Kapitel 24—Bön för de sjuka.

(»Testimonies» ’ vol. II, sid. 145—150.)VF 288.1

I fallet angående syster F. var af nöden, att ett stort värk utfördes. De, som förenade sig i bön för henne, hade likaledes behof af, att ett värk utfördes för dem. Hade Gud besvarat deras böner, skulle det hafva varit till hennes fördärf. I sådana fall af trångmål, då satan har herravälde öfver själen, borde före bönen den noggrannaste själfpröfning äga rum för att se, om det måhända finnes synder, som måste ångras, bekännas och öfvergifvas. En själens djupa förödmjukelse inför Gud och ett fast, ödmjukt förlitande på förtjänsten af Kristi blod allena är nödvändig. Fasta och böner kunna ingenting uträtta, om hjärtat genom ett förvändt handlingssätt är främmande för Gud. »Månne ej den fasta, som jag skall gilla, är sådan, att man lossar våldets bojor, upplöser okets band, släpper de förtryckta fria, och att I sönderbryten alla ok, att du bryter ditt bröd åt den hung rande och skaffar arma husvilla ett hem, att när du ser en naken, du kläder honom och icke drager dig undan för ditt kött?» »Då skall du ropa och Herren svara; du skall bedja och han säga: Här är jag. Om du skiljer allt ok ifrån dig, all fingerpekning och allt lögnens tal och räcker åt den hungrande din kost och mättar den nödställde, då skall ljus uppgå för dig i mörkret, och din midnatt skall blifva såsom en middag. Och Herren skall leda dig beständigt och mätta din hunger i själfva öknarna, och han skall göra dina ben starka, och du skall blifva lik en vattnad trädgård och hk en vattukälla, hvars vatten icke tryter.»VF 288.2

Herren fordrar hjärtats värk, goda gärningar, som uppspringa från ett af kärlek genomträngdt hjärta. Alla böra sorgfälligt och under bön betrakta ofvanstående skriftställen samt undersöka sina bevekelsegrunder och handlingar. Guds löften till oss gälla endast på det villkor, att vi visa lydnad mot alla hans bud. Profeten Esaias säger: »Ropa högljudt och spar icke! Upphäf din röst såsom en basun, och förkunna för mitt folk dess öfverträdelser och för Jakobs hus deras synder! Och dag från dag fråga de mig och önska känna mina vägar. Likasom de vore ett folk, som gör rättfärdighet och som icke hade öfvergifvit sin Guds lag, så begära de af mig rättvisa domar och önska sig Guds tillkommelse. Hvi fasta vi, och du ser det icke? Hvi späka vi vår kropp, och du gifver icke akt därpå?» Här omtalas ett folk, som för en hög bekännelse, som är vandt att bedja och som har glädje i gudstjänsten. Och likväl förefinnes en stor brist. De erkänna, att deras böner icke besvaras; deras ifriga och allvarliga sträfvanden beaktas icke i himmelen, och de efterforska ifrigt orsaken till, att Herren icke gifver dem något svar. Orsaken ligger dock icke i någon försumlighet å Guds sida, utan svårigheten är helt och hållet hos folket. Medan de bekänna gudaktighet, bära de ingen frukt till Guds ära; deras gärningar äro icke sådana de borde vara. De försumma påtagliga plikter, och innan dessa blifva uppfyllda, kan Gud för sin äras skull icke besvara deras böner.VF 289.1

Då man nu bad för syster F., rådde förvirring i känslorna. Några voro fanatiska och läto leda sig af en plötslig rörelse. De visade ifver, men ingalunda i öfverensstämmelse med upplysningen. Somliga betraktade det stora värk, som i detta fall skulle utföras, och triumferade, innan segern blifvit vunnen. Där uppenbarades mycket af Jehus ande: »Kom med mig och se min ifver för Herren.» I stället för en sådan själfförtröstande försäkran hade denna sak bort framläggas för Gud med ödmjuk ande, under misstroende mot sig själf och med ett sönderbrutet och förkrossadt hjärta.VF 290.1

Det visades mig, att vid sådana sjukdomsfall, där det är en klar sak, att böner böra frambäras för den sjuke, saken i fast tro bör öfver lämnas åt Herren och icke frambäras under en storm af upprörda känslor. Han allena känner till den ifrågavarande personens förflutna lif, och han vet, hvad hans framtid skall blifva. Han, som känner alla människors hjärtan, vet om människan, ifall hon återställes, skall förhär liga hans namn eller vanära honom genom afvikelser och affall. Allt, hvad vi hafva att göra, är att bedja Gud att återställa den sjuke, om detta är i öfverensstämmelse med hans vilja, i det vi tro, att han lyssnar till de grunder vi frambära och de allvarliga böner vi uppsända. Om Herren ser, att han blir mest ärad därigenom, skall han besvara våra böner. Men att fordra tillfrisknande utan underkastelse under hans vilja är icke rätt. Gud kan vid alla tillfällen genomföra, hvad han lofvat, och det värk han gifvit sitt folk att utföra kan han också fullborda genom dem. Om de lefva i öfverensstämmelse med hvarje ord, som han talat, så skall hvarje godt ord och hvarje löfte uppfyllas på dem. Men om de försumma den fullkomliga lydnadens plikt, så äro de stora och kostbara löftena långt i fjärran och skola icke gå i uppfyllelse. Allt, hvad vi i bönen kunna göra för den sjuke, är, att vi allvarligt bedja till Gud för honom och sedan låta saken med fullkomligt förtroende hvila i Guds händer. Om vi hysa orättfärdighet i våra hjärtan, skall Herren icke höra oss. Han kan göra med sina egna, hvad han vill. Han skall förhärliga sig själf genom att värka i och genom de själar, hvilka fullständigt följa honom efter, så att det må blifva kändt, att han är Herren och att deras gärningar utföras i Gud. Kristus säger: »Om någon tjänar mig, honom skall Fadern ära.» När vi komma till Gud, borde vi bedja, att vi må underordna oss hans vilja och utföra hans afsikter samt att våra önskningar och intressen må uppgå i hans. Vi borde bekänna, att vi böja oss under hans vilja, och icke bedja, att han må gifva efter för vår. Det är bättre för oss, att Gud icke alltid besvarar våra böner, just när vi önska det och på det sätt, som behagar oss. Han vill göra mera och bättre för oss än att uppfylla alla våra önskningar, ty vår visdom är idel dårskap.VF 290.2

Vi hafva förenat oss i allvarlig bön omkring mäns, kvinnors och barns sjukbäddar och hafva känt, att de såsom svar på våra allvarliga böner blifvit oss återgifna från döden. Vi tänkte, att vi i dessa böner måste vara bestämda och att vi för att utvisa vår tro måste bedja om ingenting mindre än lifvet. Vi vågade icke att säga: »Om det är till Guds ära»’ emedan vi fruktade, att detta skulle se ut som en skugga af tvifvel. Ängsligt hafva vi aktgifvit på de personer, som blifvit oss återgifna så godt som från döden. Vi hafva sett somliga af dessa, i synnerhet unga personer, som blifvit återställda till hälsan, glömma Gud och föra ett dåligt lif samt förorsaka sina föräldrar och vänner bekymmer och smärta och blifva dem till skam, som fruktade att bedja. De lefde icke till Guds ära och förhärligande, utan för-smädade honom genom sitt lastbara lefverne. Vi bestämma nu icke längre en viss väg, icke heller söka vi att böja Herren efter våra önskningar. Om den sjukes lif kan förhärliga honom, så bedja vi, att han må lefva, dock icke enligt vår vilja, utan enligt hans. Vår tro kan vara lika stark och ännu mera förtröstansfull, om vi antvarda våra önskningar åt den allvise Guden och utan feberaktig oro öfverlämna allt åt honom i fullkomligt förtroende. Vi hafva det fasta löftet. Vi veta, att han hör oss, om vi bedja i öfverensstämmelse med hans vilja. Våra böner må icke antaga formen af en befallning, utan af en underdånig begäran, att han måtte göra, hvad vi önska. När församlingen är endräktig, skall den äga kraft och styrka; men när en del däraf är förbunden med världen och många hängifva sig åt girighet, som Gud afskyr, så kan han endast göra föga för dem. Otro och synder skilja dem från Gud. Vi äro så svaga, att vi icke kunna fördraga mycken andlig framgång, förrän vi taga äran åt oss själfva och tillskrifva vår egen godhet och rättfärdighet orsaken till Guds synbara välsignelse, medan alltsamman endast var vår medlidsamme himmelske Faders nåd och godhet och ingalunda någon som helst förtjänst å vår sida.VF 292.1

Vi borde städse utöfva ett inflytande, som värkade helgande på alla omkring oss. Detta räddande, förädlande inflytande var mycket svagt i N—. Många hafva förbundit sig med världen och tagit del i dess anda och inflytande, och denna vänskap har skilt dem från Gud. Jesus är dem en hel dagsresa i förväg. De kunna icke längre förnimma hans råds och varnings röst, och de följa sin egen vishet och sitt eget omdöme. De följa en väg, som i deras egna ögon synes vara rätt, men som sedermera visar sig vara dåraktig. Gud tillåter icke, att hans värk uppblandas med världslig klokhet. Unga, beräknande världsliga personer aro ingalunda lämpliga att intaga ledande ställningar i detta allvarliga och heliga värk. De måste antingen blifva omvända eller söka sig sysselsättning i ett yrke, som lämpar sig för deras världsliga böjelser och som i sig icke innesluter sådana eviga följder. Gud kommer aldrig att inlåta sig i gemenskap med världsmänniskor. Kristus öfverlämnar valet åt en och hvar: Vill du hafva mig eller världen? Vill du lida tadel och skam, gälla för att vara underlig, vara ifrig till goda gärningar, äfven när världen hatar dig därför, och vill du taga mitt namn, eller väljer du världens aktning, ära och bifall och att icke hafva någon del med mig? »I kunnen icke tjäna Gud och mammon.»VF 293.1