Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Jesu bergspredikan

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First

    Kapitel 3—Lagens andlighet

    “I skolen icke mena, att jag kommit för att upphäva lagen ... utan för att fullborda.”

    Det var Kristus, som under åskdunder och blixtar förkunnade lagen från Sinai berg. Såsom en förtärande eld vilade Guds härlighet över bergets topp, och hela berget skälvde, då Herren steg ned därpå. Israels skaror lågo på marken vid foten av berget och lyssnade med häpnad och förskräckelse till lagens heliga bud.JBS 61.1

    Vilken motsats var icke detta skådespel till det, varunder vår Frälsare höll sin predikan på berget! Under sommarens ljusa himmel och medan ej ett ljud, utom fåglarnas kvitter, störde den rådande stillheten, utvecklade Jesus sitt rikes grundsatser för det församlade folket. Och han, som nu med sådana kärleksfulla ord talade till folket, förklarade för dem samma lags grundsatser, som hade förkunnats från Sinai berg.JBS 61.2

    Då lagen förkunnades från Sinai, behövde israeliterna, som under sin träldom i Egypten avfallit djupt från Gud, få intryck av hans makt och majestät. Dock uppenbarade han sig på samma gång för dem såsom kärlekens Gud.JBS 61.3

    “Herren kom från Sinai, och från Seir gick hans sken upp för dem; han kom fram i glans från berget Paran, ut ur hopen av mång tusen heliga; på hans högra sida brann i eld en lag för dem. Ja, han vårdar sig om folken; folkets heliga äro alla under din hand. De ligga vid din fot, de hämta upp av dina ord” (5 Mos. 33: 2, 3).JBS 62.1

    Det var för Moses Gud uppenbarade den härlighet, som beskrives i dessa underbara ord, vilka under alla flydda tidsåldrar varit en så dyrbar skatt: “Herren gick förbi honom, där han stod, och utropade: Herren, Herren! — en Gud, barmhärtig och nådig, lång-modig och stor i mildhet och trofasthet, som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärning och överträdelse och synd” (2 Mos. 34: 6,7).JBS 62.2

    Den lag, som gavs på Sinai berg, var ett tillkännagivande av kärlekens principer, en uppenbarelse av himmel ens lag för jordens invånare. Lagen gavs genom en medlares hand och kungjordes av honom, genom vilkens inflytelse människornas hjärtan kunde bringas i harmoni med dess principer. Gud uppenbarade lagens ändamål, då han sade till Israel: “I skolen vara mig ett heligt folk” (2 Mos. 22: 31).JBS 62.3

    Men israeliterna hade icke fattat lagens andliga natur, och allt för ofta var deras förmenta lydnad för densamma blott ett yttre iakttagande av former och ceremonier och icke en hjärtats underdånighet för kärlekens herravälde. I det Jesus genom sin karaktär och sina handlingar framställde för människorna sin himmelske Faders heliga och kärleksfulla egenskaper samt i motsats därtill framhöll den blotta yttre lydnadens värdelöshet, kunde de judiska ledarna icke mottaga eller förstå hans ord. De tyckte, att han förringade lagens fordringar. Och då han för dem framhöll just de sanningar, som utgjorde själva kärnan i deras gudstjänst, sågo de endast på det yttre och beskyllde honom för att vilja omstörta deras gudstjänst.JBS 62.4

    Ehuru Jesus talade lugnt, åtföljdes dock hans ord av ett allvar och en kraft, som djupt berörde åhörarnas hjärtan. De väntade förgäves få höra honom upprepa rabbinernas döda traditioner, och de häpnade över hans lära, “ty han lärde dem såsom en, som har makt, och icke såsom deras skriftlärde”. Fariséerna lade märke till den stora skillnaden mellan deras eget och Kristi sätt att undervisa. De sågo, att sanningens majestät, skönhet och renhet tillika med dess djupgående och milda inflytelse gjorde ett djupt intryck på mångas sinnen, och de fruktade, att om Jesus tilläts fortsätta sin verksamhet, skulle han draga folket bort från dem. Därför bevakade de honom med outtröttlig fiendskap i hopp om att finna någon orsak att anklaga honom inför Sanhedrin (Stora rådet) och på så sätt bringa honom om livet.JBS 63.1

    Då Jesus predikade på berget, bevakades han noga av spejare, och under det han utvecklade rättfärdighetens principer, viskade fariséerna här och där bland folkskaran, att hans lära var i strid med de bud, som Gud hade kungjort från Sinai. Han sade intet, som var ägnat att undergräva deras tro på den religion, som de fått genom Moses, ty varje stråle av gudomligt ljus, som Israels store ledare hade meddelat folket, kom från Kristus själv. Många sade i sina hjärtan, att Jesus kommit för att avskaffa lagen. Men i ord, som ej kunde missförstås, uppenbarade han sin ståndpunkt med hänsyn till Guds lag. “I skolen icke mena”, sade han, “att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna.”JBS 63.2

    Människans Skapare förklarar här själv, att det icke var hans avsikt att avskaffa lagen. Allting i naturen, från det lilla dammkornet, som visar sig i solstrålen, till de stora världar, som kretsa i himlarymderna, står under bestämda lagar. Och den naturliga världens ordning och harmoni bero på lydnad för dessa lagar.JBS 64.1

    Likaså finnes det även stora rättfärdighetsprinciper, som kontrollera alla förnuftiga väsens liv, och världsalltets välfärd beror på överensstämmelsen med dessa principer. Guds lag existerade, innan denna jord blev skapad. Änglar rätta sig efter dess grundsatser, och människorna måste lyda dess gudomliga bud för att bibehålla harmonien mellan himmelen och jorden. Kristus uppenbarade lagens principer för Adam i Eden, “medan morgonstjärnorna tillsammans jublade och alla Guds söner höjde glädjerop” (Job 38: 7).JBS 64.2

    Kristi mission på jorden var icke att upplösa lagen, utan att genom sin nåd föra människan tillbaka till lydnad för dess bud.JBS 64.3

    Den älskade lärjungen, som lyssnade till Jesu ord på berget, skrev lång tid därefter under den helige Andes ingivelse om lagens evigt bindande krav och sade, att “synd är överträdelse av lagen”, och att “var och en som gör synd, han överträder ock lagen” (1 Joh. 3:4). Han säger också, att den lag han åsyftar, är “ett gammalt bud, som I haven haft från begynnelsen” (1 Joh. 2:7). Aposteln talar nämligen här om den lag, som existerade i begynnelsen, då världen skapades, och som sedan upprepades på berget Sinai.JBS 64.4

    Jesus säger vidare om lagen: “I skolen icke mena, att jag har kommit för att uphäva lagen ... utan för att fullborda.” Han brukar här ordet “fullborda” i samma bemärkelse, som då han till Johannes döparen talade om att “uppfylla all rättfärdighet” (Matt. 3 :15), d. ä. att uppfylla måttet av lagens fordringar, att giva ett exempel på fullkomlig överensstämmelse med Guds vilja.JBS 65.1

    Genom sin mission i världen lät Kristus sin lag komma till “makt och ära” (Jes. 42: 21). Han uppenbarade lagens andliga beskaffenhet, framställde dess omfattande och djupa grundsatser och tydliggjorde dess evigt bindande krav.JBS 65.2

    Kristi karaktärs gudomliga skönhet finner blott en dunkel återspegling hos de mest ädla och fromma bland människors barn. Salomo skrev om honom under den helige Andes inspiration: “Härlig är han framför tiotusen”, “hela hans väsende är ljuvlighet” (Höga V. 5: 10, 16).JBS 65.3

    Och David sade med profetisk siareblick: “Du är den skönaste bland människors barn” (Ps. 45:3). Jesus, Faderns väsendes avbild och hans härlighets återsken, den självuppoffrande återlösaren, var under hela sin kärleksfulla pilgrimsfärd på jorden en levande framställning av Guds lag. Genom sitt liv uppenbarade han den himmelska kärlek och de gudomliga principer, som ligga till grund för den eviga rättfärdighetens lagar.JBS 65.4

    “Intill dess himmel och jord förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagens förgås, förrän det allt har fullbordats.” Genom sin egen lydnad för lagen bekräftade Kristus lagens oföränderliga beskaffenhet och visade, att genom hans nåd kunde varje Adams son och dotter vandra i fullkomlig lydnad för dess bud. I sin bergspredikan förklarade han, att icke ens den minsta prick av lagen skulle förgås, “förrän det allt har fullbordats”, det vill säga allt, som angår människosläktet och frälsningsplanen. Han lär icke, att lagen någonsin skulle bliva avskaffad, men han försäkrar, att förr skola himmel och jord förgås, än lagens giltighet bliva om intet. Ingen borde därför hysa den tanken, att det var Kristi mission att avskaffa lagens bud. Så länge himmelen och jorden fortfara att existera, skola Guds lags heliga principer bestå. Hans rättfärdighet, som är “såsom väldiga berg” (Ps. 36: 7), skall fortfara att vara en källa av välsignelse, vilken utsänder sitt uppfriskande vatten till alla delar av jorden.JBS 66.1

    Emedan Guds lag är fullkomlig och följaktligen oföränderlig, är det omöjligt för syndiga människor att i sin egen kraft uppfylla dess fordringar. Därför har Jesus kommit såsom vår Frälsare. Hans mission var att göra människorna delaktiga av den gudomliga naturen och sålunda bringa dem i harmoni med den himmelska lagens principer. När vi övergiva våra synder och mottaga Kristus såsom vår Frälsare, blir lagen ärad och upphöjd. Aposteln Paulus frågar: “Göra vi då vad lag är om intet genom tron? Bort det! Vi göra tvärtom lag gällande” (Rom. 3: 31).JBS 66.2

    Guds löfte i det nya förbundet lyder: “Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan, och i deras sinnen skall jag skriva dem” (Hebr. 10: 16). Gamla testamentets förebilder, som pekade framåt till Kristus såsom det Guds Lamm, som kom för att borttaga världens synd, skulle försvinna vid hans död. Men de rättfärdighetens principer, som ligga till grund för de tio budens lag, äro lika oföränderliga och eviga som Jehovas orubbliga tron. Icke ett enda bud har blivit om intet; icke en enda bokstav eller prick har blivit förändrad. Samma principer, som uppenbarades för människan i paradiset såsom livets stora lag, komma att existera oförändrade även i det återställda paradiset. När Eden åter blomstrar på jorden, skall Guds lag lydas av alla jordens invånare.JBS 67.1

    “Evinnerligen, Herre, står ditt ord fast i himmelen.” “Alla dina bud äro sanning. Längesedan vet jag genom dina vittnesbörd, att du har stadgat dem för evig tid.” “De stå fasta för alltid och för evigt, de fullbordas med trofasthet och rättvisa” (Ps. 119: 89, 151, 152; 111: 8).JBS 67.2