Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Vittnesbörd För Församlingen, vol. 1

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Kapitel 7—Herrens dag är för handen.

    (»Testimonies»’ vol. V, sid. 98—105.)VF 103.1

    »Herrens stora dag är nära, den är nära och mycket skyndsamt för handen. När Herrens dag låter höra sig, bittert ropa då de starke. En vredens dag är den dagen, en dag af nöd och ångest, en dag af ödeläggelse och förödelse, en dag af mörker och dimma, en dag af moln och töcken och en basunens och härskriets dag för de befästa städerna och för de höga tinnarna. Och jag skall tränga folket, att de skola gå såsom blinde, emedan de hafva syndat mot Herren.» »Och det skall ske på den tiden, att jag skall genomsöka Jerusalem med lyktor och hemsöka de människor, som ligga stilla på sin drägg och som säga i sitt hjärta: Herren gör hvarken godt eller ondt.» »Besinnen eder och kommen till sans, I folk, som blygens för intet, innan beslutet föder — såsom en agn kommer den dagen — innan Herrens vredes glöd kommer öfver eder, innan Herrens vredes dag kommer öfver eder! Söken Herren, I alle ödmjuke i landet, de som hålla hans lag, söken rättfärdighet, söken ödmjukhet! Törhända kunnen I varda bärgade på Herrens vredes dag.»VF 103.2

    Vi närma oss tidens slut. Det visades mig. att Guds vedergällande domar redan utgå öfver landet. Herren har varnat oss för de förestående tilldragelserna. Ljus utgår från hans ord, men mörker beVF 104.1

    täcker jorden och töcken folken. »När de säga: det är frid och säkerhet, då kommer ett plötsligt fördärfVF 104.2

    öfver dem . . . och de skola icke kunna undfly.»VF 104.3

    Det är vår plikt att forska efter orsaken till detta förskräckliga mörker, på det att vi må undvika den väg, på hvilken människorna råkat i en sådan förblindelse. Gud har gifvit världen ett tillfälle att lära känna och följa hans vilja. Han har gifvit dem ljuset i sitt ord, han har varnat och förmanat människorna, men endast några få lyda hans röst. Flertalet af de kristna bekännarna äro, liksom den judiska nationen, stolta öfver sina stora företräden, men de återgälda icke dessa Guds stora välsignelser. I oändlig nåd sänder han till världen ett sista varningsbudskap, som förkunnar, att Kristus är för dörren, och som fäster uppmärksamheten på Guds brutna lag. Men liksom människorna före syndafloden med förakt förkastade Noas varning, så förkasta våra dagars nöjeslystna människor Guds trogna tjänares budskap. Världen går sin oförändrade gång och är nu såsom alltid fördjupad i affärer och nöjen, medan Gud är beredd att utgjuta sin vrede öfver sin lags öfverträdare.VF 104.4

    Emedan vår förbarmande Aterlösare förutsåg de faror, för hvilka hans efterföljare i denna tid skulle blifva utsatta, gaf han dem en särskild varning: »Men hafven akt på eder själfva, att icke till äfventyrs edra hjärtan varda förtyngda af svalg och dryckenskap och detta lefvernes bekymmer, så att den dagen kommer eder plötsligt uppå; ty såsom en snara skall han komma öfver alla, som bo på hela jordens yta. Vaken fördenskull alltid och bedjen, att I mån aktas värdiga att undfly allt detta, som skall komma, och att ställas inför Människosonen.» Om kyrkan slår in på samma väg som världen, så kommer den att dela samma öde. Men då hon mottagit större ljus, skall hennes straff också blifva större än de obotfärdigas.VF 104.5

    Vi såsom ett folk bekänna oss äga mer sanning än något annat folk på jorden. Fördenskull borde vårt lif och vår karaktär vara i öfverensstämmelse med en sådan tro. Den dag är nära för handen, då de rättfärdiga likt kostbara kärfvar skola bindas i knippen för den himmelska ladan, medan de gudlösa skola hopsamlas likt ogräs för den sista stora dagens eld. Men hvete och ogräs växa tillsamman intill skördetiden. Under förrättandet af sina dagliga plikter föras intill änden de rättfärdiga i beröring med de gudlösa. Ljusets barn äro förströdda bland mörkrets barn, på det att skillnaden må kunna ses af alla. Guds barn äro till för att förkunna hans dygder, som kallat dem från mörker till sitt underbara ljus. Den i deras hjärtan glödande, gudomliga kärleken och den i deras lif sig uppenbarande harmonien med Kristus skall vara som en flyktig blick in i himmelen, gifven åt världsmänniskorna, för att de skola kunna se och uppskatta dess företräde, Lika själar finna hvarandra. De, som druckit ur samma källa af välsignelse, sluta sig närmare tillsamman. De troende sluta sig till hvarandra genom den i deras hjärtan boende sanningen, och detta bringar välsignelse och lycksalighet. Sålunda uppfylles Kristi bud, att hans lärjungar måtte vara ett, såsom han är ett med sin Fader. Efter denna enhet måste hvarje i sanning omvändt hjärta sträfva. Bland de gudlösa däremot skall härska en bedräglig harmoni, som endast delvis döljer en oupphörlig missklang. I sitt motstånd mot Guds vilja och sanning äro de eniga, medan de i hvarje annan punkt äro uppfyllda af hat, tvedräkt, afund och dödlig missämja. Den äkta och den oäkta metallen äro nu så blandade med hvarandra, att endast den oändlige Gudens skarpsinniga öga med säkerhet kan skilja mellan dem. Men sanning och helighet utöfva en tilldragningskraft på den äkta metallen, medan de stöta ifrån sig den falska och oädla.VF 105.1

    »Herrens stora dag är nära, den är nära och mycket skyndsamt för handen»’ men hvar se vi den sanna adventandan? Hvem bereder sig att bestå i den frestelsestund, som just förestår oss? Det folk, åt hvilket Gud anförtrott de heliga, allvarliga och pröfvande sanningarna för denna tid, sofver på sin post. Det säger genom sina handlingar: Jag har sanningen’ »jag är rik och har öfverflöd och behöfver intet»’ medan det trogna vittnet säger: Du »vet icke, att du är den eländige och jämmerlige och fattige och blinde och nakne». Med hvilken trohet teckna icke dessa ord församlingens närvarande tillstånd: Du»vet icke’ att du är den eländige och jämmerlige och fattige och blinde och nakne». Guds tjänare bringa varningsbudskap, ingifna af den Helige Ande, karaktärsfel påvisas för de felande, men de säga: »Detta passar icke in på mig. Jag mottager icke det budskap du bringar. Jag gör det bästa jag kan. Jag tror sanningen.»VF 106.1

    Den onde tjänaren, som sade i sitt hjärta: »Min herre dröjer», bekände sig vänta Kristus. Han var en »tjänare»’ till det yttre helgad åt Guds tjänst, medan han i hjärtat tillhörde satan i likhet med bespottarna. Han förnekar icke offentligt gudstjänsten, men i sitt lefverne uppenbarar han hjärtats känslor — att Herrens ankomst dröjer. Själfsäkerhet gör honom sorglös för evighetens intressen. Han antager världens grundsatser och rättar sig efter dennas vanor och handlingar. Själfviskhet, världsligt högmod och äregirighet behärska honom. Af fruktan att hans bröder skulle kunna stå högre än han själf börjar han att nedsätta deras bemödanden och anfalla deras bevekelsegrunder. På detta sätt slår han sina medtjänare. I samma mån, som han aflägsnar sig från Guds folk, förenar han sig alltmera med de gudlösa. Man finner honom ätande och drickande med de druckna. Han är nära förbunden med de världsligt sinnade och delar deras åsikter. Sålunda invaggas han i köttslig säkerhet och dukar under för vårdslöshet, likgiltighet och tröghet.VF 107.1

    Det onda började med försummandet af vaka och stilla bön, därefter kom försumlighet i andra religiösa plikter, och så öppnades vägen för alla följande synder. Hvarje kristen bestormas af världens lockelser, den köttsliga naturens högljudda fordringar och satans omedelbara frestelser. Ingen är säker. Hvilken vår erfarenhet än må vara och huru högt vi än må stå, hafva vi alltid af nöden att beständigt vaka och bedja. Vi måste dagligen ledas af Guds Ande, eljes behärskar satan oss.VF 107.2

    De lärdomar Jesus gaf sina lärjungar blefvo gifna till hans efterföljares bästa under alla tider. Då han säger: »Hafven akt på eder själfva»’ så hade han dem i ögonsikte, som lefde nära ändens tid. Enhvar borde göra till sin personliga uppgift att i hjärtat vårda den Helige Andes kostliga nådegåfvor. Satan arbetar med ofelbar uthållighet och med yttersta energi på att under sitt banér inregistrera dem, som bekänna sig vara Kristi efterföljare. Han arbetar med »allt orättfärdighetens bedrägeri bland dem, som varda förtappade». Men satan är icke den ende arbetare, genom hvilken mörkrets rike befordras. Hvar och en, som uppfordrar till synd, är en förförare. Hvar och en, som efterhärmar den store bedragaren, blir hans hjälpare. Hvar och en, som genom sitt inflytande understöder ett ondt värk, förrättar slaftjänst åt satan. Handlingar uppenbara grundsatser och bevekelsegrunder. Frukterna hos många, som mena sig vara plantor i Herrens vingård, utvisa, att de endast äro törnen och tistlar. En hel församling må godkänna det orätta handlingssättet hos några af sina medlemmar, men detta bifall gör ingalunda det orätta till rätt. Det kan icke frambringa drufvor på törne.VF 108.1

    Många af dem, som bekänna sig tro på den närvarande sanningen, skulle, om de förstode sin rätta ställning, förtvifla om Guds barmhärtighet. De hafva begagnat allt sitt inflytande mot sanningen, mot varningens röst, mot folket. De hafva gjort satans värk. Många hafva blifvit så förbländade genom hans bedrägerier, att de aldrig mera blifva fria. Genom ett dylikt tillstånd af återfall måste ovillkorligen många själar gå förlorade. Församlingen har erhållit varning på varning; Guds folks plikter och faror hafva tydligt blifvit påvisade. Men det världsliga elementet har visat sig vara dem för starkt. Vanor, bruk och rådande mod, som afvända själarna från Gud, hafva slagit rot sedan åratal, medan den Helige Andes varningar och böner föraktas, till dess slutligen dessa personer i sina egna ögon tycka sig vandra rätta vägar och knappast mera lyssna till Andens röst. Ingen människa förmår att säga, hur långt hon kan gå i synder, sedan hon först öfverlämnat sig åt den store förförarens makt. Satan for in i Judas Iskariot och förmådde honom att förråda sin Herre. Satan förledde Ananias och Safira att ljuga för den Helige Ande. Den, som icke fullkomligt helgat sig åt Gud, kan blifva förledd att utföra satans värk, medan han ännu smickrar sig själf med att stå i Herrens tjänst.VF 109.1

    Syskon, min bön till eder är: »Försöken eder själfva, om I ären i tron. Pröfven eder själfva.» För att bibehålla den kristliga kärleken varm och ren fordras en beständig tillgång af Kristi nåd. Hafven I användt hvarje medel till att göra eder kärlek mer och mer rik, så att I mån pröfva hvad som är det bästa och mån blifva uppfyllda med rättfärdighetens frukter, som äro genom Jesus Kristus till Guds ära och pris? Många, som skulle stå fast för rättfärdighet och tro, hafva visat svaghet och obeslutsamhet, hvilket uppmuntrat satan till angrepp. Den, som icke tillväxer i nåden och sträfvar efter att ernå den högsta ståndpunkt i gudomlig fullkomlighet, blir säkerligen öfvervunnen. Denna världen är för den kristne ett främlingsoch fiendeland. Om han icke ikläder sig den gudomliga rustningen till sitt försvar och bär Andens svärd, så blifver han ett rof för mörkrets makter. Enhvars tro skall blifva satt på prof. Alla skola vi pröfvas, liksom guldet pröfvas i eld.VF 109.2

    Församlingen är sammansatt af ofullkomliga, felande män och kvinnor, som äro i oupphörligt behof af kärlek och öfverseende. Men under lång tid har allmän ljumhet varit rådande; en världslig ande har kommit in i församlingen, förorsakande afvoghet, tadelsjuka, ondska, elakhet, tvist och orättfärdighet. Om personer, som äro ohelgade till hjärta och lefverne, ville predika mindre och använda mera tid till att ödmjuka sina själar inför Gud, så vore att hoppas, att Herren skulle visa sig till eder hjälp och hela edra öfverträdelser. Många af predikningarna i sista tiden uppamma falsk säkerhet. Viktiga intressen i Guds värk kunna icke visligen förvaltas af sådana, som hafva så ringa värklig förbindelse med Gud, som många af våra predikanter hafva haft. Att anförtro värket åt sådana män är alldeles detsamma, som om man åt barn öfverlämnade ledningen af stora skepp på hafvet. De, som sakna den himmelska visheten, Guds lefvande kraft, äro icke lämpliga att föra evangelii skepp genom isbärg och stormar. Församlingen genomgår allvarliga strider, men under dessa faror vilja många anförtro henne i sådana händer, som med säkerhet skulle leda henne till skeppsbrott. Vi behöfva nu en lots ombord, ty vi nalkas kusten. Vi borde såsom ett folk vara världens ljus. Men huru många äro icke fåvitska jungfrur, som sakna olja i sina kärl jämte lamporna. Må all nåds Gud, öfverflödande af barmhärtighet, rik på förlåtelse, hjälpa och välsigna oss, så att vi icke må förgås med de onda!VF 110.1

    I denna kampens och pröfningens tid behöfva vi allt det stöd och den tröst vi kunna hämta ur rättfärdiga grundsatser, ur en bestämd religiös öfvertygelse, ur försäkringarna om Kristi kärlek och ur en rik erfarenhet i gudomliga ting. Endast genom beständig tillväxt i nåden skola vi uppnå det fullständiga åldersmåttet för män och kvinnor i Kristus Jesus. O, hvad kan jag säga för att öppna blinda ögon, för att upplysa det andliga förståndet! Synden måste korsfästas. En fullständig, moralisk förnyelse måste åvägabringas genom den Helige Ande. Vi måste hafva Guds kärlek jämte en beständigt lefvande tro. Detta är guldet, pröfvadt i eld. Vi kunna vinna det endast genom Kristus. Hvarje uppriktig och allvarlig sökare skall blifva delägare af den gudomliga naturen. Hans själ skall blifva uppfylld af en stark längtan att lära känna fullheten af den kärlek, som öfvergår allt förstånd. Och när han skrider framåt i gudomligt lif, skall han bättre blifva i stånd att fatta Guds ords upplyftande och förädlande sanningar, till dess han därigenom förvandlas och iståndsättes att likna sin Aterlösare.VF 111.1

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents