Kapitel 27—Den kommande krisen.

(»Testimonies»’ vol. V, sid. 449—454.)VF 310.1

»Och draken vardt vred på kvinnan och gick bort att strida med de öfriga af hennes säd, som hålla Guds bud och hafva Jesu vittnesbörd.» Vi skola i en nära framtid se dessa ord uppfyllas, när den protestantiska kyrkan förenar sig med världen och den påfliga makten mot dem, som hålla Guds bud. Samma anda, som besjälade papisterna i förflutna tider, förleda också protestanterna att på samma sätt förhålla sig mot dem, som vilja blifva Gud trogna. Kyrka och stat träffa nu förberedelser för den tillkommande kampen. Protestanterna arbeta i det förborgade på att bringa söndagen i förgrunden, liksom de romerska hafva gjort. I hela landet^{* Har afseende på Förenta staterna.}) uppför påfvedömet sina höga, massiva byggnader för att i deras hemliga gömslen upprepa sina tidigare förföljelser. Vägen förberedes i stor skala för uppenbarelsen af de lögnens under, genom hvilka satan, om möjligt vore, skulle förföra äfven de utvalda.VF 310.2

Påbudet, som skall utgå mot Guds folk, kommer att i mycket likna det påbud, som konung Ahasveros på Esters tid lät utgå mot judarna. Det persiska påbudet hade sitt ursprung i Hamans hat mot Mordekai. Icke därför att Mordekai hade tillfogat honom något ondt, men han hade vägrat att visa honom den ärebetygelse, som allena tillkommer Gud. Konungens dom öfver judarna hade sin grund i falska uppgifter angående det utvalda folket. Det var satan, som anstiftade denna plan för att från jorden utrota dem, som bevarade kunskapen om den sanne Guden. Men hans anslag tillintetgjordes genom en motsatt makt, som härskar bland människors barn. Mäktiga änglar erhöllo i uppdrag att beskydda Guds folk, och motståndarnas anslag drabbade deras egna hufvuden. Den protestantiska världen i närvarande tid ser i den lilla skara, som håller sabbaten, en Mordekai i porten. Deras karaktär och uppförande, som uttrycka vördnad för Guds lag, utgöra en beständig förebråelse för dem, som hafva öfvergifvit Herrens fruktan och trampa hans sabbat under sina föttter. Dessa ovälkomna fridstörare måste genom ett eller annat medel skaffas ur vägen.VF 310.3

Samma despotiska anda, som i förflutna tider smidde ränker mot de trogna, söker också nu att befria jorden från dem, som frukta Gud och hålla hans bud. Satan skall uppväcka ovilja mot den ödmjuka lilla skara, som ståndaktigt vägrar att taga emot och praktisera allmänna bruk och traditioner. Människor med hög samhällsställning och högt anseende skola sluta sig till de laglösa och föraktliga för att rådslå mot Guds folk. Rikedom, snille och bildning skola förena sig i att hopa skam öfver dem. Härsklystna furstar, predikanter och kyrkomedlemmar skola sammansvärja sig emot dem. Genom ord och skrift, genom hotelser och hån skola de försöka att bringa deras tro på fall. Genom falska framställningar och vreda upprop skola de uppegga folkets lidelser. Eftersom de icke kunna uppställa något »så säger skriften» mot försvararna af den bibliska sabbaten, så skola de gripa till våld för att ersätta bristen. För att vinna popularitet och gunst, skola lagstiftarna gifva efter för fordringarna på en söndagslag. Men de gudfruktiga kunna icke godkänna en förordning, som våldför sig på ett af de tio buden. På detta slagfält skall den sista stora striden mellan sanning och villfarelse utkämpas. Och vi äro icke lämnade i tvifvel angående utgången. Herren skall liksom i Mordekais dagar skydda sitt folk.VF 311.1

Genom den förordning, som vill skaffa åtlydnad åt påfvedömets inrättning i motsats till Guds lag, skall den amerikanska nationen fullständigt skilja sig från rättfärdigheten. När protestantismen utsträcker sin hand öfver klyftan för att fatta den romerska maktens hand, när den räcker sig öfver afgrunden för att gå hand i hand med spiritismen, när under inflytandet af denna trefaldiga förening vårt land i sin författning förkastar hvarje grundsats såsom en protestantisk och republikansk regering och när det träffar anstalter till förberedandet af påflig villfarelse och bedrägeri, då kunna vi veta, att tiden för satans underbara värksamhet har kommit och att änden är nära.VF 312.1

Liksom annalkandet af den romerska hären skulle vara lärjungarna till ett tecken på Jerusalems förestående förstöring, så bör detta affall för oss vara ett tecken, att Guds tålamod nått sin gräns, att orätt färdighetens mått är fullt för vår nation och att nådens ängel står i begrepp att flyga bort för att aldrig återkomma. Guds folk skall då störtas i ångest och bedröfvelse och upplefva de händelser, som profeterna hafva beskrifvit såsom tiden för Jakobs ångest. De förföljda troendes rop uppstiger till himmelen. Och liksom Abels blod ropade från jorden, så ropa också stämmor ur martyrernas grafvar, ur hafvets djup, ur bärgens klyftor och ur klostrens hvalf: »Huru länge, du helige och sannskyldige Herre, dröjer du att döma och att hämnas vårt blod på dem, som bo på jorden?»VF 312.2

Herren för sitt värk igenom. Hela himmelen är i rörelse. Hela jordens Domare skall snart uppresa sig och rädda sin föraktade auktoritet. Aterlösningens insegel skall påtryckas dem, som hålla Guds bud, som ära hans lag och som vägra att taga vilddjurets eller hans bilds tecken. Gud har uppenbarat, hvad som skall äga rum under de sista dagarna, på det att hans folk må bereda sig att motstå stridens och vredens stormar. De, som blifvit varnade för dessa händelser, innan de komma, böra icke i lugn väntan afvakta den kommande stormen och trösta sig med, att Herren skall beskydda sina trogna i hemsökelsens dagar. Vi böra vara såsom människor, de där vänta sin Herre, icke i trög förbidan, utan i allvarligt arbete och i orubblig tro. Nu är det ingen tid för våra tankar att vara uppfyllda af oviktiga ting. Medan människorna sofva, är satan ifrigt sysselsatt med att vända förhållandena därhän, att Guds folk hvarken må äga nåd eller rättfärdighet. Söndagsrörelsen banar nu sin väg i mörkret. Ledarna förhemliga det sanna målet, och många, som taga del i denna rörelse, se icke hvartåt det egentliga målet siktar. Deras bekännelse är mild och skenbart kristlig; men deras tal skall inom kort uppenbara drakens anda. Det är vår plikt att göra allt, som står i vår makt för att afvända den hotande faran. Vi böra sträfva efter att afväpna fördomarna, i det vi framställa oss själfva i det rätta ljuset inför folket. Vi böra för dem framlägga den rätta fråga, om hvilken striden rör sig, och på detta sätt åstadkomma den värksammaste protest mot sådena mått och steg, som inskränka samvetsfriheten. Vi böra forska i skriften och vara i stånd att gifva skäl för vår tro. Profeten säger: »De ogudaktiga skola förblifva ogudaktiga, och inga ogudaktiga skola akta däruppå, men de förståndiga skola akta däruppå.»VF 313.1

De, som genom Kristus hafva tillträde till Gud, hafva ett viktigt värk framför sig. Nu är det tid att fasthålla vid vår starkhets arm. Davids bön borde bedjas af alla predikanter och lekmän: »Det är tid för Herren att handla, ty de hafva gjort din lag om intet.» »Mellan förhuset och altaret gråte prästerna, Herrens tjänare, och säge: Skona, o Herre, ditt folk och gif icke din arfvedel till hån.» Gud har alltid sörjt för sitt folk i dess största nöd, när ingen utsikt tycktes vara för handen att afvända fördärfvet. Gud-lösa människors anslag, hans församlings fiender, äro underkastade hans makt och hans allhärskande försyn. Han kan invärka på statsmäns hjärtan; de våldsammas och missnöjdas vrede, de, som hata Gud, hans sanning och hans folk, kunna omvändas, liksom vatten strömmarna kunna vända om, när han befaller det. Genom bön sättes den Allsmäktiges arm i rörelse. Han, som fasthåller himlens stjärnor på deras banor, hvars ord behärska de stora djupens vågor, samme oändlige Skapare skall värka till sitt folks bästa, om de i tro åkalla honom. Han skall tillbakahålla mörkrets makter, till dess världen erhållit varningen och alla, som mottaga den, äro beredda för kampen.VF 314.1

Gud vill, att sanningen skall ställas i förgrunden som en pröfvosten och blifva föremål för undersökning och diskussion, äfven om det skulle vara genom det förakt, som hvilar däröfver. Människorna måste bringas till eftertanke. Hvarje stridsfråga, hvarje förebråelse, hvarje förtal skall i Guds hand blifva medel, som sporra till forskning och uppväcka de sinnen, som i annat fall skulle slumra. Sammalunda var det i Guds folks tidigare historia. De tre ebreerna kastades i den brinnande ugnen, emedan de vägrade att tillbedja den gyllene bild, som Nebukadnesar låtit uppställa. Men Gud bevarade sina tjänare midt ibland flammorna; och försöket att påtvinga dem afgudatjänsten bragte kunskapen om den sanne Guden inför de församlade furstarna och inför stormännen i Babylons vidsträckta rike.VF 315.1

Sammalunda var förhållandet, när påbudet utgick, att ingen skulle få bedja till någon annan Gud än konungen. Då Daniel enligt sin vana dagligen trenne gånger frambar sina böner inför himlens Gud, blef furstarnas och härskarnas uppmärksamhet riktad på hans sak. Han hade tillfälle att tala för sig själf och att visa, hvem som var den sanne Guden. Han kunde framlägga grunden till, att Gud allena borde erhålla ära, samt visa plikten att frambära honom tack och lof. Daniels befrielse ur lejongropen var ett annat bevis på, att det väsen, som han tjänade, var den sanne och lefvande Guden.VF 315.2

Sammalunda bragte också Pauli fångenskap evangelium inför konungar, furstar och härskare, som på annat sätt icke skulle hafva erhållit detta ljus. De ansträngningar man gör för att hindra sanningens framåtskridande tjäna endast till att utbreda densamma. Det folk, som Gud gjort till sin lags försvarare, skall icke dölja sitt ljus. Sanningen måste förkunnas på jordens mörka platser. Hinder måste bortröjas och öfvervinnas. Ett stort värk skall utföras, och detta värk har blifvit anförtrodt åt sådana, som känna sanningen. De skulle frambära kraftiga böner om hjälp från Gud. Kristi kärlek måste bo i deras egna hjärtan. Kristi Ande måste vara utgjuten öfver dem, och de måste göra sig beredda att bestå i domen. Medan de helga sig åt Gud, skall en öfvertygande makt ledsaga deras bemödanden att bringa andra sanningen, och deras ljus skall finna ingång i många hjärtan. Vi må icke längre sofva på satans förtrollade mark, utan vi måste samla alla våra krafter och nyttja hvarje fördel, med hvilken försynen utrustat oss. Den sista varningen måste förkunnas inför många folk, folkslag och tungomål, och det löftet är oss gifvet: J Se, jag är med eder alla dagar intill världens ände.»VF 316.1