljare! Om någon felar, taga sig andra endast alltför ofta frihet att låta saken framstå så dålig som möjligt. Människor, som kanhända i andra riktningar gjort sig skyldiga till lika stora synder, behandla sina bröder med grym stränghet. Fel, som blifvit begångna af okunnighet, tanklöshet eller svaghet, öfverdrifvas eller framställas såsom afsiktliga, öfverlagda synder. När de se, att själar affalla, knäppa somliga ihop sina händer och säga: »Jag har ju sagt det. Jag visste, att man inte kunde lita på dem.» På detta sätt ställa de sig själfva på satans plats, triumferande i sina sinnen, att deras onda aningar visat sig vara rätta.VF 277.1

Vi måste vänta att påträffa och vi måste äfven fördraga stora ofullkomligheter hos dem, som äro unga och oerfarna. Kristus har bjudit oss att söka upprätta dem med saktmodig ande, och han håller oss ansvariga för, om vi slå in på en väg, som för till nedslagenhet, förtviflan och ruin. Om vi icke dagligen vårda kärlekens kostbara planta, så stå vi i fara att blifva trångbröstade, likgiltiga, blinda och tadelsjuka, i det vi hålla oss själfva för rättfärdiga, under det att vi i själfva värket äro långt ifrån behagliga inför Gud. Somliga äro ohöfliga, tvära och barska. De äro lika de taggiga kastanjeskalen; de sticka, så snart man vidrör dem. De göra oberäknelig skada, i det de framställa vår kärleksfulle Frälsare på ett falskt sätt. Vi måste uppnå en högre ståndpunkt, eller ock äro vi ovärdiga det kristna namnet. Vi böra utbilda den ande, med hvilken Kristus arbetade för att rädda de felande, som äro honom lika kära, som vi äro. De äro lika mycket som vi i stånd att blifva segertecken på hans nåd och rikets arfvingar. Men de äro utsatta för en listig fiendes snaror, utsatta för faror och förförelser och utan Kristi nåd hemfallna åt ett säkert fördärf. Om vi betraktade dessa saker i ett rätt ljus, skulle vår ifver förökas och våra allvarliga, själfuppoffrande bemödanden fördubblas, på det vi måtte kunna närma oss dem, som behöfva vår hjälp, våra böner, vårt deltagnde och vår kärlek.VF 278.1

Må de, som hafva varit vårdslösa i detta värk, betrakta sina plikter i ljuset af det stora budordet: »Du skall älska din nästa som dig själf.» Denna förpliktelse hvilar på alla. Af enhvar fordras, att han arbetar på att förminska sina medmänniskors lidande och föröka deras välsignelser. Om vi äro starka att motstå frestelsen, så hafva vi den största skyldighet att hjälpa dem, som äro svaga och eftergifna. Hafva vi kunskap, böra vi undervisa de okunniga ; har Gud välsignat oss med denna världens rikedomar, så är det vår plikt att understödja de fattiga. Vi måste arbeta för andras bästa. Alla, som äro inom området för vårt inflytande, böra få del af allt det goda vi äga. Ingen borde vara tillfredsställd med att förtära lifvets bröd, utan att dela med sig däraf åt dem, som äro omkring honom. Endast de lefva för Kristus och ära hans namn, som äro sin Mästare trogna i att söka rädda det förlorade. Äkta fromhet visar sig med all säkerhet i den korsfäste Frälsarens djupa längtan och allvarliga arbete för deras frälsning, för hvilka han dog. Om våra hjärtan blifvit uppmjukade och underdåniga genom Kristi nåd och glöda af Guds godhet och kärlek, måste detta visa sig i ett kärlekens, deltagandets och ömhetens utflöde mot andra människor. Den sanning, som bevisas i lifvet, måste likt den förborgade surdegen utöfva sin makt på alla, med hvilka den kommer i beröring.VF 279.1

Gud har bestämt, att människorna för att kunna tillväxa i nåden och i Jesu Kristi kunskap måste följa hans exempel och värka, såsom han värkade. Det fordras ofta strid för att behärska våra egna känslor och för att afhålla oss från att tala på ett sätt, som värkar modlöshet på de med frestelser kämpande. Ingen kan föra ett lif af daglig bön och tacksägelse, ett lif, som kastar ljus öfver andras stig, utan genom allvarlig ansträngning. Men en sådan ansträngning skall bära dyrbar frukt och icke endast varda den gifvande, utan äfven den mottagande till välsignelse. Det oegennyttiga arbetet för andra förlänar karaktären fasthet, ståndaktighet och en Kristus liknande älskvärdhet samt tillför sin ägare frid och lycka. Ansträngningarna för andra förädlas, och det finnes icke längre plats för lättja och själfviskhet. Själar, som utöfva dessa kristliga dygder, skola tillväxa; de skola erhålla andliga närver och muskler och blifva starka och arbeta för Gud. De skola vinna en klar, andlig uppfattningsförmåga, en ståndaktig, tilltagande tro och en öfvervinnande kraft i bönen. De, som vaka öfver själar och fullständigt inviga sig åt de felandes räddning, arbeta på det säkraste sätt till sin egen frälsning.VF 279.2

