Kapitel 1—På bergssluttningen

Mer än fjorton århundraden innan Jesus föddes i Betlehem, voro Israels barn församlade i Sikems sköna dal, där de från bergstopparna på båda sidor om dalen hörde prästerna förkunna välsignelse och förbannelse — “välsignelse, om I hören Herrens, eder Guds, bud ... förbannelse, om I icke hören” (5 Mos. 11:27,28). Härav kom det sig, att berget Gerissim, från vilket ord av välsignelse sålunda uttalades, blev kallat välsignelsens berg.JBS 9.1

Men det var ej på berget Gerissim de ord talades, vilka kommit ned genom tiden med välsignelse för en syndig och sorgfylld värld. Israeliterna uppnådde icke det höga ideal, som blivit dem föresatt. En annan än Josua måste föra Guds folk till trons sanna vila. Och Gerissim kallas ej längre välsignelsens berg. Det namnlösa berg vid sjön Gennesaret, där Jesus talade salighetens ord till sina lärjungar och den församlade folkskaran, kallas däremot numera saligheternas berg.JBS 9.2

Låt oss i tanken gå tillbaka till denna tilldragelse. Låt oss sitta ned bland lärjungarna på bergssluttningen och söka sätta oss in i deras tankar och känslor. Då vi förstå, vad Jesu ord betydde för dem, som lyssnade till honom, kunna vi däri skönja en ny klarhet och skönhet samt tillägna oss de djupa lärdomar de innehålla.JBS 9.3

Då Frälsaren började sin jordiska mission, var den allmänna uppfattningen om Messias och hans verk sådan, att den hindrade folket från att mottaga honom. Den sanna gudsfruktan hade förlorats i traditioner och formväsende, och profetiorna tolkades i överensstämmelse med stolta, världslikställiga personers tankegång. Judarna väntade icke den kommande Messias såsom syndares frälsare, utan såsom en stor furste, som skulle lägga alla folk under “Lejonet av Juda stam”. Förgäves hade Johannes döparen med de forna profeternas hjärterannsakande kraft manat folket till omvändelse. Förgäves hade han på Jordanflodens strand pekat på Jesus såsom det “Guds Lamm, som borttager världens synd”. Gud sökte fästa deras uppmärksamhet på profeten Jesajas profetia om den lidande Frälsaren, men de ville ej höra talas därom.JBS 10.1

Hade Israels lärare och ledare låtit sig påverkas av nådens omskapande kraft, skulle Jesus hava gjort dem till sina sändebud bland människorna. Det var i Judeen Guds rikes ankomst först förkunnades och folket uppmanades att omvända sig. Genom att utdriva dem, som ohelgade templet i Jerusalem, tillkännagav Jesus, att han var Messias — den, som skulle rena själen från syndens besmittelse och göra Guds folk till “ett heligt tempel i Herren”. Men judarnas ledare ville ej ödmjuka sig och mottaga den oansenlige läraren från Nasaret. Under sitt andra besök i Jerusalem ställdes han inför Stora rådet (sanhedrin), som säkerligen skulle ha dömt honom till döden, om det ej fruktat för folket.JBS 10.2

Då lämnade Jesus Judeen och gick till Galileen, där han verkade några månader, innan han höll sin bergspredikan. Det budskap, som han förkunnat i alla delar av landet: “Himmelriket är nära” (Matt. 4:17), hade väckt alla folkklassers upmärksamhet och återuppväckt deras äregiriga förhoppningar. Den nye lärarens rykte hade spritt sig även utom Palestinas gränser, och trots den ståndpunkt prästerna in togo till honom, var den tanken ganska allmän, att han möjligen var den väntade Förlossaren. Stora skaror samlades därför omkring honom, varhelst han gick fram, och stor entusiasm rådde.JBS 11.1

