“Likväl föll det icke omkull, eftersom det var grundat på hälleberget.”

Folket, som hörde Jesus tala, blev djupt berört av vad han sade. Den gudomliga skönheten hos de san- ningsprinciper, han framhöll, tilltalade dem, och hans allvarliga varningar voro för dem som den hjärterann-sakande Gudens egen röst. Hans ord träffade själva roten av deras gamla idéer och meningar, och de insågo, att om de skulle följa hans lära, krävde det en förändring av alla deras vanor, tankar och gärningar. Därigenom komme de i strid med sina religiösa lärare, emedan det skulle medföra ett nedrivande av hela den religionsbyggnad, som deras rabbiner byggt upp under gångna släktled. Därför, på samma gång som åhörarna i sina hjärtan erkände sannfärdigheten av Jesu lära, var endast ett fåtal av dem redo att antaga den såsom sin levnadsregel.JBS 174.1

Jesus avslutade sin bergspredikan med en slående och livlig belysning av den stora nödvändigheten av att efterleva de ord, han hade talat. I den skara, som trängdes omkring honom, voro många, som hade tillbringat hela sitt liv vid Galileiska havet. Då de nu sutto på bergssluttningen och lyssnade till hans ord, kunde de se dalar och dälder, genom vilka bergsströmmarna slingrade sig ned mot havet. Under sommaren utsinade många av dessa helt och hållet, så att endast de torra, gyttjetäckta strömfårorna voro kvar. Men då vinterns stormar rasade över bergen, blevo dessa strömmar strida, forsande floder, som översvämmade lågländerna och bortsopade allt, som kom i deras väg. Då hände icke så sällan, att lanthyddor, som blivit byggda på gräsbunden mark, där man trodde, att de voro utom all fara, blevo bortsopade. Men längre uppåt bergssluttningge var icke så inbju-dande som nere på degröna ängarna. Men de voro grundade på klippan, och de kunde icke omstörtas varken av vind eller storm eller floder.JBS 174.2

Den som anammar Kristi ord och lägger dem till grund för sin karaktär och sitt liv, är lik den, som sålunda byggde sitt hus på klippan. Flera hundra år förut hade profeten Jesaja sagt, att “Guds ord förbliver evinnerligen” (Jes. 40:8.) Och då Petrus senare anförde dessa ord, tillade han: “Det är detta ord, som har blivit förkunnat för eder såsom ett glatt budskap” (1 Petr. 1: 25). Guds ord är det enda bestående, som världen känner till. Det är en säker grundval. “Himmel och jord skola förgås”, säger Jesus, “men mina ord skola aldrig förgås” (Matt. 24: 35).JBS 176.1

De ord, Jesus talade i sin bergspredikan, innehålla lagens stora grundprinciper, ja, de äro ett uttryck för Guds egen natur. Den som bygger på dem, bygger på Kristus, tidsåldrarnas klippa. Genom att anamma ordet anamma vi Kristus. Och endast de, som sålunda mottaga hans ord, bygga på honom. “Annan grund kan ingen lägga, än den som är lagd, nämligen Jesus Kristus” (1 Kor. 3: 11). “Ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta” (Apg. 4: 12). Kristus eller ordet, Guds uppenbarelse — uppenbarelsen av hans karaktär, hans lag, hans kärlek, hans liv — är den enda grund, varpå vi kunna bygga en beståndande karaktär.JBS 178.1

Vi bygga på Kristus genom att lyda hans ord. Endast den, som övar rättfärdighet, är rättfärdig. Helighet består ej blott i lyckliga känslor, den består i ett helt överlämnande åt Gud för att göra hans vilja. Då Israels barn voro lägrade vid gränsen till det förlovade landet, var det ej nog för dem att ha kännedom om Kanaans land eller att sjunga Kanaans sånger. Detta ensamt kunde icke sätta dem i besittning av landets vingårdar och allt dess övriga goda. För att verkligen få njuta av allt detta måste de taga landet i besittning och uppfylla villkoren genom att öva en levande tro på Gud och genom att tillgodogöra sig hans löften, under det de efterkommo hans undervisning.JBS 178.2