Men hur har icke detta arbete blifvit försummadt! Tron I, att om tankarna och känslorna varit helgade åt Gud, villfarande själar under satans frestelser då öfvergifvits så likgiltigt och känslolöst, som nu är fallet? Skulle icke större ansträngningar blifvit gjorda i Kristi kärlek och ödmjukhet för att rädda dessa irrande själar? Alla, som i sanning helgat sig åt Gud, skola med den största ifver bedrifva det värk, för hvilket han gjort det mesta, för hvilket han bragt ett oändligt offer — värket till själars rädd ning. Detta är det utomordentliga värk, som bör omhuldas och underhållas och aldrig förslappas. Gud uppfordrar sitt folk att stå upp och komma ut ur den kalla, frostiga atmosfär, i hvilken de lefvat, afskaka sig de intryck och idéer, som låtit kärlekens känslor förfrysa och hållit dem i själfvisk ovärksamhet. Han bjuder dem att stiga upp från sin låga, jordiska ståndpunkt och inandas himmelens klara, soliga luft.VF 280.1

Våra gudstjänster borde vara heliga, dyrbara stunder. Bönemötena äro icke afsedda till, att trossyskon där skola anklaga och fördöma hvarandra; icke heller böra där ovänliga känslor och hårda ord förekomma. Kristus fördrifves från den plats, där denna anda uppenbarar sig, och satan kommer in för att öfvertaga ledningen. Intet, som uppenbarar en okristlig, kärlekslös anda, bör finna ingång, ty församlas vi icke för att söka nåd och förlåtelse hos Herren? Frälsaren säger tydligt: »Med den dom,VF 281.1

hvarmed I dömen, skolen I varda dömda, och med det mått, hvarmed I mäten, skall det mätas åt eder.» Hvem kan stå inför Gud och åberopa sig på en fläcklös karaktär och ett felfritt lif? Hur kan då någon våga att kritisera och döma sina bröder? De, som själfva kunna hoppas på frälsning endast genom Kristi förtjänst och som måste söka förlåtelse genom hans blods kraft, hafva den strängaste skyldighet att öfva kärlek, medlidande och förlåtelse gent emot sina medskyldiga. Syskon, om I icke uppfostren eder själfva till att hysa aktning för den plats, där I tillbedjen, så skolen I icke erhålla någon välsig- nelse af Gud. I kunnen tillbedja honom till formen, men det kan icke vara någon andlig tjänst. »Hvar två eller tre äro församlade i mitt namn, där är jag midt ibland dem»’ säger Jesus. Alla böra känna, att de befinna sig i Guds närvaro, och i stället för att dröja vid andras fel och villfarelser böra de sorgfälligt genomforska sina egna hjärtan. Om I hafven egna synder att bekänna, så gören eder plikt och lämnen åt andra att göra sin.VF 281.2

Om I gifven efter för edra egna karaktärers hårdhet och uppenbaren en sträng, hjärtlös anda, så stöten I dem tillbaka, som I borden vinna. Eder hårdhet tillintetgör deras kärlek till de gemensamma mötena och har ofta till följd, att de gå bort från sanningen. I borden besinna, att I själfva stån under Guds dom. Medan I fördömen andra, fördömer Herren eder. I hafven en plikt att uppfylla, nämligen att bekänna edert okristliga uppförande. Må Herren invärka på de enskilda församlingsmedlemmarnas hjärtan, till dess hans ombildande nåd uppenbaras i deras lefveme och karaktär. När I då församlens med hvarandra, är det icke för att kritisera den ene den andre, utan för att tala om Jesus och hans kärlek.VF 282.1

