“Jag säger eder, att I alls icke skolen svärja.”

Vi skola alls icke svärja, “varken vid himmelen, ty den är Guds tron, ej heller vid jorden, ty den är hans fotapall, ej heller vid Jerusalem, ty det är den store konungens stad; ej heller må du svärja vid ditt huvud, ty du kan icke göra ett enda hår vare sig vitt eller svart” (Matt. 5:34—36).JBS 84.1

Allting kommer från Gud. Vi äro ej i besittning av någonting, som vi icke mottagit. Ja, mer än det, vi hava ingenting, som ej blivit köpt för oss genom Kristi blod. Allting, som vi äga, bär således korsets märke, köpt med det blod, som är dyrbarare än allt annat i världen, emedan det är Guds liv. Vi hava alltså ingenting att giva såsom pant på uppfyllelsen av våra förbindelser.JBS 84.2

Judarna uppfattade det tredje budet (andra i katekesen) såsom ett förbud mot ett hädiskt användande av Guds namn, på samma gång de ansågo sig äga frihet att bruka andra eder. Det var vanligt bland dem att med ed bedyra, vad de sade. Falsk edgång var förbjuden i Moses' lag, men judarna hade uppfunnit många sätt, på vilka de undandrogo sig de förbindelser, de ingått genom ed. De tvekade icke heller att genom verkliga svordomar missbruka Guds namn, ej heller tvekade de att begå mened, såvida de kunde genom några tekniska hårklyverier undvika lagens fordringar.JBS 84.3

Jesus fördömde detta deras tillvägagående och för- klarade, att deras vanliga svärjande var en överträdelse av Guds bud. Vår Frälsare förbjöd dock icke bruket av den juridiska eden, vari Gud kallas till vittne på att det, som säges, är sant. Jesus vägrade ej själv, då han förhördes inför rådet, att under edlig förpliktelse avlägga sitt vittnesmål. Översteprästen sade till honom: “Jag besvär dig vid den levande Guden, att du säger oss, om du är Messias, Guds Son.” Jesus svarade honom: “Du har själv sagt det” (Matt. 26:63, 64). Hade Kristus i sin bergspredikan fördömt den juridiska eden, skulle han, då han förhördes, ha bestraffat översteprästen och sålunda gjort sin egen lära gällande för sina efterföljare.JBS 85.1

Det finnes många, som icke tveka att bedraga sina medmänniskor, oaktat de blivit lärda och av den helige Ande övertygade om, vilken svår synd det är att ljuga inför sin Skapare. När de åläggas att vittna under edlig förpliktelse, betänka de ej, att de vittna ej allenast inför människor, utan även inför Gud, samt att om de vittna falskt, göra de det mot honom, som känner deras hjärtan och det sanna förhållandet. Kännedomen om de fruktansvärda straff, som drabbat sådana, vilka gjort sig skyldiga till mened, gör också, att de betänka sig.JBS 85.2

Om någon kan i sanning bekräfta sitt vittnesmål med ed, är det en kristen. Han lever ständigt såsom inför Guds ansikte och vet, att varje tanke är uppenbar för den Allvetande, inför vilken han skall göra räkenskap. När det fordras av honom att på lagligt sätt intyga en sak, så är det rätt för honom att vädja till Gud såsom vittne till sannfärdigheten av vad han säger.JBS 86.1

Vår Frälsare framställer därpå en princip, som skulle göra edgång onödig. Han lär oss, att vi alltid skola säga hela sanningen: “Sådant skall edert tal vara, att ja är ja, och nej är nej. Vad därutöver är, det är av ondo.”JBS 86.2

Dessa ord fördöma alla meningslösa uttryck och onödiga ord, som äro besläktade med missbruk av Guds namn. De fördöma hycklande komplimanger, undflykter och svepskäl, vilseledande framställningar i handel, smickrande ord och vilseledande uppgifter, som äro så gängse i samhällslivet och i affärsvärlden. De lära oss, att den som söker synas vara, vad han icke är, eller vars ord icke uttrycka hans hjärtas verkliga tankar, kan icke anses för sannfärdig.JBS 86.3

Om dessa Kristi ord praktiserades, skulle man ej få höra så många misstankar och så mycken ovänlig kritik uttalas om folk. Ty huru kan den, som uttalar sitt omdöme om en annans handlingar och bevekelse-grunder, vara viss om, att han talar rena sanningen? Hur ofta händer det icke, att högmod, personliga tycken eller hämndkänslor giva färg åt det framställda omdömet! En blick, ett ord, t. o. m. ett tonfall i rösten kan vara uppfyllt av falskhet. Ja, verkliga fakta kunna så framställas, att de giva ett falskt intryck. “Vad därutöver är, det är av ondo.”JBS 86.4

Allt vad en kristen gör, bör vara lika genomskåd-ligt som solljuset. All sanning kommer från Gud, medan allt bedrägeri i sina tusentals växlande former kommer från satan. Och alla, som på något sätt avvika från sannfärdighetens raka stig, bedraga sig själva och komma under den ondes inflytelse. Det är dock icke en ringa eller lätt sak att tala den fulla sanningen. Vi kunna icke tala sannigen, om vi icke känna sanningen; och hur ofta tillåtas icke förutfattade meningar, fördomar, ofullständiga upplysningar eller bristfällig omdömesförmåga hindra oss från att rätt uppfatta de ting, med vilka vi hava att göra. Vi kunna icke tala sanningen, om vårt sinne ej ständigt står under ledning av honom, som är sanningen.JBS 87.1

Aposteln Paulus förmanar oss: “Edert tal vare alltid välbehagligt, kryddat med salt.” “Låten intet ohöviskt tal utgå ur eder mun, utan allenast det som är gott, till uppbyggelse, där sådan behöves, så att det bliver till välsignelse för dem, som höra det” (Kol. 4:6; Ef. 4: 29). I ljuset av dessa bibelställen kunna vi förstå, att Kristus genom de ord, han talade i sin bergspredikan, fördömer allt gyckel, lättsinnigt och oanständigt tal. Han fordrar, att våra ord skola vara ej allenast sannfärdiga utan även rena.JBS 87.2

De som lärt av Kristus, skola icke hava någon “delaktighet i mörkrets gärningar, som icke giva någon frukt” (Ef. 5: 11). Såväl i sitt tal som i sitt dagliga liv skola de vara anspråkslösa, rättframma och sannfärdiga, ty de bereda sig för att umgås med de heliga väsenden, i vilkas mun “ingen lögn blivit funnen” (Upp. 14: 5).JBS 87.3