Kapitel 3—Dagligt studium af bibeln nödvändigt.

(»Testimonies»’ vol. V, sid. 573—580.)VF 69.2

De, som af Gud äro kallade till arbetare i ord och lära, borde alltid förblifva lärjungar. De borde ständigt söka att blifva fullkomligare, så att de måtte vara en förebild för Guds hjord och kunna göra dem godt, som de komma i beröring med. De, som icke inse vikten af framåtskridande och fullkomning, skola icke tillväxa i Jesu Kristi nåd och kunskap.VF 69.3

Hela himlen tager del i det värk, som försiggår på jorden, nämligen att förbereda män och kvinnor för det tillkommande, eviga lifvet. Gud bestämde, att mänskliga värktyg skulle hafva den höga äran att vara Jesu Kristi medarbetare till själars frälsning. Guds ord visar klart, att dessa redskap åtnjuta förmånen att veta, att på deras högra sida finnes en, som hjälper i hvarje allvarligt bemödande att uppnå den högsta moraliska och andliga fullkomlighet i Mästarens tjänst. Detta är fallet med alla, som känna behof af hjälp. De borde anse Guds värk såsom heligt och borde hvarje dag bringa honom lofoch tackoffer för den nådens kraft, som sätter dem i stånd att göra framsteg i det gudomliga lifvet. Arbetaren borde alltid hafva en ringa mening om sig själf och minnas de många förlorade tillfällen, då han icke bedref värket med ifver och icke uppskattade det nog. Men icke borde han blifva nedslagen, utan beständigt förnya sina ansträngningar att använda tiden väl.VF 69.4

De, som Herren utvalt till sina tjänare, borde väl förbereda sig för värket, genomforskande sina hjärtan och förblifvande i nära förening med världens Återlösare. Om de icke hafva någon framgång i att vinna själar för Kristus, så är det emedan de själfva icke stå i ett rätt förhållande till Gud. Hos en stor del af dem, som predika ordet, råder alltför mycken frivillig okunnighet. De äro odugliga för ämbetet, emedan de icke äga grundlig kännedom om skriften. De förstå icke vikten af den närvarande sanningen, och därför är sanningen icke lif och värklighet för dem. Om de ville böja sina själar inför Gud, om de i Andens ödmjukhet ville vandra i öfverensstämmelse med skriften, så skulle de hafva en klarare uppfattning af den förebild, som de böra efterfölja. Men de försumma att hålla sina ögon riktade på trons upphofsman och fullbordare.VF 70.1

Icke en enda är tvungen att gifva efter för satans frestelser och därigenom såra sitt samvete samt bedröfva den Helige Ande. I Guds ord hafva alla åtgärder blifvit träffade, så att en och hvar kan erhålla Guds hjälp i sina bemödanden att öfvervinna. Den, som städse har Jesus för ögonen, skall förvandlas till hans afbild. Alla, som genom tron hafva Kristus boende inom sig, äga i arbetet en kraft, som förlänar dem framgång. De skola beständigt tillväxa och förkofras i sitt arbete, och Guds välsignelse, som visar sig i värksamhetens framgång, skall intyga, att de i sanning äro Kristi medarbetare. Men huru långt en människa än må hafva skridit framåt i andligt lif, skall hon dock aldrig komma till en punkt, där hon icke mera har behof af att sorgfälligt forska i skriften, ty däri finna vi bevisen för vår tro. Alla läropunkter böra, äfven om de äro antagna såsom sanning, ställas inför lagen och vittnesbördet; om de icke kunna bestå denna pröfning, finnes intet ljus i dem.VF 71.1

Den stora återlösningsplanen, sådan den är uppenbarad i slutvärket för denna sista tid, borde på det noggrannaste pröfvas. Scenerna i förbindelse med den himmelska helgedomen borde göra ett sådant intryck på allas sinnen och hjärtan, att de må vara i stånd att inprägla dem hos andra. Alla borde långt bättre förstå det försoningsvärk, som nu försiggår i den himmelska helgedomen. Då denna stora sanning blifvit insedd och förstådd, skola de, som fattat den, arbeta i gemenskap med Kristus för att förbereda ett folk, som skall bestå på Guds stora dag, och deras bemödanden skola hafva framgång. Genom bibelstudium, betraktelse och bön skall Guds folk upplyftas öfver de vanliga jordiska tankarna och känslorna och bringas i öfverensstämmelse med Kristus och hans stora värk att rena den himmelska helge-domen från folkets synder. Genom tron skola de gå med honom in i helgedomen, och de troende på jorden skola sorgfälligt granska sin lefnad och jämföra sin karaktär med rättfärdighetens stora förebild. De skola se sina egna fel; de skola också se, att de måste hafva den Helige Andes hjälp, om de skola befinnas skickliga för det stora och allvarliga värk, som blifvit anförtrodt åt Guds sändebud för denna tid.VF 71.2

Kristus sade: »Utan att I äten Människosonens kött och dricken hans blod, hafven I icke lif i eder. Den, som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt lif, och jag skall uppväcka honom på den yttersta dagen. Ty mitt kött är sann mat, och mitt blod är sann dryck. Den, som äter mitt kött och dricker mitt blod, han förblifver i mig och jag i honom. Såsom lefvande Fadern har sändt mig, och jag lefver för Faderns skull, så skall ock den, som äter mig, lefva för min skull.» Hur många af dem, som värka genom ord och lära, äta Kristi kött och dricka hans blod? Huru många kunna begripa denna hemlighet? Herren själf förklarar denna sak: »Anden är den, som gör lefvande, köttet är till intet nyttigt; de ord jag har talat till eder äro ande och äro lif.» Guds ord måste inväfvas med den lefvande karaktären hos dem, som tro det. Den enda lefvande tron består däruti, att vi upptaga sanningen och låta den värka i oss, till dess den blir en del af vårt väsen, vårt lif och vår vandel.VF 72.1

Jesus kallas Guds ord. Han antog Faderns lag, lät dess principer leda sitt lif, uppenbarade dess Ande och visade dess välgörande makt på hjärtat. Johannes sade: »Och Ordet vardt kött, och han bodde bland oss, full af nåd och sanning, och vi skådade hans härlighet, såsom den af Fadern enföddes härlighet.» Kristi efterföljare måste vara deltagare i hans erfarenhet. De måste upptaga Guds ord i sig. De måste genom Kristi kraft förvandlas till hans afbild och återstråla de gudomliga egenskaperna. De måste äta Människosonens kött och dricka hans blod, eljes finnes intet lif i dem. Kristi Ande och värk måste blifva hans lärjungars ande och värk.VF 73.1

Det är icke nog att predika sanningen; den måste utöfvas i lifvet. Kristus måste vara i oss och vi i honom, om vi skola göra Guds värk. Enhvar måste hafva personliga erfarenheter och göra personliga ansträngningar att nå själar. Gud uppfordrar enhvar att insätta alla sina krafter i värksamheten och att oupphörligt bemöda sig om att uppfostra sig själf, så att han må kunna utföra arbetet på ett för Gud behagligt sätt. Gud väntar, att enhvar må hafva Kristi nåd i sitt hjärta, så att han må vara ett klart skinande ljus för världen. Om Guds arbetare grundligt öfva alla sina krafter, så kunna de arbeta med förstånd i all vishet, och Gud skall säkerligen under stödja deras bemödanden att lyfta, förädla och rädda sina medmänniskor. Alla arbetare måste visa finkänslighet och ställa sina naturgåfvor under Guds Andes inflytande. De måste göra till en regel att studera Guds ord och lyssna till hans röst, som riktar förmaningar, lärdomar och uppmuntringar till dem genom detta lefvande ord. Hans Ande skall då stärka dem, så att de såsom Guds arbetare göra framsteg i religiös erfarenhet. Sålunda skola de steg för steg uppnå höjden, och deras glädje skall vara fullkommen.VF 73.2

Sålunda sysselsatta i det värk Gud gifvit dem att utföra, skola de icke finna tid eller känna böjelse till att förhärliga sig själfva. Icke heller skola de finna tid till att knota och klaga, ty deras tankar äro riktade på himmelska och icke på jordiska ting. Kropp, själ och ande skola då vara värfvade i Mästarens tjänst. De skola icke arbeta själfviskt, utan skola för Kristi skull förneka sig själfva. De skola taga hans kors på sig, ty de äro hans sanna lärjungar. De skola dagligen lifnära sig af Guds ords kostliga sanningar och därigenom blifva stärkta för sina plikter och ståndaktiga under pröfningar. På detta sätt skola de blifva starka, väl utvecklade män och kvinnor i Kristus. Då skola de vara rätta söner och döttrar till den himmelske Konungen. Högheten af den sanning de älska och betrakta skall utveckla förståndet, stärka omdömesförmågan och förädla karaktären. De skola icke vara nybörjare i det stora värket att frälsa själar, ty de arbeta i den vishet, som Gud gifvit dem. De skola icke heller förblifva dvärgar i det andliga lifvet, utan skola i Kristus, sitt lefvande hufvud, växa upp till fullvuxna män och kvinnor. Svårigheterna med sanningens fiender skola endast stärka deras egna förhoppningar, och de skola vinna härliga segrar, emedan de söka hjälp hos den mäktige Hjälpare, som aldrig sviker den ödmjuke sökaren. Om deras bemödanden krönas med framgång, så tillhör all äran Gud. Himmelen skall komma dem mycket nära i sympati och medvärkan. De hafva i sanning blifvit till ett skådespel för världen, för änglarna och människorna. Genom hjärtats och lefvernets renhet, genom kraften i sina afsikter och genom sin ståndaktighet och användbarhet i Guds värk äro de framstående karaktärer. De äro Guds adel.VF 74.1

Hvarje slutligen segrande själ skall i sitt andliga lif erfara tider af förfärande rådlöshet och pröfningar, men genom sin kännedom om skriften skall en sådan själ vara i stånd att i sitt minne återkalla Guds uppmuntrande löften, hvilka skola lugna hennes hjärta och stärka hennes tro på den Allsmäktiges kraft. Hon läser: »Kasten därför icke bort eder frimodighet, som har en stor lön»; »på det att eder bepröfvade tro må befinnas mycket dyrbarare än det förgängliga guld, som pröfvas i eld, till lof, ära och pris vid Jesu Kristi uppenbarelse; hvilken I älsken, fastän I icke hafven sett honom, och på hvilken I nu tron, fastän I icke sen honom, och skolen fröjda eder med en outsäglig och härlig glädje.» Trons bepröfvelse är dyrbarare än guld. Alla borde lära, att detta är en del af tuktan i Kristi skola, nödvändig för att rena och befria dem från det jordiska slagget. De måste med sinnesstyrka tåla fiendernas smädelser och angrepp och öfvervinna alla hinder, som satan lägger i deras väg. Och han vill försöka att bringa dem till att försumma bönen och studiet af Guds ord; han vill låta sin förhatliga skugga falla på deras väg för att dölja Kristus och den himmelska härligheten för deras ögon.VF 75.1

Ingen borde gå fruktande och bäfvande, uppfylld af ständiga tvifvel och fyllande sin väg med klagan, utan alla borde blicka upp till Gud, skåda hans godhet och fröjdas i hans kärlek. Uppbjuden alla edra krafter att skåda uppåt och icke nedåt på edra svårigheter, så skolen I aldrig blifva svaga på vägen. Snart skolen I skåda Jesus i skyn och se honom uträcka sin hand för att hjälpa eder, och allt, hvad I hafven att göra, är att i enfaldig tro gifva honom handen och låta honom leda eder. Om du är förtroendefull, skall du genom tron på Jesus blifva förhoppningsfull. Ljuset, som utstrålar från korset på Golgata, visar dig, hur högt Gud uppskattar dig, och när du ser detta, skall du söka att återstråla ljuset åt världen. Ett stort namn bland människorna är såsom ett i sanden skrifvet bref; men en fläckfri karaktär skall bestå i alla evigheter. Gud gifver dig vishet och förstånd, hvarigenom du kan gripa hans löften, och Jesus är beredd att hjälpa dig bilda en fast, symmetrisk karaktär. De, som äga en sådan karaktär, behöfva aldrig blifva missmodiga därför, att de icke hafva någon framgång i jordiska angelägenheter. De äro världens ljus. Satan kan icke för störa eller omintetgöra värkan af det ljus, som utgår från dem.VF 76.1

Gud har för en och hvar ett värk att utföra. Det ligger icke i hans plan, att själar skola understödjas i lifvets kamp genom mänskligt deltagande och mänskligt pris. Han vill i stället, att de skola gå utanför lägret, bära smäleken, kämpa trons goda kamp och genom hans kraft blifva bestående i hvarje svårighet. Gud har för oss framlagt alla himmelens skatter genom den kostbara gåfvan af sin Son, som genom sin karaktärs fullkomlighet är i stånd att lyfta, förädla och förbereda oss, så att vi blifva lämpliga för detta lifvet och för en helig himmel. Han kom till vår värld och lefde så, som han vill, att hans efterföljare skola lefva. Han förde ett lif i själfförnekelse och beständig själfuppoffring. Om vi uppmuntra själfviskhet och bekvämlighet samt tillfredsställandet af våra böjelser och om vi icke insätta våra bästa krafter till samvärkandet med Gud i det underbara arbetet att förädla och rena oss, så att vi må blifva Guds söner och döttrar, så efterkomma vi icke hans fordringar. Vi lida då en oupphörlig förlust i detta lifvet och förlora slutligen äfven det eviga. Gud uppmanar eder att arbeta, icke underskattande eder själfva eller misströstande, utan med starkaste tro och hopp, med glädje och fröjd framställande Kristus inför världen. Jesu religion är glädje, frid och salighet. Då vi forska i skriften och se Faderns oändliga nedlåtenhet, i det han gaf Jesus åt världen, på det att alla, som tro på honom, må hafva evigt lif, så borde alla krafter i vårt väsen träda i värk- samhet för att gifva honom lof, pris och ära för hans outsägliga kärlek till människors barn.VF 77.1