Vittnesbördens ändamål.

Fordom talade Gud till människorna genom profeters och apostlars mun. I den dag som är talar han till oss genom sin Andes vittnesbörd. Aldrig har det funnits en tid, då Gud mera allvarligt än nu varit angelägen om att undervisa sitt folk om sin vilja och den väg, på hvilken de böra vandra.VF 13.2

Herren har funnit för godt att gifva mig en syn angående sitt folks behof och villfarelser. Så smärtsamt det än varit för mig, har jag dock för syndarna troget framhållit deras öfverträdelser och medlet till dessas afhjälpande. Sålunda uttalade Guds Ande varningar och straffdomar, men tillbakahöll icke heller de ljufva löftena om nåd.VF 13.3

Angerfulla syndare hafva ingen orsak att misströsta, därför att deras öfverträdelser blifvit påpekade och de blifvit varnade för faran. Just dessa bemödanden för deras skull visa, hur mycket Gud älskar dem och hur innerligt han önskar att rädda dem. De hafva endast att följa hans råd och att göra hans vilja för att ärfva evigt lif. Gud framhåller för sitt irrande folk deras synder, på det att de i den gudomliga sanningens ljus må skåda dem i all deras afskyvärdhet. Då är det deras plikt att för alltid bortlägga dem. Om Guds folk ville inse hans handlingssätt med dem och antaga hans lärdomar, så skulle de finna en rät stig för sina fötter och ett ljus, som skulle leda dem genom mörker och missmod.VF 14.1

Dessa varningar och förmaningar hafva blifvit gifna till de förvillade bland adventisterna, icke därför att dessas lif skulle vara mera tadelvärdt än deras inom andra samfund, som endast föregifva sig vara kristna, icke heller därför att deras exempel och handlingar skulle vara sämre än de adventisters, som icke böja sig för Guds lags fordringar. Snarare är det på grund af det stora ljus de äga och emedan de bekänna sig vara Guds utvalda folk, som har hans lag skrifven i sina hjärtan. De bekänna sig vara undersåtar till himmelens Gud, i det de visa underdånighet för hans rikes lagar. De äro de jordiska repre- sentanterna af Guds karaktär. Hvarje deras synd skiljer dem från Gud och vanärar i viss mening hans namn genom att gifva fienderna till hans heliga lag tillfälle att försmäda hans värk och hans folk, hvilket han har kallat »ett utvaldt släkte, ett konungsligt prästadöme, ett heligt folk, ett egendomsfolk»’ som skall förkunna hans dygder, som kallat dem från mörker till sitt underbara ljus. Herren straffar och tuktar det folk, som bekänner sig hålla hans lag. Han utpekar deras synder och uppenbarar deras orätt-färdighet, emedan han önskar befria dem från allt detta, så att de i hans fruktan må vinna fullkomlig helgelse. Gud förmanar, tillrättavisar och tuktar dem, på det att de må blifva renade och helgade samt slutligen upphöjda på hans egen tron.VF 14.2

Jag har genomsett vittnesbörden, gifna för sabbatshållare, och jag är förvånad öfver Guds barmhärtighet och omsorg för sitt folk, i det han gifver dem så många varningar, visar dem deras faror och för dem framhåller den upphöjda ställning de enligt hans vilja borde intaga. Om de ville förblifva i hans kärlek och skilja sig från världen, skulle han låta sin särskilda välsignelse hvila öfver dem och sitt ljus skina omkring dem. Deras goda inflytande skulle då göra sig gällande i hvarje gren af värksamheten och på hvarje del af arbetsfältet. Men om de icke gå Guds afsikter till mötes, om de fortfara att hafva samma låga begrepp om värkets upphöjda karaktär som i det förflutna, så skall deras inflytande och exempel medföra sorgliga följder. De skola förorsaka skada och endast skada. Blodet af dyrbara själar skall blifva funnet på deras kläder.VF 15.1

Upprepade gånger hafva varnande vittnesbörd blifvit gifna. Jag frågar mig: Hvem har beaktat dem? Hvem har varit ifrig att ångra sina synder och sitt afguderi? Hvem bemödar sig allvarligt att eftersträfva målet för Guds höga kallelse i Kristus Jesus? Jag har längtansfullt väntat, hoppandes, att Gud åt några skulle gifva sin Ande och bruka dem såsom rättfärdighetens värktyg till att uppväcka sin församling och bringa den i ordning. Jag har nästan uppgifvit allt hopp, emedan jag år för år varseblir en allt större afvikelse från den enkelhet, som, enligt hvad Gud visat mig, borde känneteckna hans efterföljares lif. Intresset och hängifvenheten för Guds värk försvinna alltmer. Jag frågar: Hvaruti hafva de, som föregifva sig tro vittnesbörden, försökt att lefvaVF 16.1

I öfverensstämmelse med det ljus, som gifvits dem? Huru hafva de ansett de gifna varningarna? Huru hafva de aktat på de lärdomar, som de mottagit?VF 16.2