Tiden var nu inne, då de lärjungar, som stått Jesus närmast, skulle mera direkt förena sig med honom i hans verksamhet, på det att de stora skaror, som trängdes omkring honom, ej måtte lämnas såsom får utan herde. Några av dessa lärjungar hade varit med honom från början av hans verksamhet, och nästan alla de tolv hade varit förenade med honom på ett mera intimt sätt. Dock hade även de genom rabbinernas lära blivit förledda att hysa den allmänna meningen, att Jesus skulle upprätta ett jordiskt rike, och de kunde därför ej fatta betydelsen av hans mission. Det hade också förvånat dem, att han ej sökte vinna prästerna och rabbinerna för sin sak samt att han ej gjorde något för att skaffa sig myndighet såsom jordisk konung. Ett stort verk måste därför ännu utföras för dessa lärjungar, innan de kunde åtaga sig det heliga och ansvarsfulla uppdrag, som de skulle erhålla, innan Jesus uppfor till himmelen. De hade dock fattat kärlek till Frälsaren, och ehuru de voro “tröghjärtade till att tro”, fann han dem vara män, som kunde utbildas för hans stora verk. Och då de nu varit länge nog med honom för att till dels bliva stadfästa i sin tro på hans gudomliga mission, och då även folket fått obestridliga bevis på hans gudomliga kraft, var vägen beredd för honom att framställa sitt rikes grundsatser, så att de kunde förstå dess sanna natur och betydelse.JBS 11.2

På bergssluttningen i närheten av Galileiska sjön hade Jesus tillbringat natten ensam i bön för sina utvalda lärjungar. I daggryningen kallade han dem till sig, och under det han bad och välsignande lade händerna på dem, avskilde han dem för evangelii verk. Därpå följde han dem till sjöstranden, där en stor skara människor redan i den tidiga morgontimmen började samlas.JBS 12.1

Utom dem som vanligen kommo från galileiska städer, hade en stor hop folk kommit från Judeen och från själva Jerusalem samt från Pereen och den till stor del hedniska staden Dekapolis, från Idumeen, landet söder om Judeen, samt från de feniciska städerna vid Medelhavet Tyrus och Sidon. De hade hört, “huru stora ting han gjorde”, och därför hade de kommit “för att höra honom och för att bliva botade från sina sjukdomar ... ty kraft gick ut ifrån honom och botade alla” (Mark. 3:8; Luk. 6: 17—19).JBS 12.2

Då det blev för trångt på den smala sjöstranden och ej alla, som önskade höra Jesus, kunde komma nära nog för att kunna höra honom, ledsagade Jesus folkskaran uppåt bergssluttningen till en jämn plats. Här satte han sig ned på marken, och hans lärjungar tillika med folkskaran följde hans exempel.JBS 12.3

Med en aning, att någonting mer än vanligt kunde väntas, trängde lärjungarna sig nära intill sin Mästare. Efter vad som hänt på morgonen, trodde de antagligen, att han ämnade kungöra något med hänsyn till det rike, vilket de innerligt väntade, att han skulle upprätta. Även folkskaran syntes vara i spänd förväntan, och allas ansikten vittnade om det djupaste intresse.JBS 14.1

Medan de nu alla sutto där på den gröna bergssluttningen och väntade få höra, vad den gudomlige läraren hade att säga, voro allas tankar upptagna med den kommande härligheten. Där sutto skriftlärda och fariséer, som ivrigt väntade den dag, då de skulle få härska över de hatade romarna och komma i besittning av det stora romerska världsrikets rikedom och glans. De fattiga bönderna och fiskarna hoppades erhålla en försäkran om, att deras usla hyddor, knappa livsförnödenheter, ständiga mödor och hotande nöd skulle utbytas mot palats av överflöd och dagar av maklighet. I stället för den grova mantel, som utgjorde deras dräkt om dagen och deras betäckning om natten, hoppades de, att Kristus skulle giva dem deras erövrares praktfulla och dyrbara kläder.JBS 14.2

Allas hjärtan genomträngdes av den stolta förhoppningen, att Israel nu snart skulle bliva upphöjt inför världens nationer och Jerusalem bliva ett världsväldes huvudstad.JBS 14.3