Kapitel 2—Bibelns hemligheter äro ett bevis för dess gudomliga ingifvelse.

(»Testimonies »’ vol. V, sid. 698—711.)VF 53.1

»Kan du fatta Guds djuphet eller kan du fatta den Allsmäktiges fullkomlighet? Den är hög såsom himmelen, hvad kan du göra? Djupare än afgrunden, hvad kan du förstå?» »Ty mina tankar äro icke edra tankar och edra vägar äro icke mina vägar, säger Herren, utan såsom himmelen är högre än jorden, sä äro ock mina vägar högre än edra vägar, och mina tankar än edra tankar.» »Jag är Gud och ingen annan, en Gud förutan like, som har förkunnat från begynnelsen hvad som framdeles skulle hända, och ifrån fordom tid hvad som ännu icke har skett.» Det är omöjligt för människans ändliga förstånd att fullkomligt fatta den Oändliges karaktär eller värk. För det skarpaste förstånd, för den kraftigaste och mest bildade ande måste detta heliga väsen alltid förblifva insvept i hemlighet.VF 53.2

Aposteln Paulus utropar: »O, hvilket djup af rikedom och kunskap hos Gud! Huru outgrundliga äro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans vägar.» Men om också »moln och töcken äro rundtomkring honom», »rättfärdighet och rätt äro hans trons fäste»’ kunna vi dock så långt fatta hans förfaringssätt med oss och de bevekelsegrunder, som leda honom, att vi skönja den gränslösa kärlek och nåd, som äro förenade med oändlig makt. Vi kunna begripa så mycket af hans afsikter, som det är oss nyttigt att fatta, och det öfriga måste vi lugnt anförtro åt den Allsmäktiges makt, Faderns kärlek och vishet.VF 53.3

Guds ord döljer i likhet med sitt gudomliga ursprung hemligheter, som aldrig kunna fullständigt fattas af dödliga väsen. Det riktar vår uppmärksamhet på Skaparen, som bor i ett ljus, dit ingen kan komma. Det visar oss hans afsikter, hvilka omfatta alla den mänskliga historiens tidsåldrar och som nå sin uppfyllelse först i evighetens ändlösa tidsåldrar. Det riktar vår uppmärksamhet på ämnen af oändligt djup och vikt, angående Guds herravälde och människans öde. Huru synden kom in i världen, Kristi människoblifvande, den nya födelsen, uppståndelsen och många andra ämnen, som framställas för oss i bibeln, äro för djupa hemligheter för att människoanden skulle kunna förklara eller ens fullkomligt begripa dem. Men Gud har i den heliga skrift gifvit oss tillräckliga bevis på deras gudomliga karaktär, och vi hafva intet skäl att betvifla dem, därför att vi icke kunna utgrunda alla hans försyns hemligheter.VF 54.1

De delar af den heliga skrift, som framhålla dessa höga ämnen, borde icke åsidosättas, som om de icke vore af någon nytta för människan. Allt, hvad Gud ansett nödigt att uppenbara, borde vi mottaga på grund af hans ords auktoritet. Måhända är det endast nakna fakta, utan någon förklaring öfver hvarför eller huru, men fast vi icke kunna förstå det, borde vi vara tillfreds med att det är sannt, emedan Gud sagt det. Hela svårigheten ligger i människoandens svaghet och inskränkthet.VF 54.2

Aposteln Petrus säger, att skriften innehåller åtskilligt, »som är svårt att fatta och hvilket okunniga och obefästade människor förvränga . . . till sin egen förtappelse». Skriftens svårfattliga ställen hafva af tviflare blifvit använda såsom bevis mot bibeln. Men i själfva värket äro de ett starkt bevis för dess gudomliga ingifvelse. Om bibeln omtalade om Gud endast det, som är lätt att förstå, om hans storhet och majestät kunde fattas af det inskränkta mänskliga förståndet, så skulle bibeln icke bära det omisskänneliga intyget på sin gudomliga auktoritet. Just det upphöjda och hemlighetsfulla i de framställda ämnena borde fylla oss med den tron, att det är Guds ord.VF 54.3

Bibeln framhåller sanningen med en sådan enkelhet och är så fullkomligt lämpad för det mänskliga hjärtats trängtan och behof, att de största andar förvånas däröfver, medan den samtidigt sätter de ödmjuka och olärda i stånd att omfatta frälsningens väg. Och likväl handla dessa så enkelt uttryckta sanningar om de mest upphöjda ämnen, så oupphinneliga, så oändliga för mänskliga begrepp, att vi endast kunna antaga dem, emedan Gud sagt så. Sålunda utlägges frälsningsplanen inför oss, på det att hvarje själ må kunna se, hvilka steg hon bör taga i ånger inför Gud och i tro på vår Herre Jesus Kristus för att blifva räddad på den af Gud föreskrifna vägen. Dock ligga under dessa så lätt fattade sanningar hemligheter, i hvilka Guds härlighet döljer sig — hemligheter, som öfverväldiga förståndet, då det söker utforska dem, men som uppfylla den allvarlige sanningssökaren med vördnad och tro. Ju mer han forskar i bibeln, dess djupare blir hans öfvertygelse, att den är den lefvande Gudens ord, och det mänskliga för nuftet böjer sig för den gudomliga uppenbarelsens majestät.VF 55.1

De. som äro villiga att på grund af Guds auktoritet godkänna det lefvande ordet, skola välsignas med det klaraste ljus. Då de tillfrågas om förklaring angående vissa ting, kunna de endast svara: »Så står det i den heliga skrift.» De nödgas erkänna, att de icke kunna förklara värkningarna af den gudomliga kraften eller den gudomliga uppenbarelsens vishet. Det är såsom Herren sagt, att det skulle vara. Vi finna oss tvungna att antaga många ting endast genom tron. Då vi erkänna detta, medgifva vi, att det ändliga förståndet icke räcker till att fatta den Oändlige, att människan med sitt inskränkta mänskliga vetande icke kan förstå den Allvetandes afsikter.VF 56.1

Tviflare och otrogna förkasta Guds ord, därför att de icke kunna utgrunda alla Guds hemligheter; och icke alla, som bekänna sig tro på bibeln, äro säkra för frestelse i denna punkt. Aposteln säger: »Sen till, mina bröder, att icke till äfventyrs hos någon bland eder finnes ett ondt otroshjärta, så att han affaller från den lefvande Guden.» Den människa, som uppfostrar sitt förstånd till att kritisera, tvifla och tadla, skall, emedan hon icke kan intränga i Guds afsikter, »förfalla till samma exempel af otro». Det är rätt att noga genomforska bibelns läror och intränga i Guds hemligheter, så långt de äro uppenbarade i skriften. »Det fördolda hörer Herren, vår Gud, till; men det uppenbarade är för oss och våra barn till evig tid.» Men det är satans värk att förvända förståndets forskningskraft. En viss stolthet är förbunden med betraktandet af bibelsanningarna, så att människorna blifva nedslagna och otåliga, då de icke till sin belåtenhet kunna förklara hvarje del af skriften. Det kännes förödmjukande för dem att erkänna, att de icke kunna förstå det gudomliga ordet. De vilja icke tåligt vänta, tills Herren anser för godt att uppenbara sanningen för dem. De tänka, att deras mänskliga vishet är i stånd att utan hjälp förstå skriften, och då de icke kunna detta, förneka de dess auktoritet. Det är sannt, att många af de teorier och lärosatser, om hvilka man vanligtvis antager, att de äro bibliska, icke hafva någon grund i den heliga skrift och i själfva värket strida mot den gudomliga uppenbarelsens hela väsen. Dessa ting hafva blifvit för många en orsak till tvifvel och rådlöshet. Detta kan emellertid icke läggas Guds ord till last, utan människornas förvändhet. Svårigheterna i bibeln kasta ingen skugga på Guds vishet; de bringa icke heller någon i fördärfvet, som utan dessa svårigheter icke skulle gått förlorad. Om det icke funnits några hemligheter i bibeln, som de kunnat draga i tvifvelsmål, skulle likväl dessa samma själar genom sin egen brist på andlig urskillningskraft hafva i de klaraste uttryck af Guds ord funnit grund till att stappla.VF 56.2

Människor, som inbilla sig vara begåfvade med sådan hög, andlig kraft, att de kunna finna förklaring för alla Guds vägar och värk, söka att ställa den mänskliga visheten i jämhöjd med den gudomliga och att förhärliga människan såsom Gud. De endast upprepa satans ord till Eva i paradiset: »I skolen blifva såsom Gud.» Satan föll, därför att han i sitt högmod ville vara lik Gud. Han önskade intränga i de gudomliga rådslagen och afsikterna, från hvilka han genom sin egen oförmåga att såsom skapadt väsen fatta den Oändliges vishet var utesluten. Det var denna äregiriga stolthet, som föranledde hans uppror, och genom samma medel söker han föra människan i fördärfvet.VF 57.1

Det gifves hemligheter i återlösningsplanen — Guds Sons förnedring, därigenom att han i åtbörder vardt funnen som en människa, Guds underbara kärlek och nedlåtenhet, i det han utgaf sin Son — som fortfarande äro föremål för de himmelska änglarnas förvåning. Då aposteln Petrus talade om de uppen-barelser, som profeterna hade angående »Kristi lidanden och härligheten därefter»’ sade han, att detta är sådana ting, »i hvilka änglarna åstunda att skåda in», och de skola äfven i alla evigheter vara de återlöstas studium. Då de återlösta betrakta Guds värk i skapelsen och återlösningen, så skola alltjämt nya sanningar upplåta sig för det undrande och förtjusta sinnet. Då de lära alltmera af Guds vishet, kärlek och makt, skall deras förstånd alltmera utvecklas och deras glädje förökas.VF 58.1

Om det vore möjligt för skapade väsen att ernå en fullständig kännedom om Gud och hans värk, så skulle det sedermera, när de uppnått denna punkt, icke gifvas någon sanning mera att upptäcka, ingen tillväxt i kunskap och ingen ytterligare utveckling till sinne och hjärta. Gud skulle icke längre vara ofattlig, och när människorna uppnått gränsen för all kunskap, skulle det för dem icke mera gifvas något framåtskridande. Låtom oss tacka Gud, att det icke är så. Gud är oändlig, i honom äro »alla visdomens och kunskapens skatter». I all evighet skola människorna forska och lära och likväl aldrig uttömma hans vishets, godhets och makts skatter.VF 58.2

Gud vill, att äfven i detta lifvet sanningen alltmer skall utvecklas för hans folk. Det gifves endast en väg, på hvilken denna kunskap kan ernås. Endast genom upplysning af den Ande, genom hvilken ordet blifvit gifvet, kunna vi komma till förståelse af Guds ord. »Så vet ock ingen, hvad i Gud är, utom Guds Ande»; »ty Anden utrannsakar allt, ja, ock Guds djupheter.» Och Herrens löfte till sina lärjungar var: »Men när han, sanningens Ande, kommer, skall han leda eder till hela sanningen ... allt hvad han har hört, det skall han tala, och det kommande skall han förkunna eder.»VF 59.1

Gud önskar, att människan skall öfva sina förstånds-krafter. Studiet af bibeln skall stärka och höja förståndet såsom intet annat studium förmår. Det är den bästa intellektuella såväl som andliga öfning för det mänskliga förståndet. Vi böra akta oss för att förguda förståndet, som ju är underkastadt mänsklighetens svaghet och bristfällighet. Skall skriften icke blifva så fördunklad för vårt sinne, att vi icke fatta ens de enklaste sanningar, så måste vi hafva det lilla barnets enkelhet och tro. Vi måste vara villiga att lära och ifrigt utbedja oss den Helige Andes hjälp. Kännedomen om Guds makt oeh vishet samt vår oförmåga att fatta hans storhet borde uppfylla oss med ödmjukhet, och vi borde öppna hans ord med samma heliga vördnad, som om vi trädde inför hans ansikte. Då vi komma till bibeln, måste förståndet erkänna en auktoritet, som är detta öfverlägsen. Hjärta och förstånd måste böja sig inför det stora Jag Är».VF 59.2

Vi kunna endast i den mån fortskrida i sann andlig kunskap, som vi erkänna vår egen okunnighet och vår fullkomliga afhängighet af Gud; men alla, som under bön taga sin bibel för att såsom Guds ord studera dess utsagor, skola erhålla upplysning af Gud. Det gifves många ting, som synas svåra och ofattliga, hvilka Gud skall göra klara och enkla för dem, som söka att fatta dem.VF 60.1

Det händer mången gång, att personer med intellektuella förmögenheter, förädlade genom uppfostran och vård, icke kunna förstå vissa ställen i skriften. Andra däremot, som äro obildade och hvars förstånd tyckes vara svagt och outveckladt, fatta deras betydelse och finna kraft och tröst i det, som de förra förklarade för hemlighetsfullt eller hvilket de såsom oviktigt förbigingo. Hvarför är detta så? Det sades mig, att de senare icke förlita sig på sitt förstånd. De gå till ljusets källa, till den, som ingifvit skriften, och bedja med ödmjuka hjärtan Gud om vishet och erhålla den äfven. Många sanningsskatter skola däri ännu upptäckas af den allvarlige sökaren. Kristus framställde sanningen såsom en skatt, dold i en åker. Den ligger icke på ytan; vi måste gräfva efter den. Men vår framgång i att finna den beror icke så mycket på vår intellektuella begåfning som på vårt hjärtas ödmjukhet och vår tro, som håller sig till Guds hjälp.VF 60.2

Utan den Helige Andes ledning stå vi ständigt i fara att förvända eller falskligen utlägga skriften. Det gifves så mycken bibelläsning, som är utan ringaste gagn och som i många fall till och med direkt skadar. Då Guds ord läses utan vördnad och bön, då tankar och känslor icke äro riktade på Gud eller i öfverensstämmelse med hans vilja, är sinnet fördunkladt genom tvifvel, och dessa tvifvel förstärkas ännu mera genom läsning af bibeln. Fienden tager herraväldet öfver tankarna och förestafvar oriktiga tolkningar.VF 61.1

Om människorna icke söka att vara i harmoni med Gud både i ord och gärningar, så äro de likväl, hur lärda de än må vara, utsatta för villfarelser med hänsyn till skriftens uppfattning, och det är icke tryggt att lita på deras förklaringar. Om vi i sanning söka efter att göra Guds vilja, så tager den Helige Ande sitt ords föreskrifter och gör dem till grundsatser för lifvet och skrifver dem på själens taflor. Och endast de, som följa det redan meddelade ljuset, kunna hoppas att erhålla ytterligare upplysning af Anden. Detta är klart uttryckt i Kristi ord: »Om någon vill göra hans vilja, skall han förstå, om läran är från Gud.»VF 61.2

De, som betrakta skrifterna endast för att finna motsägelser, sakna andligt skarpsinne. Genom sitt förvända åskådningssätt se de mången grund till tvifvel och otro i ting, som i värkligheten äro klara och tydliga. För dem åter, som nalkas Guds ord med vördnad och söka fatta Guds vilja för att lyda den, är allt annorlunda. De skola uppfyllas med vördnad och beundran, då de betrakta de uppenbarade sanningarnas renhet och upphöjdhet. Lika söker lika. Lika skattar lika. Helighet förbinder sig med helighet, tro med tro. För det ödmjuka hjärtat och det uppriktiga, forskande sinnet är bibeln full af ljus och kunskap. De, som i detta sinnelag läsa skriften, skola bringas i gemenskap med apostlar och profeter. Deras ande öfverensstämmer med Kristi Ande, och de längta efter att blifva honom lika.VF 61.3

Många mena, att på dem hvilar ett ansvar att förklara hvarje skenbar motsägelse i bibeln för att sålunda möta tviflarnas och de gudlösas spetsfundigheter. Men då de försöka att förklara ting, som de endast ofullkomligt fatta, så äro de i fara att förvirra andras sinnen äfven angående klarare och mera lättfattliga punkter. Detta är icke vårt arbete. Vi borde icke ens beklaga, att dessa svårigheter förefinnas, utan antaga dem såsom något Gud i sin vishet tillstadt. Det är vår plikt att mottaga hans ord, som är klart i alla punkter angående själens frälsning, och att utöfva dess grundsatser i vårt lif samt lära dem åt andra genom ord och exempel. Då skall det blifva uppenbart för världen, att vi stå i förbindelse med Gud och obetingadt förtrösta på hans ord. Föra vi ett gudaktigt lefverne och äro vi dagligen ett exempel på renhet, saktmod och oegennyttig kärlek, så skall detta tjäna såsom lefvande framställning af Guds ord och såsom bevis till bibelns förmån, ett bevis, som endast få personer kunna motstå. Och detta skall visa sig vara den värksammaste hämsko mot den öfverhandtagande böjelsen till tvifvel och otro.VF 62.1

Vi böra i tron skåda framåt mot det tillkommande och taga fasta på Guds löfte, att förståndskrafterna skola tilltaga, att den mänskliga förmågan i förbindelse med den gudomliga och hvarje själens kraft skall bringas i direkt beröring med ljusets källa. Vi kunna jubla i vissheten öfver, att då skall allt blifva klart, som här syntes oss dunkelt angående försynens vägar; saker, som här voro svåra att förstå, skola då finna sin förklaring, och där vårt inskränkta förstånd endast upptäckte förvirring och oförklarliga afsikter, skola vi varseblifva den fullkomligaste och härligaste öfverensstämmelse. Aposteln Paulus säger: »Nu se vi genom en spegel på ett dunkelt sätt, men då ansikte mot ansikte; nu känner jag endels, men då skall jag känna fullkomligt, såsom jag ock blifvit känd.»VF 63.1

Petrus förmanar sina bröder att växa »i nåden och vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, kunskap». Då Guds folk tillväxer i nåden, skola de beständigt vinna en klarare insikt i hans ord. De skola finna nytt ljus och ny skönhet i hans heliga sanningar. Så har det varit i kyrkans historia under alla tidsåldrar och så skall det förblifva intill änden. Så snart det sannt andliga lifvet viker, hindras alltid framåtskridandet i sanningens kunskap. Människorna gifva sig så lätt tillfreds med det ljus de redan erhållit ur Guds ord och afskräckas från alla vidare forskningar i skriften. De blifva tillbakadragna och söka undvika diskussioner.VF 63.2

Den omständigheten, att inga lärostrider förekomma och att allt är lugnt bland Guds folk utgör i och för sig intet afgörande bevis för, att de stå fast vid den rätta läran. Det är snarare bevis för, att de icke klart skilja mellan sanning och villfarelse. Om inga nya frågor uppkomma genom forskande i skriften, om inga meningsskiljaktigheter uppstå, hvarigenom människorna känna sig föranlåtna att själfva forska i skriften för att vara säkra på att hafva sanningen, så skall det nu såväl som i forna tider gifvas många, som hålla sig till traditionen och icke veta, hvem de tjäna.VF 64.1

Det har visats mig, att många, som bekänna sig hafva kunskap om den närvarande sanningen, icke veta, hvad de tro. De förstå icke bevisen för sin tro. De uppskatta icke riktigt värket för den närvarande tiden. När pröfningens tid kommer, skola till och med personer, som nu predika för andra, då de noga pröfva den ställning de själfva intaga, finna många ting, för hvilka de icke kunna angifva någon tillfredsställande grund. Innan de blifvit pröfvade, veta de intet om sin stora okunnighet. Det gifves i församlingen många, som taga för afgjordt, att de förstå, hvad de tro, men de känna icke sin egen svaghet, förrän lärostrider uppstå. Skilda från dem, som äro af samma bekännelse, och tvingade att på egen hand förklara sin tro, förvånas de öfver att se, hur förvirrade deras begrepp äro angående ting, som de ansett vara sanning. Säkert är, att bland oss finnes ett afvikande från den lefvande Guden och ett hänvändande till människor, i det att mänsklig vishet sättes i den gudomligas ställe.VF 64.2

Gud vill uppväcka sitt folk. Om andra medel visa sig ovärksamma, skola villfarelser komma ibland dem för att sålla dem och afskilja agnarna från hvetet. Herren tillropar alla, som tro på hans ord, att uppvakna ur sömnen. Härligt ljus har kommit, passande för denna tid. Det är bibelsanning, visande de faror, som omedelbart hota oss. Detta ljus borde leda oss till ett sorgfälligt studium af skriften och till en allvarlig pröfning af den ställning vi intaga. Gud vill, att vi under bön och fasta grundligt och med uthållighet skola utforska hela sanningens grundval. Troende borde icke nöja sig endast med meningar och ogrundade begrepp om hvad som är sanning. Deras tro måste vara fast grundad på Guds ord, så att när pröfningstiden kommer och de ställas till ansvar inför rådsförsamlingen för sin tro, de må vara i stånd att med saktmodighet och fruktan gifva en grund för det hopp, som är i dem.VF 65.1

Varen värksamma, ja, varen värksamma! De ämnen vi framställa inför världen måste för oss själfva vara lif och värklighet. Det är viktigt, att vi vid försvaret af de läror vi betrakta såsom trons grundval aldrig tillåta oss att anföra bevis, som icke äro fullt pålitliga. De må hjälpa till att bringa motståndaren till tystnad, men de göra sanningen ingen heder. Vi böra framlägga sådana bevis, som icke endast nedtysta våra motståndare, utan som äfven kunna fördraga den skarpaste och noggrannaste forskning. De, som utbilda sig till stridskämpar på ordets om råde, sväfva i stor fara att icke rätt handhafva Guds ord. Då vi sammanträffa med en motståndare, borde det vara vår allvarliga sträfvan att framställa vårt ämne på ett sådant sätt, att han öfvertygas, i stället för att endast söka ingifva de troende tillförsikt. En människa må hafva gjort hur stora andliga framsteg som helst, så må hon dock icke ett ögonblick tänka, att hon icke mera har behof af ett grundligt och oupphörligt forskande i skriften efter större ljus. Såsom ett folk äro vi kallade att personligen studera profetiorna. Vi måste med allvar vaka, så att vi uppfatta hvarje ljusstråle, som Gud sänder oss. Vi böra fånga sanningens första strålar; och genom studium och bön kunna vi ernå klarare ljus, det vi sedan kunna meddela åt andra.VF 65.2

Om Guds folk känner sig lugnt och tillfreds med sin närvarande kunskap, så kunna vi vara säkra på, att Herren skall taga sin ynnest från dem. Det är hans vilja, att de alltjämt skola gå framåt och mottaga det alltmera tilltagande ljuset, som lyser för dem. Församlingens närvarande ställning misshagar Gud. Själfförtroende har insmugit sig, hvilket hindrar människorna att känna nödvändigheten af mera sanning och större ljus. Vi lefva i en tid, då satan är i arbete till höger och till vänster, framför oss och bakom oss, och dock sofva vi såsom ett folk. Gud vill, att en röst skall höras, som väcker hans folk till handling.VF 66.1

I stället för att öppna hjärtat för att mottaga ljusstrålar från himmelen hafva många arbetat i motsatt riktning. Såväl genom prässen som från talar stolen har man framställt åsikter angående bibelns inspiration, som ingalunda hafva Andens eller Guds ords bekräftelse. Säkert är, att ingen människa och ej heller flera tillsamman borde företaga sig att uppställa teorier öfver ett ämne af sådan vikt, utan att därför hafva ett tydligt »så säger Herren». Och när män, behäftade med mänskliga svagheter och mer eller mindre påvärkade af omgifvande inflytanden samt med nedärfda och förvärfvade böjelser, som äro långt ifrån att göra dem visa eller himmelskt sinnade, företaga sig att draga Guds ord inför domstolen och bestämma öfver hvad som är gudomligt och hvad som är mänskligt, så arbeta de utan Guds råd. Herren skall ingalunda gynna ett sådant arbete. Följden skall blifva förskräcklig såväl för dem, som befattade sig därmed, som ock för dem, hvilka ansett det vara ett värk af Gud. I många sinnen hafva endast tvifvel blifvit uppväckta genom uppställandet af vissa lärosatser öfver den gudomliga inspirationens natur. Dödliga väsen med sina inskränkta, kortsynta åsikter anse sig befogade att döma öfver skriften, i det de säga: »Detta ställe är af nöden och det där är icke nödigt och icke heller inspireradt.»VF 66.2

Kristus gaf inga sådana anvisningar angående gamla testamentets skrifter, den enda del af bibeln, som folket på den tiden ägde. Hans undervisning gick snarare ut på att rikta deras tankar på gamla testamentet och att i ett klarare ljus framställa de höga ämnen, som där afhandlas. Sedan långa tider tillbaka hade Israels folk skiljt sig från Gud och förlorat ur sikte de kostliga sanningar, som han anförtrott dem. Dessa sanningar voro dolda under vidskepliga former och ceremonier, som undanskymde deras sanna betydelse. Kristus röjde undan det skräp, som fördunklade deras glans. Han insatte dem såsom kostbara ädelstenar i en ny infattning. Han visade, att han var fjärran ifrån att förakta de gamla kända sanningarna, utan att han i stället kommit för att låta dem framstå i deras sanna kraft och skönhet, hvars härlighet ännu aldrig uppfattats af människorna på hans tid. Han, som själf var upphofsman till dessa uppenbarade sanningar, kunde framställa dem i deras sanna betydelse för folket, befria dem från de falska utläggningar och förvända teorier, som ledarna antagit för att afpassa dem efter sitt eget ohelgade tillstånd, sin brist på andligt lif och kärlek till Gud. Han röjde bort det, som beröfvade dessa sanningar deras lefvande kraft, och återgaf dem åt världen i deras ursprungliga renhet och kraft.VF 67.1

Om vi hafva Kristi Ande och äro hans medarbetare, så är det vår uppgift att fortsätta det värk, som han kom att utföra. Bibelns sanningar hafva åter genom vana, tradition och falska läror blifvit fördunklade. Den populära teologiens vilseförande läror hafva frambragt tusende och åter tusende af tviflare och vantrogna. Många villfarelser och motsägelser framställas såsom bibelns läror, medan de i värkligheten äro falska utläggningar af skriften och blifvit antagna under det påfliga mörkrets tidehvarf. Mängden har blifvit bibringad en falsk föreställning om Gud, liksom ock judarna, vilseledda genom sin tids villfarelser och traditioner, hade en falsk före ställning om Kristus. »Om de hade känt henne, så hade de icke korsfäst härlighetens Herre.» Det är vår plikt att för världen uppenbara Kristi sanna karaktär. Låtom oss i stället för att kritisera bibeln söka att genom ord och exempel framställa för världen hans dygder, som kallat oss från mörker till sitt underbara ljus.VF 68.1

Det onda, som så småningom insmugit sig ibland oss, har omärkbart vändt de enskilda såväl som församlingen bort från vördnaden för Gud och har afspärrat den kraft, som han önskade gifva oss. Mina bröder, låten Guds ord stå, just sådant det är. Låten icke mänsklig vishet förminska kraften i en enda af skriftens utsagor. Den högtidliga varningen i Uppenbarelseboken borde varna oss för ett sådant förfarande. I min Mästares namn beder jag eder: »Dragen skorna af edra fötter, ty rummet, där I stån, är en helig mark.»VF 69.1