Religionen består i efterlevnad av Kristi ord, icke för att man skall förtjäna hans ynnest, utan därför att man helt oförtjänt mottagit hans kärleks gåva. Kristus grundar icke människans frälsning endast på bekännelse, utan fastmer på en tro, som uppenbarar sig i rättfärdighet. Gärningar och icke blott ord är vad som förväntas av Kristi efterföljare. Det är genom handling karaktären utvecklas. “Alla de, som drivas av Guds Ande, de äro Guds barn” (Rom. 8: 14). Icke de, som endast bliva berörda av Guds Ande, icke de, som nu och då giva vika för dess inflytelse, utan de, som ledas eller drivas av Anden, de äro Guds barn.JBS 179.1

Önskar du bliva en Kristi efterföljare, men ej vet, hur du skall börja; är du i mörker, men ej vet, hur du skall finna ljuset, besluta dig då i ditt hjärta att lyda Gud, så långt du fått ljus i hans ord. Hans kraft, själva hans liv är i hans ord, och i den mån du mottager hans ord, skall det även giva dig kraft att lyda. I den mån du följer det ljus, som lyser på din stig, skall du få ännu större ljus. Du bygger då på Guds ord, och din karaktär utbildas då till likhet med Kristi karaktär.JBS 179.2

Kristus, den sanna grundvalen, är en levande sten, och hans liv delgives alla, som bygga på honom. “Låten eder själva såsom levande stenar uppbyggas till ett andligt hus” (1 Petr. 2:5). “I vilken [Kristus] allt det som uppbygges bliver sammanslutet och så växer upp till ett heligt tempel i Herren” (Ef. 2: 21). Stenarna sammanväxa till ett med grundvalen, emedan det hela genomströmmas av ett gemensamt liv. Den byggnaden kan ingen storm omstörta, ty det, som äger Kristi liv, förbliver lika länge som han själv.JBS 179.3

Men varje byggnad, som är uppförd på annan grund än Guds ord, skall ramla omkull. Den som i likhet med judarna på Kristi tid bygger på mänskliga idéers och mänskliga lärors grund, på av människor upp- uppfunna former och ceremonier eller på gärningar, som han kan utöva oberoende av Kristi nåd —en sådan individ bygger sitt karaktärshus på den lösa sanden. Frestelsens häftiga stormar skola bortsopa denna sandiga grundval och utströ spillrorna av hans ramlade hus på tidens strand.JBS 180.1

“Därför säger Herren, Herren så: ... Och jag skall låta rätten vara mätsnöret och rättfärdigheten sänk-lodet. Och hagel skall slå ned eder lögntillflykt, och vatten skall skölja bort edert beskärm” (Jes. 28: 16, 17).JBS 180.2

Men ännu i dag ljuder nådens röst till syndaren: “Så sant jag lever, säger Herren, Herren, jag har ingen lust till den ogudaktiges död, utan fastmer därtill att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Så vänden då om, ja, vänden om från edra onda vägar; ty icke viljen I väl dö, I av Israels hus?” (Hes. 33: 11). Den röst, som än i dag talar till den ångerfulle, är hans röst, vilken under hjärteångest utropade, då han blickade ned från berget över den stad han älskade: “Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem, som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat. Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde” (Matt. 23: 37,38).JBS 180.3

I Jerusalem såg Jesus en bild av världen, som hade föraktat och förkastat hans nåd. Han grät, o du hårda och kalla hjärta, över dig! Till och med då Jesu tårar vätte berget, kunde Jerusalem ha omvänt sig och blivit räddat från den hotande förstörelsen. Ännu en liten tid var Jerusalem i tillfälle att mottaga Guds gåva. Så, ohjärta, talar Kristus ännu till dig med kärlekens röst: “Se, jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig” (Upp. 3:20).JBS 181.1

“Se, nu är den välbehagliga tiden; se, nu är frälsningens dag” (2 Kor. 6: 2).JBS 181.2

Du, som förtröstar på dig själv, du bygger pa sanden. Men det är ännu icke för sent att undfly det hotande fördärvet. Fly, innan stormen bryter lös, till den säkra klippan! “Därför säger Herren, Herren så: Se, jag har lagt i Sion en grundsten, en beprövad sten, en dyrbar hörnsten, fast grundad; den som tror på den behöver icke fly.” “Vänden eder till mig, så varden I frälsta, I jordens alla ändar; ty jag är Gud och eljest ingen.” “Frukta icke, ty jag är med dig; var ej försagd, ty jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig ock, jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand.” “Men Israel bliver frälst genom Herren med en evig frälsning; aldrig i evighet skolen I komma på skam och varda till blygd” (Jes. 28: 16; 45: 22; 41: 10; 45: 17).JBS 181.3