“Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras barmhärtighet.”
Det mänskliga hjärtat är av naturen kallt och mörkt och kärlekslöst. Då någon uppenbarar en barmhärtig och förlåtande anda, gör han det ej av sig själv, utan emedan hans hjärta blivit berört av Guds Andes inflytelse. “Vi älska, därför att han först har älskat oss” (1 Joh. 4: 19).JBS 34.1
Gud är själv all nåds källa. Han är “en Gud, barmhärtig och nådig” (2 Mos. 34: 6). Han handlar icke med oss efter vår förtjänst. Han frågar ej efter, om vi äro värdiga att mottaga hans kärlek, utan han utgjuter över oss sin kärleks rikedom för att göra oss värdiga. Han är ej hämndgirig. Han söker ej att straffa, utan att återlösa. Även då han i sin gudomliga ledning visar stränghet, gör han det endast för att draga irrande själar in på den rätta vägen. Han längtar att få lindra nöd och lidande, att gjuta sin helande balsam i sargade hjärtan. Det är sant, att Gud “ingalunda låter någon bliva ostraffad” (2 Mos. 34:7), men han önskar på samma gång borttaga syndaskulden.JBS 34.2
De barmhärtiga äro “delaktiga av gudomlig natur”, och hos dem finner Guds förbarmande kärlek sitt uttryck. Alla, vilkas hjärtan klappa i samklang med den oändliga kärlekens hjärta, söka att frälsa, icke att fördöma. Kristus i hjärtat utgör en aldrig sinande källa. Där han bor, där överflöda kärlek och barmhärtighet.JBS 35.1
Då de olyckliga offer, som äro förvillade och frestade samt försänkta i synd och elände, ropa om hjälp, frågar ej den kristne, om de äro värdiga eller ej, utan han frågar: “Hur kan jag bliva dem till välsignelse?” Hos den eländigaste, den djupast sjunkne, ser han en människosjäl, för vilkens frälsning Jesus har dött och för vilkens räddning Gud har åt sina barn överlåtit försoningens ämbete.JBS 35.2
Barmhärtiga äro de, som visa medlidsamhet mot de fattiga, lidande och förtryckta. Job säger: “Ty jag räddade den betryckte, som ropade, och den fader- löse, den som ingen hjälpare hade. Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel. I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel. Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte” (Job 29: 12—16).JBS 35.3
För många är livet en smärtsam kamp. De känna sina svagheter, de äro olyckliga och sakna tro samt tycka, att de ha ej något att vara tacksamma för. Ett vänligt ord, en deltagande blick, ett bevis på erkänsla skulle för mången kämpande ensling vara som en svalkande dryck för en törstig själ. Ett ord av sympati, ett bevis på vänskap skulle lätta mångens börda, som trycker tungt på trötta skuldror. Och varje ord eller gärning, som härflyter från oegennyttig välvilja, är ett uttryck av Kristi kärlek till förlorade människor.JBS 35.4
De barmhärtiga “skall vederfaras barmhärtighet”. “Sorg i en mans hjärta trycker det ned, men ett vänligt ord skaffar det glädje” (Ords. 12: 25). För den barmhärtige finnes en ljuv frid och en salig tillfredsställelse i ett liv av självförgäten tjänst för andras välfärd. Den helige Ande, som bor i själen och finner sitt uttryck i det dagliga livet, skall försmälta hjärtan och i dem väcka känslor av sympati och ömhet. Du tar skörda, vad du sår. “Säll är den, som låter sig vårda om den arme . . . Herren skall bevara honom och behålla honom vid liv, han skall prisas säll i landet. Icke skall du överlämna honom åt hans fienders vilja! Herren skall på sjukbädden stå honom bi; vid hans krankhet förvandlar du alldeles hans läger” (Ps. 41: 2—4).JBS 36.1
Den som uppoffrar sitt liv åt Gud för att tjäna hans barn, är förenad med honom, som förfogar över världsalltets alla resurser. Hans liv är sammanlänkat med Guds genom eviga och oföränderliga löften. Herren skall ej övergiva honom i nödens och lidandets stund. “Så skall ock min Gud, efter sin rikedom, i fullt mått och på ett härligt sätt i Kristus Jesus giva eder allt vad I behöven” (Fil. 4:19). Och i den sista stora nöden skola de barmhärtiga finna sin tillflykt i den medlidsamme Frälsarens barmhärtighet och få ingång i de eviga boningarna.JBS 36.2