Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Vittnesbörd För Församlingen, vol. 1

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "undefined".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Personliga vittnesbörd.

    De vittnesbörd, som blifvit mig gifna för olika personer, har jag ofta utskrifvit för dem, i många fall på grund af enträgna böner. I det min värksamhet utbredde sig, blef detta en viktig och an strängande del af mitt arbete. Före utgifvandet af »Vittnesbörd nr 15» ingingo till mig från sådana, som jag tillrättavisat och förmanat, många böner om skrifna vittnesbörd; men jag befann mig på grund af uttröttande arbete i ett tillstånd af stor utmattning, och jag bäfvade för uppgiften, i synnerhet sedan jag visste, att många af dessa personer voro ovärdiga och att föga hopp funnes, att varningarna skulle hos dem åstadkomma någon afgörande för-ändring. Vid denna tid blef jag mycket uppmuntrad genom följande dröm: Någon bragte mig en väfnad af hvitt linne och bad mig däraf förfärdiga dräkter för personer af alla storlekar, alla slags karaktärer och olika lefnadsförhållanden. Det sades mig, att jag skulle tillklippa alla och lägga dem i beredskap, så att de kunde göras färdiga, då man önskade dem. Jag hade intrycket, att många af dem, åt hvilka jag skulle tillklippa kläderna, voro ovärdiga. Jag frågade, om detta vore det sista stycke tyg, hvaraf jag kunde klippa till, och det sades mig, att detta icke vore fallet, utan så snart jag blefve färdig med detta, funnes andra, som jag kunde taga. Jag kände mig modfälld till följd af mängden af det arbete, som låg framför mig, och förklarade, att jag redan i öfver tjugu år tillklippt kläder för andra, men att mitt arbete aldrig blifvit uppskattadt; icke heller hade jag sett, att det åstadkommit mycket godt. Jag talade med den person, som bragt mig linnet, särskildt angående en kvinna, åt hvilken jag skulle tillklippa en klädnad. Jag förklarade, att hon icke skulle uppskatta klädnaden och att det endast skulle vara en förlust af tid och material, om man skänkte den åt henne. Hon var mycket fattig, hade ringa förstånd, var oordentlig i sin klädsel och skulle snart smutsa ned dräkten.VF 8.1

    Personen svarade: »Tillklipp dräkterna. Det är din plikt. Förlusten träffar icke dig, utan mig. Gud ser icke, såsom människor se. Han planlägger arbetet, som han vill hafva gjordt, och du vet icke, hvad som skall lyckas, det ena eller det andra.»VF 10.1

    Då upplyfte jag mina händer, valkiga genom det långvariga begagnandet af saxen, och sade, att jag bäfvade vid tanken på att åter påbörja detta slags arbete. Personen svarade ännu en gång: »Tillklipp dräkterna. Din befrielse är ännu icke kommen.»VF 10.2

    Mycket uttröttad steg jag upp och gick till arbetet. Framför mig låg en ny, glänsande sax, som jag tog och begagnade. Genast lämnade mig mina känslor af trötthet och missmod; saxen tycktes klippa nästan utan ansträngning från min sida, och jag tillklippte med jämförelsevis föga svårighet den ena dräkten efter den andra.VF 10.3

    Det gifves många drömmar, framkallade genom de vanliga tingen i lifvet, med hvilka Guds Ande ingenting har att göra. Det gifves lika såväl falska drömmar som falska syner, hvilka äro ingifna af satans ande. Men drömmar från Herren aktas i Guds ord lika med syner och äro i lika hög grad frukter af profetians ande som synerna. Sådana drömmarVF 10.4

    — då man tager i betraktande de personer, som hafva dem, och omständigheterna, under hvilka de gifvasVF 10.5

    — innehålla sina egna bevis på äkthet.VF 10.6

    Då de varningar och lärdomar, som i vittnesbörden gifvas för personliga fall, med lika kraft äro användbara i många andra fall, för hvilka de icke direkt äro gifna, tycktes det vara min plikt att till samfundets bästa utgifva de personliga vittnesbörden. I »Vittnesbörd nr 15», där jag hänvisar till nödvändigheten att göra detta, sade jag: »Jag vet icke, hur jag bättre skulle kunna framhålla mina syner angående allmänna faror och villfarelser samt allas plikt att älska Gud och hålla hans bud än genom att offentliggöra dessa vittnesbörd. Kanske gifves det intet enklare och värksammare sätt att framhålla det, som Herren visat mig.»VF 11.1

    I en syn af den 12 juni 1868 rättfärdigades fullkomligt min plan att utgifva de vittnesbörd, som angingo personliga fall. När Herren utväljer särskilda fall och visar personerna i fråga deras fel, hålla andra, som icke blifvit utpekade, stundom för afgjordt, att de äro helt och hållet eller nära nog rättfärdiga. Om någon bestraffas för ett särskildt fel, torde bröder och systrar sorgfälligt pröfva sig själfva, hvaruti de felat, och eftertänka, om de icke gjort sig skyldiga till samma synd. De borde vara ödmjuka nog att bekänna sina egna synder. Om också andra anse dem vara goda, har detta ingenting att betyda. Gud ser till hjärtat. På detta sätt pröfvar han själarna. I det han bestraffar den enes fel, söker han att rätta mångas. Men om de icke taga tillrättavisningen åt sig, utan smickra sig med, att Gud öfverser med deras fel, emedan han icke direkt utpekar dem, så bedraga de sig själfva och råka i mörker samt lämnas att gå sina egna vägar och följa sina egna hjärtans inbillningar.VF 11.2

    Många handla orätt mot sina egna själar och sväfva i stor villfarelse angående sin sanna ställning till Gud. Han begagnar sådana medel och vägar, som bäst tjäna hans afsikter, för att pröfva, hvad deras hjärtan innehålla, som bekänna sig vara hans efterföljare. Han uppenbarar felen hos somliga, på det att andra må bli varnade samt frukta och undvika dessa villfarelser. Genom själfpröfning böra de finna, att de göra samma ting, som Gud förbjuder hos andra. Om de i sanning önska att tjäna Gud och frukta att förolämpa honom, skola de icke vänta, tills deras synder direkt utpekas, innan de bekänna dem och med ödmjuk ånger återvända till Herren. De skola i öfverensstämmelse med det ljus, som kommit andra till del, uppgifva de ting, som misshaga Gud. Om återigen de, som icke stå i ett rätt förhållande till Gud, se, att de göra sig skyldiga till samma synder, som bestraffas hos andra, men det oaktadt fortfara på samma onda väg, emedan de icke särskildt äro omnämda, så bringa de sina egna själar i fara och fångas af satan under hans vilja.VF 12.1

    Det visades mig, att enligt Guds vishet skulle icke allas synder uppenbaras. Dessa personliga vittnesbörd äro riktade till alla, som äro skyldiga, äfven om deras namn icke äro nämda i de särskilda vittnesbörden, och om själar läsa dem och dölja sina egna synder, emedan deras namn icke särskildt äro nämda, skola de icke hafva ynnest hos Gud. De kunna icke göra några framsteg i sitt andliga lif, utan råka i allt djupare mörker, till dess ljuset från himmelen alldeles tages ifrån dem.VF 12.2

    I en syn, som jag hade för öfver tjugu år sedan, anvisades jag att framställa allmänna grundsatser i ord och skrift och att samtidigt uppenbara enskilda personers faror, villfarelser och synder, på det att alla därigenom måtte blifva varnade, förmanade och tillrättavisade. Jag såg, att alla noga borde genomforska sina egna hjärtan, om de icke begått samma fel, som bestraffades hos andra, och om de varningar, som gåfvos åt andra, icke passade äfven för dem. Om detta vore fallet, skulle de känna, att rådet och varningen blifvit gifna särskildt för dem, och borde de däraf göra sådan praktisk tillämpning, som om det gällt dem personligen. Gud pröfvar alla deras tro, som kalla sig Kristi efterföljare. Han pröfvar uppriktigheten af bönen hos alla, som säga, att de allvarligt önska lära känna sin plikt. Han klargör för dem deras plikter. Han gifver åt en och hvar rikliga tillfällen att utveckla, hvad som är i deras hjärtan.VF 13.1

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents