“Och när i bedjen, skolen I icke vara såsom skrymtarna.”

Fariséerna hade bestämda tider för bön. Då de voro ute vid dessa tider, stannade de, varhelst de än råkade befinna sig, på gatan eller på torget, kanske mitt ibland en stor folksamling, och uppläste högt sina böneformulär. Sådana böner, som upprepades blott för självupphöjelse, bestraffade Jesus på det strängaste. Han ogillade dock icke offentlig bön, ty själv bad han tillsammans med sina lärjungar och även inför folket. Men han lärde, att enskilda böner icke skola offentliggöras. Våra enskilda böner skola icke höras av någon annan än den Gud, som hör och besvarar bön. Inga nyfikna öron skola lyssna till sådana böner.JBS 104.1

“Nej, när du vill bedja, gå då in i din kammare.” Du bör hava ett enskilt rum eller en enskild plats, där du i stilla ensamhet kan upplyfta ditt hjärta till Gud i bön. Jesus hade särskilda platser, dit han gick för att bedja. Även vi böra hava dylika platser. Vi behöva ofta gå avsides för oss själva, där vi kunna vara allena med Gud.JBS 104.2

“Bed till din Fader i det fördolda.” I Jesu namn kunna vi komma inför Gud med barnslig enfald och förtröstan. Vi behöva ingen människa som medlare mellan oss och Gud. Genom Jesus kunna vi öppna våra hjärtan inför Gud, han, som känner oss och älskar oss.JBS 104.3

I det fördolda, där intet öga utom Guds kan se oss, intet öra utom hans höra oss, kunna vi göra våra mest dolda önskningar och begär kunniga för vår kärleksrike himmelske Fader. Och under den i själen härskande stillheten skall hans röst, som aldrig vänt sitt öra bort från behövande människors rop, tala till våra hjärtan.JBS 104.4

“Herren är nåderik och barmhärtig” (Jak. 5: 11). Med outtröttlig kärlek väntar han få höra de vilse-farandes bekännelse och att benåda dem. Liksom modern väntar se sitt älskade barn uttrycka sin tacksamhet för bevisad kärlek, så väntar Gud, att vi skola tacksamt erkänna hans nåd och godhet mot oss. Han önskar vi skola förstå, vilket djupt deltagande han har med oss. I våra prövningar möter han oss med sitt deltagande, i vår sorg med sin kärlek, i vår krankhet med sin läkedom, i vår svaghet med sin styrka, i vår fattigdom med sin rikedom. Aldrig har någon, som kommit till honom, blivit besviken. “De som skåda upp till honom, stråla av fröjd” (Ps. 34: 6).JBS 105.1

De som nalkas Gud i det fördolda, omtala för honom sina behov och bedja honom om hjälp, skola ej bliva missräknade. “Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.” Då vi dagligen umgås med Kristus, erfara vi, att vi äro omgivna av den fördolda världens krafter, och genom att se på Kristus, skola vi bliva förvandlade till likhet med hans avbild. Vår karaktär blir sålunda förvandlad och passandegjord för det himmelska riket. En säker följd av vårt umgänge med Gud skall bliva mera kärlek, renhet och nitälskan för det goda samt ett tilltagande allvar i våra böner. Att vi mottaga gudomlig undervisning skall visa sig i ett verksamt, flitigt liv.JBS 105.2

Den själ, som genom allvarlig bön söker hjälp och kraft hos Gud, har ädla begär, klar uppfattning av det, som är sant och rätt, samt höga syftemål, och hon erfar en oupphörlig hunger och törst efter rättfärdighet. Genom att ständigt stå i förbindelse med Gud skola vi i vårt umgänge med andra bliva i stånd att göra dem delaktiga av den frid och ro, som härska i våra egna hjärtan. De krafter, som fordras för böneumgänge med Gud, tillika med en allvarlig strävan att utveckla omtanke och försiktighet, bereda oss för uppfyllandet av våra dagliga plikter och bidraga till att under alla omständigheter bevara sinnesron.JBS 105.3

Då vi nalkas Gud, lägger han ord på våra läppar — ord, med vilka vi kunna prisa honom. Han skall lära oss att i likhet med änglarna lova och prisa honom såsom vår himmelske Fader. Varje handling i vårt liv skall uppenbara Kristi kärlek. Yttre svårigheter kunna icke inverka på det liv, som kontrolleras av tron på Guds Son.JBS 106.1