Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Vittnesbörd För Församlingen, vol. 1

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "undefined".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Innehåll.

    Förord.

    Bland alla skildringar af den oändlige Guden är ingen kraftigare, innehållsrikare och mera betecknande än aposteln Johannes’ utsago: »Gud är kärlek.» Denna den härligaste af alla egenskaper framträder öfverallt och allestädes i den underbara återlösningsplanen. Tack vare denna oändliga kärlek var intet offer honom för stort, ingen möda för tung, intet försök för svårt, ingen gåfva för dyrbar för att återhjälpa det fallna människosläktet till rätta. Han, som för vår skull icke skonat sin egen Son, vill också skänka oss allt annat med honom. Men förutom det dyra Gudslammet är ingen gåfva så dyrbar, så behöflig och så hälsosam för Guds barn som den Helige Andes gåfva. Denna Ande, som redan vid skapelsen sväfvade öfver det dystra vattnet och genom »ordet» frambragte ljus, form och lif och som äfven inpräglade Guds afbild på människan, har sedan syndafallet ingalunda förminskat sin värksamhet, utan tvärtom oändligt stegrat och utvidgat den. Han icke endast bestraffade männniskorna för deras synders skull (1 Mos. 6: 3), utan äfven smorde sina utvaldas andliga syn och gjorde dem till siare om den kommande frälsningen (1 Sam. 9: 9). Han vittnade förut »om Kristi lidanden och härligheten därefter» (1 Pet. 1: 11). »Drifna af den Helige Ande»’ hafva helige Guds män talat om tillkommande ting (2 Pet. 1: 21). Genom honom profeterade redan Enok om Kristi tillkommelse till dom (Jud. 14). Upplyst af honom, såg Abraham Kristi dag och fröjdade sig, ja, han såg staden därofvan, »som har grundvalar, hvilkens byggmästare och skapare Gud är» (Joh. 8:56; Ebr. 11: 10). Dessa Guds män icke blott sågo löftena »fjärran ifrån» (Ebr. 11: 13), utan för dem uppenbarades äfven Guds folks hemliga synder och de gudomliga straffdomar, som på grund häraf hotade dem (Jer. 25; Hes. 8; Es. 7). Israels fäder motstodo alltid den Helige Ande, förföljde sina profeter och dödade dem, som förutsade den Rättfärdiges tillkommelse (Apg. 7: 51, 52). Denne Guds Ande icke endast smorde Johannes ända från moderlifvet såsom Kristi förelöpare, utan han hvilade äfven i hela sin kraft och fullhet öfver den, om hvilken redan Moses sade till Israel: »En profet . . ., som är mig lik, skall Herren, din Gud, uppväcka åt dig, honom skolen I höra» (5 Mos. 18:15). Men barnen handlade ännu sämre än deras fäder, förkastade profeten och korsfäste sin Frälsare. Jerusalems förstöring och det naturliga Israels förskingrande betyga ända intill närvarande dag sannfärdigheten af de gudomliga förutsägelserna.VF 1.1

    Men innan Frälsaren lämnade de sina, lofvade han sända dem såsom den kostbaraste gåfva sin underbare »Hugsvalare»’ hvars ankomst blifvit välsignelserikare för församlingen, än om Jesus själf förblifvit hos den i köttet (Joh. 16:5—14). Genom honom är han hos dem »alla dagar intill världens ände» (Matt. 28: 20). Och då han uppfor i höjden, gaf han människorna gåfvor, äfven den utlofvade Helige Ande, Dessa gåfvor uppenbara sig i apostlarnas, profeternas och evangelisternas ämbeten, genom hvilka de heliga skola fullkomnas »till ämbetets värk, till Kristi kropps uppbyggelse, till dess vi alla hinna till enheten i tron och i Guds Sons kunskap» (Ef. 4: 7—14). Därtill hör också i första rummet profetämbetet eller profetians gåfva. Denna länder församlingen till synnerlig välsignelse, emedan den icke endast smörjer medlemmarnas andliga syn, så att de i rätt tid kunna fatta det förutsagda, utan äfven emedan den genom uppenbarandet och bestraffandet af synder förbättrar och fullkomnar Guds församlings lära och vandel (se 1 Kor. 14:de kap.).VF 2.1

    Den apostoliska församlingen, som icke led brist på någon gåfva (1 Kor. 1:6, 7), ägde äfven profetians gåfva. Paulus och Agabus voro profeter, och Filippi fyra döttrar profeterade (Apg. 11:27, 28; 13:1; 21: 9, 10). Men med försvinnandet af den Helige Ande förlorade församlingen också denna gåfva, och folket blef fördenskull »tygellöst» (Ords. 29:18). Det förutsagda affallet inträffade och därmed äfven förändringen af Guds tid och lag, och från den tiden upphörde också tron på den Helige Andes gåfvor, särskildt profetians gåfva. Dock har Gud utlofvat ett serlarägn för församlingen på ändens tid. Innan Herrens stora och förskräckliga dag kommer, skall Herren utgjuta sin Ande, och »edra söner och edra döttrar skola profetera». Både öfver »tjänare och tjänarinnor» skall han i de dagarna utgjuta sin Ande (se Joel 2:dra kap.). Därigenom skall det profetiska ordet fullständigt upplåtas, »stort förstånd» finnas däri, remnan i Guds lag åter igenfyllas och genom förkunnandet af det trefaldiga budskapet i Upp. 14:de kap. ett folk församlas, om hvilket med rätta kan sägas: »Här är de heligas tålamod, hvilka hålla Guds bud och Jesu tro.»VF 3.1

    Att denna kvarlefva af Guds församling på ändens tid skall hafva profetians ande såsom särskildt kännetecken framgår ur jämförelsen af Upp. 12: 17 med Upp. 19: 10. Denna kvarlefva icke endast håller Guds bud, utan har äfven »Jesu Kristi vittnesbörd», »ty Jesu vittnesbörd är profetians ande». Och Gud vare lof, han har också i sin kärlek längesedan upp fyllt detta löfte. I närmaste förbindelse med det trefaldiga budskap, som redan tränger genom alla land och församlar ett folk, som håller Guds bud och har Jesu tro, står också profetians gåfva såsom Jesu vittnesbörd om, att detta är hans folk och hans värk. Den har ända från början af detta budskap intill närvarande tid uppenbarat en helande och förbättrande kraft; den har skapat ett i tro förenadt folk öfver hela jorden. Den intager ingalunda den heliga skrifts plats, den upphöjer bibeln såsom den enda trosregeln, för människorna djupare in i denna och förmanar dem att vända sig bort från mänskliga värktyg och allenast blicka upp till Jesus såsom vår tros begynnare och fullkomnare. Dess bästa bevis är dess eget innehåll, dess enda pröfvosten bibeln och dess gudomliga frukt en enig församling, som vandrar i Guds bud och Jesu tro och som bereder sig för hans snara tillkommelse.VF 3.2

    Men där det sanna framträder, där fattas icke heller länge förfalskning; där Gud värkar, där är också satan i värksamhet; där profetians sanne ande uppenbarar sig, allenast sökande Guds ära och församlingens upplysning och förbättring, där följer äfven den falske, som söker sin egen ära och personliga fördelar. »Pröfven allt och behållen det goda» (1 Tess. 5: 21). Vi äro Gud af hjärtat tacksamma, att den »profetians gåfva», som uppenbarar sig bland oss, efter femtioårig noggrann pröfning visat sig vara gudomlig och att vi med denna bok kunna göra våra svenska trossyskon bekanta med några af vittnesbörden.VF 4.1

    »Utsläcken icke Anden; förakten icke profetior.» »Tron på Herren, eder Gud, så varden I trygge, och tron på hans profeter, så sker eder lycka!» (2 Krön.20: 20).VF 4.2

    L. R. Conradi.VF 4.3

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents