Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Vittnesbörd För Församlingen, vol. 1

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "undefined".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Kapitel 12—Kristi budbärare.

    (»Testimonies»’ vol. IV, sid. 393—407).VF 152.1

    Kristi budbärare hafva en högtidlig och viktig värksamhet, hvilken somliga taga alldeles för lätt. Medan Jesus är den himmelska helgedomens tjänare, är han samtidigt genom sina sändebud sin församlings predikant på jorden. Han talar till människorna genom utvalda män och utför genom dem sitt värk, liksom han gjorde, då han i sin förnedrings dagar vandrade omkring på jorden. Fastän århundraden förflutit, är dock det löfte, som han vid sitt afsked gaf lärjungarna, detsamma ännu i dag: »Se, jag är med eder alla dagar intill världens ände» (Matt. 28: 20). Från Kristi himmelsfärd intill närvarande häfva män, af Gud utkorade och af honom utrustade med kraft, blifvit trons lärare. Kristus, den sanne Herden, leder sitt värk genom dessa underherdar. Därför är också deras ställning, som arbeta i ordet och läran, af så stor vikt. I Kristi ställe bedja de människorna att låta försona sig med Gud.VF 152.2

    Människorna skulle icke anse sina predikanter såsom blotta talare, utan såsom Kristi budbärare, som mottaga sin vishet och kraft från det stora hufvudet för församlingen. Att ringakta och åsidosätta det ord, som talas af Kristi ställföreträdare, är icke endast att förakta mannen, utan äfven Mästaren, som sändt honom. Han är i Kristi ställe, och Kristi röst borde förnimmas genom hans representant.VF 152.3

    Många af våra predikanter hafva begått ett stort fel däruti, att de hållit predikningar, som varit helt och hållet af bevisförande art. Många själar lyssna till sanningens teori, och de framställda bevisen göra på dem ett djupt intryck. Om nu predikanten i någon del af föredraget äfven framställde Kristus såsom världens Frälsare, så skulle den utströdda säden uppspira och bära frukt till Guds ära. Men i många föredrag blir Kristi kors aldrig framställdt för folket. För många är detta måhända den sista predikan, som de någonsin få höra, och andra skall det måhända aldrig mera förunnas att få hela sanningens kedja så framställd och finna en praktisk användning på deras hjärtan. Detta gyllene tillfälle är för alltid förbi. Om man satt Kristus och hans återlösande kärlek i förbindelse med sanningens teori, så hade det måhända dragit dem öfver på hans sida. Många flera själar längta efter att veta, hur de kunna komma till Jesus, än vi kanske ana. Många lyssna till de allmänt brukliga predikningarna från predikstolen, utan att efteråt bättre än förut veta sättet att finna Jesus, den ro och den frid, som deras hjärtan så mycket trakta efter. Predikanter, som bringa världen det sista nådebudskapet, borde städse betänka, att Kristus måste framställas såsom syndarens tillflykt. Många tro det icke vara nödvändigt att predika omvändelse och tro för ett af Guds kärlek öfvervunnet hjärta; de taga för afgjordt, att deras åhörare fullständigt känna evangelium, och mena, att andra ämnen måste framställas för att fängsla deras uppmärksamhet. Om deras åhörare visa intresse, betrakta de detta som bevis på framgång. Men människorna äro mycket mindre bekanta med frälsningsplanen och behöfva mycket mer undervisning öfver detta så viktiga ämne än öfver något annat ämne. När själar samlas för att lyssna till sanningen, borde de också draga nytta däraf, liksom fordom Kornelius och hans vänner, som sade: »Så äro vi nu alla här inför Gud för att höra allt, som har blifvit dig befalldt af Gud» (Apg. 10: 33). Predikningar öfver våra läropunkter äro nödvändiga, på det att alla må lära känna formen för läran och skåda hela sanningens kädja i sammanhang, länk efter länk, förenade till ett fullkomligt helt. Men i ingen predikan borde man glömma att framhålla Kristus, den korsfäste Frälsaren, såsom evangelii grund. En praktisk användning bör göras af den förkunnade sanningen, och åhörarna böra visas, att Kristi läror icke äro ja och nej, utan ja och amen i Kristus Jesus.VF 153.1

    Sedan sanningens teori blifvit framställd, följer den svåraste delen af arbetet. Folket bör icke lämnas utan undervisning i det dagliga lifvets praktiska sanningar. De måste se och känna, att de äro syndare och behöfva omvända sig till Gud, På det mest anslående sätt bör för dem framställas, hvad Kristus sade, hvad han gjorde och hvad han lärde. Predikantens värksamhet börjar först då, sedan männi-skorna fattat sanningen med förståndet. Kristus är vår medlare och vår öfverstepräst inför Guds ansikte. Han blef för Johannes framställd såsom Lammet, som vardt slaktadt och utgöt sitt blod till syndarens bästa. Då inför syndarens ögon framställes Guds lag, som visar honom djupet af hans synder, bör man äfven hänvisa honom till det Guds Lamm, som borttager världens synd. Han bör undervisas om ånger inför Gud och om tro på Herren Jesus Kristus. På detta sätt skall Kristi representanters arbete vara i harmoni med Frälsarens värk i den himmelska helgedomen.VF 154.1

    Predikanterna skulle nå många flera hjärtan, om de talade mera om den praktiska gudaktigheten. Men ofta händer, när man söker införa sanningen på nya fält, att arbetet är nästan uteslutande teoretiskt. Människorna börja vackla. De se sanningens kraft och äro ängsliga att erhålla en säker grund. Vid denna tid, då deras känslor äro uppmjukade, erbjudes det bästa tillfället att inprägla Jesu Kristi religion på deras samveten; men alltför ofta afslutas raden af föredrag, utan att det nödiga värket blifvit gjordt. Hela bemödandet kan liknas vid Kains offer, vid hvilket offerblodet fattades för att göra det antagligt för Gud. Det var rätt, att Kain offrade, men just det, som gaf offret dess värde, försoningsblodet, fattades. Det är ett sorgligt faktum, att orsaken, hvarför många predikanter använda så mycken tid på att framställa läropunkter och så litet tala om praktisk gudaktighet ligger däri, att Kristus icke bor i deras hjärtan, De hafva ingen lefvande förbindelse med Gud. Många själar ställa sig på sanningens sida, utan att de äro omvända. Man försummade att förbinda det praktiska med det teoretiska; hade detta skett, skulle åhörarna, då sanningens härliga kedja framställdes för dem, hafva fattat kärle|t till sin Skapare och blifvit helgade genom lydnad. Predikantens arbete är icke fulländadt, förrän han kraftigt visat sina åhörare nödvändigheten af en karaktärens omdaning i öfverensstämmelse med de sanningens rena grundsatser, som blifvit för dem framställda.VF 155.1

    En blott formreligion är något förskräckligt, ty i den finnes ingen Frälsare. Klara, enkla, genomträngande och praktiska predikningar höllos af Kristus. Hans sändebud borde i hvarje predikan följa hans exempel. Kristus och Fadern voro ett; Kristus gick med glädje in på alla Faderns fordringar. Han hade Guds Ande. Aterlösaren var det fullkomliga föredömet. Jehova uppenbarade sig i honom. Himmelen var innesluten i mänsklighet, och mänskligheten hvilade i den oändliga kärlekens sköte. Om predikanterna i ödmjukhet satte sig vid Jesu fötter, skulle de snart erhålla ett rätt begrepp om Guds karaktär och äfven blifva i stånd att lära andra. Somliga inträda i predikoämbetet utan sann kärlek till Gud och sina medmänniskor. I dessa personers vandel uppenbarar sig själfviskhet och efterlåtenhet mot det egna jaget, och medan dessa ohelgade, otrogna väktare lefva för sig själfva i stället för att vårda hjorden och efter-komma sina herdeplikter, omkommer folket af brist på sann undervisning.VF 156.1

    I hvarje predikan borde människorna allvarligt förmanas att bortlägga sina synder och omvända sig till Frälsaren. Det dagliga lifvets vanliga synder och slapphet borde fördömas och praktisk gudaktighet framhållas. Predikanten borde själf vara genomträngd af djupt allvar, hans ord måste komma från hjärtat och han måste kunna gifva uttryck åt sina känslor angående de själar, för hvilka Jesus dog. Om vår Frälsare heter det: »Nitälskan för ditt hus skall förtära mig», och samma allvar borde hans ställföreträdare känna. Ett oändligt offer har blifvit gjordt för människorna, och det är gjordt förgäfves för hvarje själ, som icke vill antaga frälsningen. Hur viktigt är det icke fördenskull, att den, som förkunnar sanningen, gör detta under fullt medvetande om det ansvar, som hvilar på honom. Med hvilken skonsamhet, hvilket medlidande och hvilken vänlighet borde han icke umgås med människosjälar, då världens Återlösare har visat, att han uppskattar dem så högt. Kristus frågar: »Hvilken är nu den trogne och kloke tjänaren, hvilken hans herre har satt öfver sitt husfolk?» (Matt. 24: 45). Jesus frågar »hvilken», och hvarje evangelii förkunnare borde ställa denna fråga till sig själf. Då han betraktar de allvarliga sanningarna och ser bilden af den trogne och kloke tjänaren, borde hans själ känna sig på det djupaste rörd.VF 156.2

    Hvarje människa har erhållit sitt arbete; ingen kan urskulda sig. Hvar och en har efter sin förmåga något att göra, och det åligger hvarje sanningens predikant att med bön och varsamhet lära känna alla deras gåfvor, som antaga sanningen, och sedan undervisa dem och föra dem vidare steg för steg samt hänvisa dem till det ansvar, som hvilar på dem i utförandet af det värk Herren har äfven för dem. Åter och åter måste det sägas dem, att ingen är i stånd att motstå frestelsen, att ingen kan motsvara Guds afsikt och föra ett kristligt lif, om han icke tager upp sitt arbete, det må vara stort eller litet, och utför det troget och samvetsgrannt Det gifves för alla något mera att göra än att bevista gudstjänsten och höra Guds ord. De måste praktiskt omsätta de förkunnade sanningarna, i det de utöfva dess grundsatser i sitt dagliga lif. De måste flitigt värka för Kristus, icke af själfviska bevekelsegrunder, utan med sina ögon riktade på hans ära, som icke ansåg något offer för stort för att rädda dem från undergång.VF 157.1

    Predikanterna skulle inprägla hos dem, som antaga sanningen, att de måste hafva Kristus i sina hem, att de behöfva hans nåd och vishet i barnuppfostran. Det är en del af det värk, som GudVF 158.1

    anförtrott dem, att uppfostra barnen och hålla dem i tukt, så att de blifva lydiga. Predikantens vänlighet och välvilja bör visa sig i behandlingen af barnen. Han borde städse betänka, att dessa äro de yngre medlemmarna af Guds familj. De kunna vara Herren mycket dyrbara och nära, och om de undervisas och uppfostras väl, kunna de redan i sin ungdom tjäna Herren. Hvarje hårdt, obetänksamt och ovänligt ord, som säges till ett barn, bedröfvar Frälsaren. Man respekterar icke alltid barnens rättigheter och behandlar dem endast alltför ofta, som om de icke vore människor, hvilkas karaktär måste ordentligt ut-vecklas, på det att den icke må vanställas och Guds afsikt med dem sålunda omintetgöras.VF 158.2

    Ända från barndomen kände Timoteus den heliga skrift; och denna kunskap var honom ett säkert skydd mot de onda inflytelser, som omgåfvo honom, och mot frestelsen att föredraga nöje och själfvisk tillfredsställelse framför plikten. Ett sådant skyddsmedel behöfva alla barn, och föräldrarna såväl som Kristi sändebud borde anse som sin plikt att väl undervisa barnen i Guds ord.VF 158.3

    Om predikanten vill hafva sin Herres gillande, måste han med flit arbeta på att framställa hvarje själ fullkomlig i Kristus. Sättet, på hvilket han arbetar, borde icke göra intryck af att det är honom likgiltigt, om människorna antaga sanningen och utöfva sann gudaktighet eller icke. Troheten och själfuppoffringen i hans vandel borde kunna öfvertyga syndaren om, att det eviga lifvet står på spel och att hans lif sväfvar i fara, om han motstår det allvarliga värk, som sker för honom. En stor förändring måste försiggå med dem, som från mörker och villfarelse blifvit bragta till sanning och ljus, och om nödvändigheten af en fullständig omdaning icke framhålles för dem, skola de vara lika den man, som beskådade sig i spegeln, Guds lag, och upptäckte allehanda brister i sin moraliska karaktär, men som vände sig bort och snart glömde sitt tillstånd. Sinnet måste känna ett beständigt ansvar, eljes faller det tillbaka i en ännu större likgiltighet än före sitt uppvaknande. Kristi sändebuds värksamhet är mycket större och medför långt högre ansvar, än många kunna tänka. De borde icke vara tillfredsställda med resultatet, förrän de genom allvarlig flit och Guds välsignelse kunna till honom framföra tjänst-villiga kristna, som hafva en sann uppfattning afc det stora ansvar, som hvilar på dem, och som vilja utföra det för dem bestämda värket. Genom rätt behandling och undervisning skola sådana män och kvinnor bringas till värksamhet, hvilkas karaktär och öfvertygelse äro så fasta och säkra, att ingen själfvisk tanke kan hindra dem från att utföra sitt värk, förmå försvaga deras tro eller komma dem att försumma sin plikt. Om en predikant ordentligt undervisar sin församling, innan han lämnar den för att börja arbeta på ett nytt fält, skall det påbörjade värket icke så småningom upphöra, ty medlemmarna äro så fast grundade i sanningen, att de stå säkra. Om de, hvilka antagit sanningen, icke äro grundligt omvända och ingen synlig skillnad gör sig märkbar i deras lif och karaktär, så är själen icke grundad på den eviga klippan. Följden är, att när predikanten lämnar dem och det nya i saken har försvunnit, glömmes snart det första intrycket, sanningen förlorar sin tilldragningskraft, och de utöfva intet helgande inflytande. Att de blott bekänna sig tro sanningen gör dem icke bättre.VF 159.1

    Det förundrar mig, att trots de många exempel vi hafva för våra ögon på hvad vi kunde vara och kunde göra, vi icke mera sporras till att efterlikna de rättfärdigas gärningar. Icke alla kunna intaga en framstående ställning; men alla kunna bekläda en ansvarsfull ställning och genom ihärdig trohet göra sig långt nyttigare, än de kunna tänka. De, som antaga sanningen, borde hafva en klar uppfattning af den heliga skrift och en personlig erfarenhet om en lefvande Frälsare. Förståndet borde utbildas, minnet stärkas. All andlig tröghet är synd, och andlig dvala är död.VF 160.1

    O, att jag kunde finna ord af tillräcklig kraft för att göra det intryck jag önskade på mina medarbetare i evangelium! Mina bröder, I hafven att göra med lifvets ord; I umgåns med själar, som kunna vinna den högsta utveckling, om de ledas på den rätta vägen. Men predikningarna innehålla för mycket af det egna jaget. Predikantens sinne bör vara så uppmjukadt, gladt och genomträngdt af tanken på Kristi korsfästelse, hans himmelsfärd och hans återkomst, att han, drifven af kärlek och djupt allvar, framställer dessa härliga sanningar för folket. Då skall predikanten försvinna och Kristus förhärligas. Ahörarna skola blifva så påvärkade af dessa härliga ämnen, att de tala därom och prisa dem, i stället för att prisa predikanten, som endast är värktyget. Men om åhörarna endast visa föga intresse för det predikade ordet, medan de berömma predikanten, så kan han veta, att sanningen icke helgat hans egen själ. Då talar han icke till sina åhörare för att för-härliga Jesus och hans kärlek.VF 161.1

    Kristus sade: »Så lyse edert ljus inför människorna, att de må se edra goda gärningar och prisa eder Fader, som är i himmelen.» Så lyse edert ljus, att Gud därigenom förhärligas och icke I själfva. När man berömmer eder, då hafven I orsak att frukta och blygas, ty det stora ändamålet är förfeladt. Det är icke Gud, utan tjänaren, som förhärligas. Låten edert ljus lysa, men varen försiktiga, I Kristi predikanter, huru I låten det lysa. Då det sänder sina strålar uppåt och uppenbarar Kristi härlighet, då lyser det rätt. Men när det kastar sina strålar på eder, så att folket beundrar eder, skulle det vara eder bättre, att I tegen stilla; ty edert ljus lyser då på ett orätt sätt.VF 161.2

    Kristi predikanter, I kunnen vara förbundna med Gud, om I vaken och bedjen. Låten edra ord vara bemängda med salt, och visen kristlig välvilja och sann värdighet i edert uppträdande. Om Guds frid regerar edra hjärtan, skall hans kraft icke endast stärka, utan äfven uppmjuka eder, och I skolen vara Kristi lefvande representanter. Det folk, som bekänner sanningen, afviker tyvärr från Gud. Jesus skall snart komma, och de äro icke beredda. Predikanten måste själf uppnå en högre ståndpunkt, vinna en fastare tro och hafva en mera lefvande erfarenhet, som icke är svag och alldaglig såsom de andra kristna bekännarnas. Guds ord sätter eder ett högt mål för ögonen. Viljen I genom fasta och bön vinna enVF 162.1

    fullkomlig och fast kristlig karaktär? I skolen taga vissa steg med edra fötter och icke stappla såsom en lam. En nära förbindelse med Gud skall i eder värksamhet bringa eder den lifskraft, som uppväcker samvetet och öfvertygar syndaren om synd, så att han utropar: »Hvad skall jag göra, att jag må varda frälst?»VF 162.2

    Det uppdrag Jesus gaf sina lärjungar just före sin himmelsfärd lydde: »Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem till Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, lärande dem att hålla allt det jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill världens ände» (Matt. 28: 19, 20). »Men icke för dessa allenast beder jag, utan ock för dem, som genom deras ord skola tro på mig» (Joh. 17: 20). Dessa ord gälla alla, som genom hans lärjungar skola tro på hans ord. Och alla, som af Gud äro kallade att vara hans sändebud, borde mottaga de lärdomar Jesus i sitt ord gifver i praktisk gudaktighet och framlägga dem för folket.VF 162.3

    Kristus uttydde skrifterna för sina lärjungar, i det han begynte med Moses och profeterna och undervisade dem i alla ting angående sin egen person och äfven utlade profetiorna. Apostlarna gingo i sina predikningar tillbaka till Adam, förde sina åhörare genom profetiorna och slutade med Kristus och hans korsfästelse, uppmanande syndare till ånger och om-vändelse från sina synder till Gud. Jesu ställföreträdare borde i våra dagar följa apostlarnas exempel och i hvarje predikan upphöja Kristus såsom sitt allt i alla.VF 163.1

    Formväsen finner man emellertid icke endast i kyrkorna utom oss, utan det tager på ett förskräckande sätt öfverhand äfven hos dem, som föregifva sig att hålla Guds bud och vänta Kristi snara återkomst i himmelens skyar. Vi borde icke vara inskränkta i vår uppfattning och icke begränsa vår förmåga att göra godt. Men medan vi utsträcka vårt inflytande och förstora våra planer, allt efter som försynen banar vägen, borde vi allt allvarligare undvika världens afgudatjänst. I förening med de större ansträngningar vi göra för att blifva nyttigare, måste vi också bemöda oss om att erhålla vishet af Gud till att föra alla grenar af värket framåt enligt Guds ordning och icke efter världens. Vi borde icke taga världen till föredöme, utan så mycket som möjligt nyttja de gåfvor Gud förlänat oss till att bringa våra medmänniskor sanningen.VF 163.2

    Om våra gärningar mera öfverensstämde med vår trosbekännelse, så kunde mycket mera uträttas än nu. Hade vi hängifna män som Elias, hvilka visade samma tro som denne, skulle Gud uppenbara sig för oss liksom fordom för heliga människor. Hade vi män, som, när de insåge sina brister, kämpade med Gud i allvarlig tro liksom Jakob, skulle vi också få se samma frukter. Såsom svar på en i tro framställd bön vill Gud utrusta människorna med kraft. Det gifves endast ringa tro i världen. Endast få människor lefva i nära förening med Gud. Huru kunna vi då vänta mera kraft, och hur kunna vi tro, att Gud skall uppenbara sig för människorna, när hans ord försummas och när hjärtan icke helgas genom sanningen? Män, som ännu icke äro till hälften omvända, som hafva en själfvisk karaktär, predika sanningen för andra. Men Gud arbetar icke med dem, ty de föra ej ett helgadt lefverne. De vandra icke ödmjukt inför sin Gud. Vi behöfva värkligt omvända predikanter, och sedan skola vi se Guds ljus och erfara hans hjälp i våra bemödanden.VF 164.1

    Väktarna, som fordom voro uppställda på Jerusalems såväl som andra städers murar, beklädde mycket ansvarsfulla poster. På deras trohet berodde hela stadens säkerhet. När fara hotade, fingo de icke tiga dag eller natt. Nästan hvarje ögonblick måste den ene ropa till den andre för att se, om alla voro vakna och ingen blifvit drabbad af någon olycka. Skyltvakter uppställdes på vissa höjder för att varna de viktigaste platserna för fara, och varningseller glädjerop höjdes från dem. Dessa rop buros från den ene till den andre, till dess de ljudit kring hela staden.VF 164.2

    Dessa väktare utgöra sinnebilder af predikanterna, på hvilkas trohet själars frälsning beror. Förvaltarna af Guds hemligheter borde stå som väktare på Jerusalems murar, och så snart de se svärdet, borde de låta ett varningsrop utgå. Om de sofva och deras andliga uppfattningsförmåga är så omtöcknad, att de icke se eller tro på värkligheten af någon fara och folket sålunda förgås, skall Gud utkräfva deras blod af dessa väktares händer.VF 165.1

    »Och du människobarn, jag har satt dig till en väktare för Israels hus; så hör ordet ifrån min mun och varna dem på mina vägnar! När jag säger till den ogudaktige: Du ogudaktige skall döden dö, och du icke har talat och varnat den ogudaktige för hans väg, så skall han, den ogudaktige, dö för sin synd; men hans blod skall jag utkräfva af din hand. Och om du har varnat den ogudaktige till att omvända sig ifrån sin väg och han icke vänder om ifrån sin väg, så skall han dö i sin synd, men du skall hafva frälst ditt lif» (Hes. 33: 7—9). Kristi sändebud borde vara på sin vakt, så att icke deras egna såväl som deras åhörares själar genom deras otrohet gå förlorade.VF 165.2

    Det visades mig i olika trakter församlingar, som föregifva sig hålla Guds bud och emotse Kristi andra ankomst, men likgiltighet, stolthet, världskärlek och kall formalitet härskar i oroande grad ibland dem. Och just dessa människor blifva alltmera lika det gamla Israel, så vidt det gäller brist på fromhet. Många berömma sig af sin gudaktighet, men äga alldeles ingen själfbehärskning. Njutningslystnad och lidelser taga öfverhand; det egna jaget är förhärskande. Många äro egenmäktiga, befallande, stolta, stortaliga och oheliga. Likväl äro somliga af dessa personer predikanter, som hafva att göra med heliga sanningar. Om de icke omvända sig, skall deras ljusstake bortstötas från sin plats. Frälsarens förbannelse öfver det ofruktbara fikonträdet är en predikan för alla stortaliga hycklare och skenheliga, som inför världen pråla med sina löf, men som sakna hvarje frukt. Hvilken tillrättavisning för dem, som hafva gudaktighetens sken, medan de i sitt kristliga lif förneka dess kraft. Han, som behandlade den störste syndare med kärlek och som aldrig stötte tillbaka sann ödmjukhet och ånger, hur stor skulden än må hafva varit, begagnade de hårdaste uttalanden om dem, som hafva sken af ett gudaktigt väsen, men som förneka dess kraft.VF 165.3

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents