Kapitel 25—Testamenten och gåfvor.

(»Testimonies» ’ vol. VI, sid. 476—485.)VF 294.1

»Samlen eder icke skatter på jorden, där mal och rost förstöra, och där tjufvar bryta sig in och stjäla, utan samlen eder skatter i himmelen, där hvarken mal eller rost förstöra, och där tjufvar icke bryta sig in ej heller stjäla.» Själfviskhet är en själafördärfvande synd. Under denna rubrik hör också girigheten, som är afguderi. Alla ting tillhöra Gud. Allt det välstånd vi njuta är resultatet af gudomlig välsignelse. Gud är den store och frikostige gifvaren. Om han fordrar en del af det, som han så rikligen gifvit oss, så sker detta icke för att han vill göra sig rik genom våra gåfvor, ty han behöfver ingenting af vår hand, utan det sker för att vi skola hafva tillfälle att utöfva själfförsakelse, kärlek och deltagande för våra medmänniskor och på detta sätt själfva blifva ädlare. Gud har under alla tidsåldrar, från Adams tid ända till vår, gjort anspråk på människans egendom, i det han sade: Jag är den rätt mätige ägaren till världsalltet; helga mig fördenskull dina förstlingsfrukter, bringa mig en trohetens tribut, öfverlämna åt mig min egendom, sålunda erkännande mitt herravälde, och du skall vara fri att behålla det öfriga och glädja dig åt min godhet, och min välsignelse skall vara med dig. Ära Herren med dina ägodelar och med förstlingen af all din inkomst.VF 294.2

Guds fordringar komma först. Vi göra icke hans vilja, om vi helga åt honom det, som blir kvar af vår inkomst, sedan alla våra förmenta behof blifvit uppfyllda. Innan någon som helst del af vår förtjänst blifvit förbrukad, böra vi afskilja och frambära den del däraf, som han gör anspråk på. I gamla förbundet hölls ständigt ett tackoffer brinnande på altaret för att sålunda framställa människans oupphörliga tacksamhetsskuld till Gud. Om vi hafva framgång i våra världsliga angelägenheter, så är det emedan Gud välsignar oss. En del af denna inkomst bör offras åt de fattiga, och en stor del däraf bör användas för Guds sak. När det, som Gud fordrar, blifvit gifvet åt honom, så blir det öfriga helgadt och välsignadt till vårt eget bruk. Men när en människa bedrager Gud genom att för egen del behålla det, som tillkommer honom, så hvilar hans förbannelse öfver det hela.VF 295.1

Gud har gjort människorna så att säga till kanaler, genom hvilka hans gåfvor skola flöda till underhåll af det värk, som han vill hafva utfördt i världen. Han har gifvit dem ägodelar, som skola nyttjas på ett vist sätt och icke själfviskt uppstaplas eller förslösas i lyx och själfvisk njutning, vare sig i kläde dräkt eller i utsmyckandet af deras hem. Han har anförtrott dem medel, med hvilka hans tjänare skola underhållas i sitt arbete såsom predikanter och missionärer och med hvilka de anstalter, som han upprättat bland oss, skola understödjas. De människor, som fröjda sig åt sanningens kostbara ljus, borde hysa en brinnande önskan att se det utspridt öfverallt. Det finnes några få trogna fanbärare, som aldrig vika bort från sin plikt eller afiskudda sig ansvaret. Deras hjärtan och fickor äro städse öppna för hvarje bön om medel till Guds värks befordrande; ja, några synas beredda att gå längre än plikten bjuder, liksom fruktade de att möjligen förlora ett tillfälle att nedlägga sin andel i himmelens bank. Men det gifves också andra, som göra så litet som möjligt. De hopa sina skatter eller förslösa ägodelarna på sig själfva och gifva endast motsträfvigt en ringa del till Guds värks underhåll. Om de gifva Gud ett löfte, så ångra de det efteråt och dröja med inbetalningen, så länge de kunna, om de ens någonsin betala det. De göra sin tionde så liten som möjligt, liksom fruktade de, att hvad de återgifva åt Gud skulle vara förloradt. Våra olika anstalter kunna vara utan medel, och likväl beter sig denna klass, som om det icke anginge dem, om dessa anstalter göra framgång eller ej, ehuru de äro Guds värktyg, genom hvilka världen skall upplysas.VF 295.2

Dessa anstalter hafva icke, i likhet med andra stiftelser af dylikt slag, bestämda gåfvofonder eller testamentariska gåfvor. Och dock har Herren rikligen välsignat dem, skänkt dem framgång och låtit dem blifva till stor nytta. Bland oss finnas ålder stigna personer, som äro nära slutet af sin pröfvotid, men af brist på vidtseende män, som borde tillse, att deras medel komme Guds sak till godo, öfvergå dessa medel i sådana personers händer, som tjäna satan. Dessa medel voro dem endast lånade af Gud och borde återgifvas åt honom, men i nio fall af tio anslå dessa bröder, då de lämna platsen för sin värkningskrets, Guds egendom till sådana ändamål, som ingalunda kunna förhärliga Herren, ty icke en krona däraf kommer någonsin att flyta in i Herrens förrådshus. I många fall hafva dessa synbarligen goda bröder haft ohelgade rådgifvare, som bedömde saken från sin egen ståndpunkt och icke i öfverensstämmelse med Guds vilja. Ofta blir den egendom, som testamenteras till barn och barnbarn, endast till dessas skada. De hafva ingen kärlek till Gud eller san-ningen, och därför gå dessa medel, som alla tillhöra Herren, inom satans område och kontrolleras af honom. Satan är mycket vaksammare, skarpsinnigare och skickligare i att utfinna vägar till att förskaffa sig medel, än våra bröder äro, då det gäller att trygga Herrens egendom för hans sak. Många testamenten uppsättas på ett så vårdslöst sätt, att de icke kunna bestå inför lagen, och på detta sätt hafva tusentals kronor redan gått förlorade för värket. Våra bröder borde känna, att såsom trogna tjänare i Guds värk hvilar på dem ett ansvar att bruka sitt förstånd i denna sak och att trygga åt Herren det, som honom tillhörer.VF 296.1

Många uppenbara en onödig granntypkthet i denna sak. De känna sig, som ginge de på för bjudna vägar, då de samtala med ålderstigna eller sjuka angående egendomsfrågan för att utforska, hur de tänkt förfoga med sin egendom. Men denna plikt är fullt lika helig som att förkunna ordet till själars räddning. Här är en man, som har Guds penningar eller egendom i sina händer; han står i begrepp att nedlägga sitt förvaltarskap. Skall han lägga de medel, som Gud anförtrott honom till att nyttjas i sitt värk, i ogudaktiga människors händer, endast emedan de äro hans släktingar? Borde icke kristna män känna intresse och omsorg för denne mans tillkommande bästa såväl som för Guds värks intressen, på det att han må rätt förfoga öfver Herrens penningar, öfver de pund, som blifvit honom till ett rätt bruk anförtrodda? Vilja hans bröder stå bredvid och se, hur han förlorar sitt fäste i detta lifvet och samtidigt beröfvar Guds skattkammare medel? Detta skulle vara en förskräcklig förlust för honom själf och för värket, ty om han lägger sina medel i sådana personers händer, som icke hafva någon aktning för Guds sanning, så är det detsamma som bunde han dem afeiktligt in i en duk och gömde dem i jorden. Gud önskar, att hans efterföljare skola fördela sina medel, medan de ännu själfva kunna göra det. Några fråga måhända: »Måste vi värkligen uppgifva allt, som vi kalla vårt eget?» Må vara, att det icke fordras af oss just nu, men vi måste vara villiga att göra det för Kristi skull. Vi måste erkänna, att våra ägodelar obetingadt äro hans, i det vi frivilligt offra dem, närhelst medel behöfvas till hans värks befordrande. Några tillsluta sina öron för alla böner om penninghjälp i och för utsändandet af missionärer till fjärran länder och till sanningens förkunnande och utbredande öfver hela världen, liksom trädens löf kringspridas om hösten. Sådana personer urskulda sin girighet, i det de berätta dig, att de gjort bestämmelser om gåfvor till välgörande ändamål vid sin död. De hafva kommit ihåg Guds värk i sitt testamente. Fördenskull lefva de ett lif i girighet, bestjäla Gud på tionde och gåfvor och återgifva honom i sitt testamente endast en ringa del af det, som han anförtrott dem, medan största delen tillfaller släktingar, som icke hysa något intresse för sanningen. Detta är det värsta slag af röfveri. De beröfva Gud, hvad de äro skyldiga honom, icke endast hela sitt lif igenom, utan äfven vid döden.VF 297.1

Det är en ytterlig dårskap att uppskjuta förberedelsen för det kommande lifvet nästan till det närvarande lifvets sista stund. Likaså är det ett stort fel, att du dröjer med uppfyllandet af Guds fordringar att vara frikostig mot hans värk, tills den tiden kommer, då du åt andra måste öfverlämna ditt förvaltarskap. De, åt hvilka du anförtrott dina pund, skola måhända icke bruka dem så väl som du. Hur våga rika människor sätta så mycket på spel? De, som till sin dödsstund vänta med att bestämma öfver sin förmögenhet, öfverlämna denna hellre åt döden än åt Gud. De, som göra detta, handla i direkt strid mot Guds plan, som han så klart framlagt i sitt ord. Om de vilja göra godt, måste de gripa det närvarande gyllene ögonblicket och arbeta med all kraft, gom om de fruktade att förlora det gynnsamma tillfället. Personer, som försumma en plikt, som de känna, och sålunda icke efterkomma de fordringar Gud ställer på dem i detta lifvet, och som lugna sina samveten med den tanken, att de vid sin död skola uppgöra sitt testamente, de skola visserligen icke erhålla några loford eller någon lön af Mästaren. De öfva ingen själfuppoffring, utan fasthålla på ett själfviskt sätt sina medel, så länge de kunna, och uppgifva dem, först när döden fordrar det. Många, som föresätta sig att vänta med alla förberedelser härutinnan, till dess de dö, skulle, om de vore sanna kristna, göra det, medan de ännu äro starka och friska. De skulle helga sig själfva och sin egendom åt Gud, och när de sålunda handlade såsom hans förvaltare, skulle de hafva den tillfreds-ställelsen, att de gjorde sin plikt. Om de själfva upp-rättade sina testamenten, skulle de bättre kunna efterkomma Guds anspråk i stället för att skjuta ansvaret på andra. Vi borde betrakta oss såsom förvaltare af Herrens egendom och Gud såsom den egentlige ägaren, åt hvilken vi måste återlämna hans egendom, då han fordrar det. När han kommer för att återtaga sitt med ränta, då skall den girige se, att de åt honom anförtrodda punden långt ifrån att fördubbla sig i stället öfver honom bragt den dom, som uttalades öfver den otrogne tjänaren.VF 299.1

Herren vill, att hans tjänares död skall betraktas som en förlust på grund af det goda inflytande de utöfvade och de många frivilliga offer de framburo för att fylla Guds skattkammare. Testamentariska förordnanden vid en människas död utgöra en dålig ersättning för den välgörenhet hon hade kunnat ut- öfva under sin lifstid. Guds tjänare borde hvarje dag göra sitt testamente i goda gärningar och frivilliga offer åt Gud. De borde icke tillåta, att den del de gifva Gud är ojämförligt liten i förhållande till hvad de bruka för egen del. Om de dagligen göra sitt testamente, skola de ihågkomma sådana ting och vänner, som intaga den första platsen i deras hjärtan. Deras bästa vän är Jesus. Han nekade dem icke sitt eget lif, utan blef för deras skull fattig, på det att de genom hans fattigdom måtte varda rika. Han förtjänar människans hela hjärta, hennes egendom, allt, hvad hon har och är. Men många Kristi bekännare uppskjuta dessa Jesu fordringar under sitt lif och förolämpa honom i döden genom att då endast gifva honom en ringa del. Må alla, som tillhöra denna klass, betänka, att denna stöld från Gud icke är en handling ingifven af ögonblicket, utan en väl öfverlagd plan, som af vittnen intygas vara utförd »med sundt och fullt förstånd». Sedan de bedragit Guds värk i lifvet, föreviga de bedrägeriet ännu efter döden och detta med fullt instämmande af alla sina förstånds krafter. Många betrakta ett sådant testamente som en god kudde att dö uppå. Testamentet tillhör en del af deras förberedelse för döden och är så förberedt, att tanken på ägodelarna icke skall störa deras dödsstund. Kunna sådana människor med glädje tänka på de fordringar, som en gång skola utgå till dem att aflägga räkenskap för sin förvaltning?VF 300.1

Vi måste alla vara rika på goda gärningar i detta lifvet, om vi vilja försäkra oss »om det tillkommande eviga lifvet. När domen skall hållas och böckerna uppslås, skall hvarje människa lönas efter sina gärningar. I församlingsboken äro många namn införda, om hvilka ordet »otrohet» är skrifvet i himmelens hufvudbok. Och om dessa icke ångra sig och oegennyttigt arbeta för Mästaren, skola de säkerligen drabbas af samma dom, som den otrogne förvaltaren. Det händer ofta, att en värksam affärs-man utan föregående varning plötsligt bortkallas, och vid granskningen af hans affärer visar det sig, att dessa befinna sig i ett mycket trassligt tillstånd. Under arbetat med att ordna hans affärsställning åtgår en stor del, om icke allt, af förmögenheten till betäckandet af rättegångsomkostnader, medan hans hustru, hans barn och Kristi sak få lida. De, som äro trogna förvaltare af Herrens medel, veta nog, hur deras affärer befinna sig, och äro såsom kloka män förberedda för alla händelser. Skulle deras pröfningstid plötsligt afslutas, efterlämna de icke sina affärer i stor förvirring åt dem, som skola ordna dem.VF 301.1

Många hafva icke blifvit uppmanade att upprätta sitt testamente, medan de ännu befunno sig vid god hälsa. Detta försiktighetsmått borde emellertid tagas af våra bröder. De borde känna till sin finansiella ställning och icke tillåta, att deras affärer blifva tilltrasslade. De borde så ordna sin egendom, att de när som helst kunde lämna den. Testamenten böra upprättas på ett sådant sätt, att de äro giltiga inför lagen. Sedan de äro skrifna, kunna de ligga i åratal och göra ingen skada, om man fortfar att tid efter annan frambära gåfvor, allt efter som värket behöfver sådana. Syskon, döden kommer icke en dag tidigare, därför att I upprätten edert testamente. Om I i edert testamente förfogen öfver eder egendom till edra släktingars fördel, så sen till, att I icke förgäten Guds värk. I ären hans tjänare, som besitta hans egendom, och I bören först och främst tänka på hans fordringar. Naturligtvis böra edra hustrur och barn icke lämnas utblottade; anordningar böra göras för dem, om de äro behöfvande. Men medtagen icke, endast därför att så är sed, en lång rad af släktingar, som icke äro behöfvande, i edert testamente.VF 302.1

Tänken städse på, att det närvarande själfviska systemet att förfoga öfver sin egendom ingalunda är Guds plan, utan mänskliga påhitt. De kristna borde vara reformatorer och bryta med detta närvarande system samt fullständigt omgestalta affattandet af testamenten. Hållen ständigt fast vid den tanken, att det är Herrens egendom, som I handhafven; Guds vilja i denna sak är lag. Om en person utnämde eder till att upprätta sitt testamente, skullen I då icke noga studera hans »sista vilja»’ så att icke ens den minsta summa blefve orätt använd? Eder himmelske vän har anförtrott eder ägodelar och för eder kungjort sin vilja, hur de skola användas. Om denna vilja studeras med osjälfviskt hjärta, så användes icke Guds tillhörighet på ett förvändt sätt. Guds värk har skamligt blifvit försummadt, fastän han anförtrott människorna tillräckliga medel att möta alla oförutsedda händelser, om de endast hade tacksamma, lydiga hjärtan. De, som upprätta sitt testamente, skola icke mena, att de hädanefter icke hafva någon vidare plikt, utan de böra ständigt vara värksamma och bruka de pund, som blifvit dem anförtrodda, till Guds värks uppbyggande. Gud har lagt planer, på det att alla må kunna handla förståndigt i fördelningen af sina medel. Det ligger icke i hans afsikt att understödja sitt värk genom under. Han har några få trogna förvaltare, som äro sparsamma och som använda sina medel till hans värks befordrande. Själfförnekelse och välgörenhet äro ett undantag, men borde vara regel.VF 303.1

De växande behofven inom Guds värk fordra pänningar. Beständigt komma såväl från våra egna som från främmande fält nya rop om budbärare, som skola bringa människorna ljus och sanning. Flera arbetare och mera medel äro erforderliga till att understödja dem. Endast få medel inflyta i Herrens skattkammare för att användas till själars räddning, och till och med dessa vinnas endast genom mycken möda. Om allas ögon kunde öppnas för att se, i hvilken hög grad den rådande girigheten förhindrat Guds värks framåtskridande och hur mycket mera, som hade kunnat uträttas, om alla handlat enligt Guds plan i tionden och gåfvor, så skulle en afgjord förändring äga rum hos många. De skulle då icke våga hindra Guds värks framåtskridande, såsom de hafva gjort. Församlingen är försjunken i sömn och ser icke det värk, som den kunde göra, om den uppgåfve allt för Kristus. En sann själfuppoffringens anda skulle vara ett bevis på evangelii värklighet och makt, ett bevis, som världen icke kunde missförstå eller förneka och som skull utgjuta floder af välsignelse öfver församlingen.VF 304.1

Jag uppfordrar mina bröder och systrar att upp höra med att beröfva Gud. Somliga af eder äro i den belägenhet, att de böra skrifva sina testamenten. Men då de göra detta, borde de draga omsorg om, att söner och döttrar icke erhålla de medel, som borde inflyta i Guds förrådshus. Dessa testamenten blifva ofta till föremål för strid och oenighet. Det omtalas till pris för Guds folk fordom, att han icke blygdes att kallas deras Gud, och den grund, som härför angifves, är, att de, i stället för att själfviskt och girigt sträfva efter ägodelar eller söka sin lycka i jordiska fröjder, lade sig själfva och allt hvad de hade i Guds händer. De lefde endast till hans ära och sade därmed tydligt, att de sökte ett bättre land, ett himmelskt. För ett sådant folk blygdes icke Gud. De vanärade honom icke i världens ögon. Himmelens Majestät blygdes icke att kalla dem bröder. Det gifves många, som påstå, att de icke kunna göra mera för Guds värk, än de för närvarande göra, men de gifva ingalunda efter förmåga. Stundom öppnar Herren ögon, som blifvit förblindade genom själfviskhet, i det han helt enkelt inskränker deras inkomst till den summa, som de äro redo att gifva. Hästar upphittas döda på fältet eller i stallet, hus eller lador förstöras genom eld, eller ock fördärfvas grödan. I många fall pröfvar Gud människan med välsignelser, och om hon visar sig trolös, så fråntager han henne åter sin välsignelse. Den, som sparsamt sår, skall också sparsamt skörda. Vid Kristi barmhärtighet och hans godhets rikedomar, till sanningens och religionens ära bedja vi eder, som äro Kristi efterföljare, att på nytt helga eder själfva och eder egendom åt Gud.VF 304.2