“Fader vår som är i himmelen.”

Jesus lär oss att kalla hans Fader för vår Fader. Han skämmes icke att kalla oss bröder (Hebr. 2: 11). Så beredvillig, så angelägen är Frälsaren att välkomna oss som medlemmar av den himmelska familjen, att han i de allra första ord, vi skola använda, då vi nalkas Gud, inlagt en försäkran om vår släktskap med Gud — “Fadér vår”.JBS 126.3

Här uttryckes alltså den underbara sanningen, så full av uppmuntran och tröst, att Gud älskar oss, såsom han älskar sin Son. Detta är ock vad Jesus sade i sin sista bön för sina lärjungar: “Du har älskat dem, såsom du har älskat mig” (Joh. 17: 23).JBS 127.1

Den värld, som satan gjort anspråk på och härskat över med tyrannisk grymhet, har Guds Son omslutit med sina kärleksarmar och åter förenat med Jehovas tron. Keruber och serafer och en otalig skara av väsenden, som bebo världar, vilka icke fallit, uppstämde lovsånger till Gud och Lammet, då denna seger blev avgjord. De fröjdade sig över att frälsningens väg blivit öppnad för det fallna släktet och att jorden skulle bliva återlöst från syndens förbannelse. Hur mycket större orsak att glädjas och fröjdas ha då ej de, som blivit återlösta med en sådan underbar kärlek!JBS 127.2

Hur kunna vi någonsin vara tvivlande och vacklande och känna oss såsom faderlösa! Det var för lagens överträdare, som Jesus iklädde sig den mänskliga naturen. Han blev lik oss, på det att vi måtte ha evig frid och ro. Vi ha en försvarare i himlarna, och envar, som mottager honom såsom sin personlige Frälsare, lämnas icke att faderlös bära sin egen tunga syndabörda.JBS 127.3

“Mina älskade, vi äro nu Guds barn.” “Men äro vi barn, så äro vi ock arvingar, nämligen Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi eljest lida med honom, för att också med honom bliva förhärligade.” “Och vad vi skola bliva, det är ännu icke uppenbart. Men det veta vi, att när han en gång uppenbaras, skola vi bliva honom lika; ty då skola vi få se honom, sådan han är” (1 Joh. 3:2; Rom. 8: 17).JBS 127.4

Det allra första steget, i det vi nalkas Gud, är att vi tro på “den kärlek, som Gud har i oss” (1 Joh. 4: 16). Ty det är hans kärlek, som drager oss till honom.JBS 128.1

Guds kärlek i hjärtat fördriver själviskheten. Då vi kalla Gud vår Fader, erkänna vi, att alla hans barn äro våra bröder. Vi äro alla medlemmar av en och samma familj. I våra böner skulle vi innefatta såväl vår nästa som oss själva. Ingen beder rätt, som söker välsignelse endast för sig själv.JBS 128.2

Den evige Guden, sade Jesus, har skänkt oss den dyrbara förmånen att nalkas honom under namnet Fader. Vi böra söka fatta allt, vad detta innebär. Aldrig har en jordisk fader förmanat sitt vilsekomna barn med en så innerlig kärlek, som den vår Skapare visar mot den syndare, han söker föra till bättring. Ingen människa har någonsin följt en irrande själ med så ömma inbjudningar och förmaningar till bättring. Gud är närvarande i varje hem, han hör varje ord, som talas, han lyssnar till varje bön, som uppsändes, han känner varje sorg och missräkning, som vi drabbas av här i livet, och han giver akt på hur vi bemöta fader, moder, syster, vän och granne. Han drager försorg om oss, och hans nåd är ständigt ny över oss för att fylla våra behov.JBS 128.3

Men om vi kalla Gud vår Fader, så erkänna vi, att vi äro hans barn, som skola ledas av hans visdom och vara honom lydiga i allt, ty vi veta, att han älskar oss med en oföränderlig kärlek. Vi böra då ock vara nöjda med den levnadsbana, han utstakar för oss. Såsom Guds barn böra vi akta hans ära, hans karaktär, hans familj, hans verk såsom det högsta av allt. Med glädje erkänna och hedra vi då vår släktskap med honom och med varje medlem av hans familj.JBS 129.1

“Som är i himmelen.” Han. till vilken Kristus hänvisar oss såsom vår Fader, “är ju i himmelen; han kan göra allt, vad han vill”. Vi kunna tryggt lita på hans omsorg, sägande: “När fruktan kommer över mig, sätter jag min förtröstan på dig” (Ps. 115: 3; 56: 4).JBS 129.2