Kapitel 14—Upprop till predikanter.

(»Testimonies»’ vol. IV, sid. 260—270.)VF 179.2

Vi lefva i en mycket allvarlig tid. Alla hafva ett värk att utföra, som fordrar sorgfällighet. Detta gäller särskildt predikanterna, som skola söiya för Guds hjord och bespisa densamma. Den, hvars särskilda uppgift det är att leda folket på sanningens väg, borde vara skicklig att undervisa i ordet och förstå att afpassa dess lärdomar efter folkets behof. Han borde vara så nära förbunden med himmelen, att han kunde vara en lefvande meddelare af ljuset, ett Guds språkrör. En predikant borde hafva en riktig uppfattning af såväl ordet som den mänskliga karaktären. Vår tro är icke populär; människorna vilja icke låta öfvertyga sig om, att de äro så djupt i villfarelse. Ett stort värk måste utföras, och hitintills äro endast få beredda därtill. Vanligtvis utför en man det arbete, som borde vara deladt mellan två; ty en evangelists arbete måste nödvändigt innefatta äfven predikantens och pålägger arbetaren på fältet en dubbel börda.VF 179.3

En Kristi tjänare borde studera bibeln, så att hans minne blefve en rik skattkammare, full af bibliska bevis, ty en predikant är stark endast då, när han är beväpnad med skriftens sanningar. En längre bevisföring är god, där den är på sin plats, men mycket mera kan vinnas genom en enkel utläggning af ordet. Kristus gjorde sina lärdomar så åskådliga, att de inskränktaste och enfaldigaste lätt kunde fatta dem. Han använde icke långa och svårfattliga ord i sina föredrag, utan ett enkelt språk, lämpadt för vanliga människors förstånd. Han inlät sig aldrig djupare på de ämnen han förklarade, än människorna voro i stånd att följa honom. Det gifves många män med godt förstånd och med kunskap i skrifterna, hvars användbarhet högligen förhindras genom den bristfälliga arten af deras arbete. Somliga predikanter, som äro värksamma för själars räddning, vinna ingen särskild framgång, därför att de icke med samma grundlighet genomföra det värk, som de började med så mycken ifver. Andra uträtta icke mycket, emedan de hårdnackadt hänga fast vid förutfattade meningar och framhålla dessa; därvid förfela de emellertid att afpassa sina läror efter folkets värkliga behof. Många hafva intet begrepp om nödvändigheten af att foga sig efter omständigheterna och att gå människorna till mötes, där de äro. De ställa sig icke på deras ståndpunkt, som de önska hjälpa och lyfta till kristendomens sanna bibliska ståndpunkt.VF 180.1

Vill någon vara en sann, framgångsrik predikant, så måste han fullständigt helga sig åt arbetet att rädda själar. Det är högst nödvändigt, att han är på det innerligaste förenad med Kristus, beständigt söker hans råd och förlitar sig på hans hjälp. Många vinna ingen framgång, emedan de endast förlita sig på kraften af sin bevisföring och försumma att allvarligt bedja Gud, att hans vishet må leda dem och hans nåd välsigna deras bemödanden. Långa tal och tröttande böner äro med all säkerhet skadliga för det religiösa intresset och öfvertyga icke heller människornas samveten. Denna böjelse att hålla tal dämpar ofta ett religiöst intresse, som hade kunnat frambringa ett godt resultat. Kristi sanne budbärare befinner sig i fullkomlig öfverensstämmelse med honom, som han framställer, och hans hufvudändamål är själars räddning. Jordens skatter försvinna till ett intet i jämförelse med värdet af en enda gjäl, för livilken vår Herre och Frälsare dog. För honom, som väger bärgen med en vikt och kullarna med en våg, är en människosjäl af oändligt värde.VF 181.1

I arbetet inom predikoämbetet äro strider att utkämpa och segrar att vinna. »I skolen icke mena, att jag har kommit för att sända frid på jorden», sade Kristus. »Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd.» Det första arbetet i den kristna församlingen var förbundet med svårigheter och stora bekymmer, och de första apostlarnas efterföljare skola finna, att de äro utsatta för liknande pröfningar. För-sakelser, förtal och allt slags motstånd träda dem till mötes i deras arbete. De måste vara ståndaktiga män med moraliskt mod och andlig muskelkraft. Öfverallt härskar stort moraliskt mörker, och endast sanningens makt kan fördrifva skuggorna från ett uppriktigt sinne. Vi hafva att kämpa mot mäktiga villfarelser och de starkaste fördomar, och utan Guds särskilda hjälp skulle vi hvarken kunna omvända själar eller förädla vår egen moraliska natur. Mänsklig skicklighet och de bästa naturliga anlag och gåfvor äro maktlösa, då det gäller att påvärka själar till att känna syndens afskyvärdhet och till att fördrifva den ur människornas hjärtan.VF 182.1

Predikanterna böra vara försiktiga och icke vänta för mycket af personer, som ännu befinna sig i villfarelsens mörker. De böra utföra sitt arbete väl och förlita sig på Gud angående sättet att meddela forskande själar den Helige Andes hemlighetsfulla, lifgifvande inflytande, vetande, att deras arbete utan detta icke kan vinna någon framgång. De böra vara tåliga och visa i umgänget med andra och ständigt besinna, hur mångfaldiga de omständigheter äro, som utvecklat de olika karaktärsdragen hos den enskilde individen. De böra också noga gifva akt på sig själfva, eljest vinner det egna jaget öfverhanden och Jesus skjutes i skuggan. Somliga predikanter vinna ingen framgång, emedan de icke ägna värket sitt odelade intresse, just när framgången beror på ett ihärdigt, väl planlagdt arbete. Många äro icke sanna arbetare, emedan de icke utöfva sitt ämbete utom talarstolen. De försumma plikten att gå från hus till hus och att på ett vist sätt arbeta i den husliga kretsen. De böra utöfva denna sällsynta kristliga höflighet, som skulle göra dem vänliga och hänsynsfulla mot de själar, som stå under deras vård, medan de allvarligt arbeta för dem och lära dem lifvets väg.VF 182.2

Predikanter kunna mycket bidraga till utbildande af de personers karaktär, med hvilka de stå i förbindelse. Om de äro skarpa, kritiska och fordrande, så kunna de också vara förvissade om att påträffa dessa dåliga element hos de personer, öfver hvilka de utöfva starkaste inflytande. Och om de också icke önskat detta resultat, så är detsamma icke desto mindre värkan af deras eget exempel.VF 183.1

Man kan icke vänta, att människorna skola vinna frid och enighet, förrän deras religionslärare, hvars fotspår de följa, rikligen utveckla dessa grundsatser och uppenbara dem i sitt lefverne. Ett Kristi sändebud bär ett stort ansvar, om han vill vara en förebild för sitt folk och noggrannt tolka sin Mästares läror. Vår Frälsares renhet och moraliska höghet uppfyllde människorna med vördnad, medan hans osjälfviska kärlek och vänlighet vann deras hjärtan. Han var den förkroppsligade fullkomligheten. Om hans ställföreträdare vilja se frukter af sitt arbete, liknande frukterna af Kristi arbete här på jorden, måste de allvarligt sträfva efter att efterlikna hans dygder och uppöfva sådana egenskaper, som göra dem lika honom. Det fordras mycken omtanke och vishet från Gud för att med framgång arbeta för syndares räddning. Om den arbetandes själ är uppfylld af Guds nåd, skola hans lärdomar icke uppreta åhörarna, utan finna väg till deras hjärtan och öppna dem för sanningens mottagande.VF 183.2

Arbetarna på fältet borde aldrig blifva nedslagna, utan hurudan deras omgifning än må vara fasthålla vid och bevara hopp och tro. Predikantens värksamhet har jämt och nätt börjat, då han framhåller sanningen från talarestolen. Nu bör han blifva bekant med sina åhörare. Många begå fel däruti, att de icke träda i närmare förbindelse med dem, som mest behöfva deras hjälp. Med bibeln i hand böra de på ett vänligt sätt söka förstå deras invändningar, som börja att fråga: »Hvad är sanning?»VF 184.1

Dessa frågande människor böra försiktigt och sorgfälligt ledas och uppfostras liksom lärjungar i en skola. Många af dem måste först glömma teorier, som varit djupt inrotade i deras lif. Och när de så blifva öfvertygade om, att de befunnit sig i villfarelse angående bibliska ämnen, råka de i förvirring och tvifvel. De äro då i behof af det ömmaste deltagande och hjälp. De behöfva sorgfälligt undervisas; man måste bedja för och med dem samt bevaka och bevara dem med den kärleksfullaste omsorg. Sådana, som fallit för frestelsen och afvikit från Gud, äro i behof af hjälp. Denna klass af människor framställes under bilden af det förlorade fåret. Herden lämnade de nio och nittio i öknen och sökte efter det ena förlorade, till dess han fann det; då vände han med glädje tillbaka, bärande det på sina skuldror. Likaså framställes detta genom kvinnan, som sökte den för-lorade pänningen, till dess hon fann den och därpå sammankallade sina grannar, för att dessa skulle fröjdas med henne, att hon återfunnit det förlorade. Här framhålles klart för oss, huru himmelska änglar samvärka med de kristna. Det härskar mera glädje inför Guds änglar öfver en syndare, som omvänder sig, än öfver nio och nittio rättfärdiga, som ingen bättring behöfva. Det härskar också glädje hos Fadern och Kristus. Hela himmelen är intresserad i människans frälsning. Och den människa, som fått vara redskapet till en enda själs frälsning, har också rättighet att glädja sig, ty Guds änglar hafva med djupaste intresse varit vittnen till hennes bemödanden och glädjas med henne öfver hennes framgång.VF 184.2

Huru fullkomligt borde därför icke den kristnes arbete vara för hans medmänniskor och hur djupt hans deltagandel Det är en stor företrädesrätt att få vara Jesu Kristi medarbetare till själars frälsning. Frälsaren sökte genom tåliga, osjälfviska ansträngningar nå människan i hennes fallna tillstånd och rädda henne från syndens följder. Därför skulle också hans lärjungar, som förkunna hans ord, trakta efter att blifva sin stora förebild lika. Men för att utöfva denna stora och svåra uppgift är det nödvändigt, att Kristi predikare äga kroppslig hälsa, och för att ernå sådan måste de beflita sig om regelmässiga vanor och ett sundt lefnadssätt. Många klaga beständigt, att de lida af allehanda småkrämpor. Detta kommer nästan alltid däraf, att de icke arbeta med förstånd och icke heller iakttaga hälsans lagar. De vistas för mycket inomhus, instängda i upphettade rum, som äro uppfyllda af oren luft. Här sysselsätta de sig ifrigt med studier eller skrifarbete, medan de företaga endast liten kroppsrörelse och hafva föga omväxling i sin sysselsättning. Till följd häraf blir blodet dåligt och förståndskrafterna försvagade.VF 185.1

Hela systemet är i behof af det upplifvande inflytandet af kroppsöfningar i fria luften. Några timmars kroppsarbete hvarje dag skulle bidraga såväl till kroppskrafternas förnyande som till sinnets uppfriskande. Det skulle befordra det allmänna hälsotillståndet, hvarigenom mera arbete skulle kunna utföras. Många predikanter blifva genom oupphörligt läsande och skrifvande odugliga för själasörjande arbete. De förslösa på studier värdefull tid, som borde hafva blifvit använd till att i rätta ögonblicket hjälpa de behöfvande. Somliga predikanter hafva varit sysselsatta med skrifningsarbete just vid sådana tillfällen, då ett särskildt intresse varit uppväckt för sanningen, och det har ofta händt, att deras skrifning icke stått i särskild förbindelse med det värk, som de haft för händer. Detta är ett stort fel, ty vid sådana tider är det predikantens plikt att insätta hela sin kraft på befordrandet af Guds rikssak. Hans förstånd måste klart riktas på den ena saken: att rädda själar. Men äro lians tankar upptagna af andra ting, så skola måhända många gå förlorade för värket, hvilka genom undervisning i rätt tid kunnat blifva räddade. Många predikanter låta sig lätt dragas bort från sitt arbete. De blifva missmodiga eller låta sitt hem utöfva för stor dragningskraft och låta därigenom ett tilltagande intresse för ordet utdö af brist på uppmärksamhet. De skador, som därigenom tillfogas värket, kunna knappast uppskattas. Då anstalter blifvit vidtagna för sanningens förkunnande, bör den ifrågavarande predikanten känna sig ansvarig för att saken genomföres med framgång. Om hans arbete tyckes vara utan resultat, bör han under allvarlig bön söka upptäcka, om han arbetar på ett sådant sätt, som han borde. Han bör i själfpröfning ödmjuka sin själ inför Gud och i tro omfatta de gudomliga löftena samt lugnt fortsätta sina bemödanden, till dess han med tillfredsställelse kan veta, att han troget uppfyllt sin plikt och gjort allt hvad som stod i hans makt för att vinna det önskade resultatet.VF 186.1

Predikanter rapportera ofta, att de på en plats lämnat efter sig ett mycket godt intresse och nu gå för att upptaga arbetet på ett nytt fält. Detta är förvändt; de hade bort afsluta det påbörjade värket, ty genom att lämna det ofullbordadt tillfoga de fältet mera skada än gagn för den arbetare, som kommer efter. Intet fält är så föga lofvande som det, hvilket blifvit bearbetadt just nog för att låta ogräset växa så mycket yppigare.VF 187.1

Mycken bön och ett sorfälligt arbete är af nöden på nya fält. Gudsmän behöfvas, icke endast män, som kunna tala, utan sådana, som af erfarenhet känna gudaktighetens hemlighet och som kunna afhjälpa folkets trängande behof; sådana män, som inse vikten af sin ställning såsom Kristi tjänare och som med glädje taga på sig det kors, som han lärt dem att bära.VF 188.1

När frestelsen kommer att hålla sig undan och att sysselsätta sig med läsning och skrifning under en tid, då andra plikter påkalla hela deras uppmärksamhet, borde predikanterna vara starka nog att förneka sig själfva och att hängifva sig åt det värk, som just ligger framför dem. Detta är tvifvelsutan en af de starkaste pröfningar, som en predikant kan underkastas. Predikantens herdeplikter blifva ofta skamligt försummade, emedan det fattas honom kraft att öfvervinna sin personliga böjelse för tillbakadragenhet och studium. Predikanten bör aflägga besök från hus till hus bland sin hjord, han bör undervisa hvarje familj, råda den, bedja med den och hafva omsorg om dess själars väl. De, som uttalat sin önskan att lära känna vår tros grundsatser, borde icke försummas, utan grundligt undervisas i sanningen. Intet tillfälle att göra godt borde försummas af Guds vaksamme och ifrige tjänare. Vissa predikanter, som af familjens öfverhufvud blifvit inbjudna till hans hus, hafva tillbragt de få timmar deras besök varat med att draga sig tillbaka till ett ensamt rum för att där kunna tillfredsställa sin böjelse att skrifva och läsa. Den familj, som inbjudit dem, hade ingen nytta af deras besök. Predikanterna togo emot den gästfrihet, som erbjöds dem, utan att vedergälla den genom det arbete, som var så nödvändigt.VF 188.2

Människorna äro lätta att nå på sällskaplig väg. Men många predikanter sky mödan af besök; de hafva aldrig odlat de sällskapliga gåfvorna och icke förvärfvat det angenäma sinne, som finner väg till människornas hjärtan. Det är högst viktigt, att en predikant mycket umgås med sitt folk, på det att han må lära känna de olika riktningarna af den mänskliga naturen, lätt fatta tankegången och afpassa sina lärdomar efter sina åhörares fattningsförmåga samt lära förstå, att endast de besitta värklig kristlig kärlek, som noga studera människornas natur och behof. De, som draga sig tillbaka från människorna, äro icke i stånd att hjälpa dem. En skicklig läkare måste förstå de olika sjukdomarna och besitta grundlig kännedom om den mänskliga kroppens byggnad.VF 189.1

Han måste punktligt tillse sina patienter; han vet, att dröjsmål innebär fara. När han lägger sin erfarna hand på den lidandes puls och sorgfälligt aktgifver på sjukdomens särskilda kännetecken, så sätter hans tidigare samlade kunskap honom i stånd att inse sjukdomens natur och bestämma det nödiga behandlingssättet i och för sjukdomens häfvande. Såsom läkaren handlar vid kroppslig sjukdom, så handlar också predikanten med den af synder sjuka själen. Hans värk är så mycket viktigare än den förres, som evigt lif är värdefullare än den ändliga tillvaron. Själasörjaren påträffar en ändlös olikhet i temperament. Det är hans plikt att göra sig bekant med alla de familjemedlemmar, som lyssna till hans läror, på det att han må kunna afgöra, hvilka medel som bäst skola kunna invärka på dem i den rätta riktningen.VF 189.2

Ansikte mot ansikte med detta stora ansvar uppstår den frågan: »Hvem är skicklig härtill?» Arbetarens hjärta gripes nästan af modlöshet, när han betraktar de många och svåra plikter, som hvila på honom, men Kristi ord stärka själen med det tröstefulla löftet: »Se, jag är med eder alla dagar intill världens ände.» De svårigheter och faror, som hota själarnas säkerhet, borde göra predikanten försiktig och varsam i sitt handligssätt mot dem; han borde vaka öfver dem såsom en, den där skall aflägga räkenskap. Han borde på ett förståndigt sätt begagna sitt inflytande till att vinna själar för Kristus och att inprägla sanningen på forskande sinnen. Han borde draga försorg om, att icke världen genom sin bedrägliga tilldragningskraft må aflägsna dem från Gud och förhärda deras hjärtan mot hans nåds inflytande. Predikanten skall icke på ett befallande sätt härska öfver den honom anförtrodda hjorden, utan han skall vara dess förebild och visa den vägen till himmelen. Följande Kristi exempel, bör han inför Gud frambära förböner för det folk han har i sin vård, till dess han ser, att hans böner äro besvarade. Jesus visade människorna mänskligt och gudomligt deltagande, och han är i alla ting vår förebild. Gud är vår Fader och härskare och den kristliga predikanten är hans Sons representant på jorden. De grundsatser, som gälla i himmelen, skulle också gälla på jorden; samma kärlek, som be själar änglarna, samma renhet och helighet, som härskar i himmelen, skulle så vidt som möjligt framträda äfven på jorden. Gud håller predikanten ansvarig för den af honom utöfvade makten, och han gillar icke, att hans tjänare vänder denna makt i härsklystnad öfver den hjord, som blifvit anförtrodd åt hans omvårdnad. Gud har gifvit sina tjänare dyrbar kunskap i sin sanning, och han önskar, att de må blifva innerligare förbundna med Kristus och i deltagande närma sig sina bröder för att kunna göra dem allt det goda, som står i deras makt. Världens Aterlösare såg icke på sitt eget bästa, utan gick omkring och gjorde godt. Han förband sig på det närmaste med Fadern, på det att deras förenade kraft måtte värka på människornas själar till räddning från evigt fördärf. Hans tjänare, som vänta att vara fram-gångsrika i sitt arbete, borde på samma sätt vårda det andliga lifvet.VF 190.1

Jesus hyste så stort medlidande med arma syndare, att han lämnade himmelen, lade af sig sin konungsliga klädnad och nedlät sig själf till mänskligheten, för att han sålunda måtte lära känna människornas behof och hjälpa dem att lyfta sig upp ur fallets förnedring. När han nu gifvit människorna sådana otvetydiga bevis på sin kärlek och sitt ömmaste deltagande, huru viktigt är det ej då, att hans ställföreträdare efterfölja hans exempel och träda i nära förening med sina medmänniskor samt hjälpa dem att bilda en sannt kristlig karaktär. Somliga predikanter hafva emellertid varit alltför snara att befatta sig med svårigheter inom församlingen och hafva framkommit med skarpa och skoningslösa vittnesbörd mot de felande. Genom detta sitt handlingssätt hafva de gifvit efter för en naturlig böjelse, som hade bort undertryckas. Detta är ingalunda ett lugnt utlåtande af den kristliga rättvisan, utan snarare ett häftigt sinnes skarpa kritik.VF 191.1

Församlingarna hafva mera behof af uppfostran än näpst. I stället för att på ett strängt sätt tadla dem för deras brist på andligt lif och för plikters försummande borde predikanten genom föreskrift och exempel lära dem att tillväxa i nåden och i sanningens kunskap. »Hvars tjänare jag har blifvit, efter den Guds hushållning, som blifvit mig gifven med afseende på eder, att tillfullo förkunna Guds ord, den hemlighet, som från tidsåldrarnas och släkternas begynnelse har blifvit fördold, men som nu blifvit uppen-barad för hans heliga, för hvilka Gud har velat kungöra, huru rik bland hedningarna härligheten är af denna hemlighet, som är Kristus i eder, härlighetens hopp, hvilken vi förkunna, förmanande hvar människa och lärande livar människa med all vishet, på det att vi må kunna framställa hvar människa såsom fullkommen i Kristus Jesus, hvarpå jag ock arbetar och kämpar, efter hans värkan, som kraftigt värkar i mig.»VF 192.1

Våra predikanter, som uppnått en ålder af fyrtio eller femtio år, borde icke känna sig mindre dugliga till arbete än förut. Just till åren komna och erfarna män äro lämpliga till att utföra väl planlagda och framgångsrika företag. De äro särskildt i denna tid nödvändiga; församlingarna kunna icke undvara deras arbete. Sådana män borde icke tala om kropps lig eller andlig svaghet eller känna, att de icke mer kunna göra någon nytta. Många af dem hafva blifvit lidande genom öfveransträngande tankearbete, hvars värkningar icke blifvit mildrade genom kroppsligt arbete. Följden är, att deras krafter förminskats och att de på grund häraf känna böjelse att afkasta sig större ansvar. Hvad de behöfva är mera rörligt arbete. Detta gäller icke endast dem, hvars hufvud äro hvita af tidens snö, ty äfven till åren unga män hafva hemfallit under samma tillstånd och blifvit andligt svaga. De hålla ett antal bestämda föredrag, men så snart de gå ut öfver denna gräns, förlora de sin grund. Den gammalmodige själasörjaren, som reste till häst och förbrukade mycken tid, innan han hunnit besöka hela sin hjord, kunde trots alla besvärligheter och trots väder och vind glädja sig åt en mycket bättre hälsa än våra predikanter i närvarande tid, som så vidt möjligt är undvika alla kroppsliga ansträngningar och endast sysselsätta sig med sina böcker.VF 192.2

Äldre och erfarna predikanter borde såsom Guds tjänare anse för sin plikt att gå framåt, görande nya framsteg för hvarje dag, blifvande alltmera värksamma i sitt arbete och städse samlande nya ämnen att framställa för folket. Hvarje nytt försök att framställa evangelium borde vara bättre än det föregående. För hvarje år borde predikanterna utveckla en allt djupare fromhet, ett mildare sinnelag, ett rikare andligt lif och en grundligare kännedom om de bibliska sanningarna. Ju högre deras ålder och ju större deras erfarenhet är, dess mer borde de vara i stånd att komma nära människornas hjärtan, emedan de känna dem bättre. I denna tid behöfvas män, som icke frukta att höja sin röst för det rätta, hvem som än må uppträda emot dem. Dessa män böra besitta en ståndaktig redlighet och ett bepröfvadt mod. Församlingen behöfver dem, och Gud skall vara med dem i deras bemödanden att uppehålla alla grenarna af predikoämbetet.VF 193.1