Våra möten borde göras så intressanta som möjligt. De borde genomträngas af en himmelsk atmosfär. Låt inga långa, torra tal och formella böner där blifva hörda endast för att utfylla tiden. Alla böra vara beredda att punktligt bidraga med sin del, och när de gjort sin plikt, bör mötet afslutas. På detta sätt uppehålles intresset ända till mötets slut. Detta är en Gud behaglig gudstjänst. Hans tjänst borde göras intressant och tilldragande och icke tillåtas sjunka ned till en torr form. Vi måste lefva för Kristus minut efter minut, timme efter timme och dag efter dag; om vi det göra, skall Kristus bo i oss, och när vi komma tillsamman, skall hans kärlek fylla våra hjärtan och uppspringa likt en källa i öknen, vederkvickande alla och görande de försmäktande ifriga att dricka af lifvets vatten.VF 282.2

Vi böra icke vara beroende af två eller tre medlemmar, då det gäller att utföra arbetet för hela församlingen. Vi måste personligen hafva en stark, värksam tro och bringa det arbete framåt, som Gud lämnat åt oss att utföra. Det måste finnas ett djupt, lefvande intresse i att fråga Gud: »Hvad vill du, att jag skall göra? Hur skall jag utföra mitt värk för tid och evighet?» Vi måste personligen sporra alla våra krafter till att leta efter sanningen; vi måste bruka hvarje möjligt medel, som kan vara oss till hjälp i ett sorgfälligt, andäktigt utforskande af skriften; och då skola vi blifva helgade genom sanningen, så att vi må kunna rädda själar. Allvarliga ansträngningar borde göras i hvarje församling att bortlägga förtal och en tadelsjuk anda, hvilka tillhöra de synder, som åstadkomma mest ondt inom församlingen. Hårdhet och letande efter fel måste bestraffas såsom kommande från satan. Ömsesidig kärlek och förtroende borde uppmuntras och stärkas hos församlingens medlemmar. Måtte alla i Guds fruktan och i kärlek till sina bröder tillsluta sina öron för skvaller och anklagelser! Hänvisa baktalaren till Guds ords lärdomar. Bjud honom att lyda skriften och med sin klagan gå direkt till dem, som han menar vara i villfarelse. Om alla handlade sålunda gemensamt, skulle en flod af ljus inkomma i församlingen och dörren tillslutas för en flod af ondska. Gud skulle därigenom förhärligas och många själar blifva räddade. Det trogna vittnet varnar församlingen i Sardes sålunda: »Du har namnet, att du lefver, och du är död. Blif vaken och stärk det öfriga, som var på väg att dö; ty jag har icke funnit dina gärningar fullkomliga inför min Gud. Kom därför ihåg, huru du har fått och hört, och håll det och bättra dig.» Den synd, som särskildt lägges denna församling till last, är, att den icke stärker det öfriga, som håller på att dö. Gäller denna varning oss? Låtom oss personligen pröfva våra hjärtan i Guds ords ljus och låt vårt första arbete blifva att genom Kristi hjälp bringa våra hjärtan i den rätta ställningen.VF 283.1

Gud har gjort sin del i värket till människornas frälsning och uppfordrar nu församlingen till att samarbeta med honom. På ena sidan är Kristi blod, sanningens ord och den Helige Ande, på den andra sidan de själar, som gå förlorade. Hvarje Kristi efterföljare har sin del att utföra med hänsyn till att bringa människorna till att antaga de välsignelser, som himmelen har beredt. Låtom oss noga pröfva oss själfva och se, om vi uppfyllt detta värk. Låtom oss betrakta våra bevekelsegrunder och hvarje handling I vårt lif. Hänga icke många oangenäma bilder i vårt minnes försal? Ofta hafven I haft behof af Kristi förlåtelse; I hafven ständigt varit beroende af hans förbarmande och kärlek. Men hafven I likväl icke försummat att mot hvarandra uppenbara den anda, som Kristus visade mot eder? Hafven I känt ansvar för den, som vågat sig ut på förbjudna vägar? Hafven I vänligt förmanat dem? Hafven I gråtit för deras skull och bedit med och för dem? Hafven I visat dem genom vänliga ord och handlingar, att I älsken dem och önsken deras räddning? Då I umgåtts med personer, som stapplat och fallit under bördan af sin egen svaghet och förvända vanor, hafven I då låtit dem allena utkämpa kampen, då I haden kunnat hjälpa dem? Hafven I icke gått förbi dessa svårt frestade på afstånd, medan världen varit beredd att bevisa dem sitt deltagande och fånga dem i satans nät? Har du icke i likhet med Kain varit redo att säga: »Skall jag taga vara på min broder?» Hur måste det stora hufvudet för församlingen betrakta ditt lifs värk? Hur behagar väl honom, för hvilken hvarje själ är dyrbar, köpt som den är med hans blod, din likgiltighet för dem, som afvika från den rätta vägen? Fruktar du icke, att han skall öfvergifva dig, liksom du öfvergifver honom? Du kan vara säker om, att han, som är den trogne väktaren öfver Herrens hus, upptecknar hvarje försummelse.VF 284.1

Har icke Kristus och hans kärlek blifvit uteslutna ur ditt lif, till dess en maskinmässig form intagit platsen för hjärtats tjänst? Hvar är den själens eld, som du en gång försporde vid nämnandet af Jesu namn? Hur glödande var icke din kärlek för själar, då du först vigde dig åt honom hur allvarligt sökte du icke att för dem framställa Frälsarens kärlek! Försvinnandet af denna kärlek har gjort dig kall, tadelsjuk och fordringsfull. Sök att vinna den tillbaka och arbeta sedan för att bringa själar till Kristus. Om du vägrar att göra detta, så skola andra, som haft mindre ljus och erfarenhet och färre tillfällen än du, komma och taga din plats och utföra, hvad du försummat; ty arbetet att rädda de frestade, de pröfvade och förlorade måste utföras. Kristus tillbjuder sin församling denna tjänst; hvem vill mottaga den? Gud har icke förgätit sin församlings goda gärningar och själfuppoffrande handlingar i det förflutna; de äro alla upptecknade därofvan. Men därmed är det icke nog; dessa skola icke rädda församlingen, om den upphör att fullgöra sin mission. Om icke den straffvärda försumlighet och likgiltighet upphör, som visat sig i det förgångna, så skall församlingen i stället för att skrida framåt från kraft till kraft alltmer försjunka i svaghet och formväsen. Skola vi tillåta detta? Skall denna känslolösa förstelning, denna beklagansvärda förminskning af kärlek och andlig ifver beständigt fortfara? Skall Kristus finna sin församling i detta tillstånd!VF 285.1

Syskon, edra egna lampor skola säkerligen flämta och blifva dunkla, till dess de slockna i mörkret, om I icke gören betydande ansträngningar att reformera. »Kom därför ihåg, hvarifrån du har fallit, och bättra dig och gör de första gärningarna.» Det nu erbjudna tillfället är måhända kortvarigt. Om denna nådens och omvändelsens tid obegagnad får draga förbi, så gifves den varningen: »Annars kommer jag snart till dig och skall flytta din ljusstake från dess rum.» Dessa ord komma från den långmodige och tålige Jesu läppar. De äro en högtidlig varning till såväl församlingar som enskilda, att den väktare, som aldrig slumrar, gifver akt på deras handlingssätt. Det är endast på grund af hans underbara tålamod, som de ännu icke blifvit afhuggna såsom ofruktbara träd, hvilka upptaga marken. Men hans Ande skall icke alltid värka, hans tålamod skall räcka endast en kort tid ännu. Eder tro måste vara större, än den hitintills varit, eller ock skolen I blifva vägda på vågen och befinnas vara för lätta. På den sista dagen skall all världens Domare fälla sin dom i enlighet med vårt intresse och vårt arbete för de behöfvande, de betryckta och frestade. I kunnen icke städse gå förbi dem och likväl själfva såsom återlösta syndare vinna inträde i Guds stad. Kristus säger: »Såvidt I icke hafven gjort det mot en enda af dessa minsta, hafven I icke heller gjort det mot mig.»VF 286.1

Ännu är det icke för sent att godtgöra det förflutnas försumlighet. Må ett återupplifvande af den första kärleken, den första ifvern, äga rum! Uppsöken dem, som I hafven bortdrifvit, förbinden genom en bekännelse de sår, som I hafven tillfogat. Kommen nära intill den medlidsamma kärlekens stora hjärta och låten strömmen från detta gudomliga medlidande flyta in i edert hjärta och därifrån till andras. Låt den ömhet och barmhärtighet, som Jesus uppenbarat i sitt eget lif, vara en förebild för oss, hur vi skola behandla våra medmänniskor, i synnerhet sådana, som äro våra bröder i Kristus. Många hafva i den svåra lifskampen, i hvilken ett kärleksfullt, upp-muntrande ord skulle hafva hjälpt dem att öfvervinna, blifvit svaga och missmodiga. Blifven aldrig, aldrig hjärtlösa, kalla, tadelsjuka och utan deltagande. Försummen aldrig ett tillfälle att tala ett uppmuntrande ord och att ingifva hopp. Vi kunna icke säga, huru långt våra milda och kärleksfulla ord, våra kristliga bemödanden att lätta någon börda, kunna sträcka sig. De felande kunna på intet annat sätt föras till rätta än genom saktmodets, vänlighetens och den ömma kärlekens anda.VF 287.1